Farligt att hoppas på EG-arbetstid

Ja-sägare inom LO och socialdemokratin lovordar EU:s sociala dimension men ett direktiv om arbetstiderna från Bryssel öppnar för allvarliga försämringar. LO-tidningen 17 september 1993.


”EN CHOCK FÖR ARBETSGIVARNA”, skrev LO-tidningen efter EG:s toppmöte i Maastricht. Nu skulle EG träda fram som vänsterprojekt. Nu skulle en sociala dimension omgärda de kapitalens friheter som den inre marknaden öppnat för.

Ett skäl för optimismen var det förslag till reglering av arbetstiderna i EG som kommissionen utarbetat. Det påstods stå i motsättning till försämringar utredaren Rune Larsson föreslagit för Sveriges del. Således skulle en anslutning till EG förhindra 40-timmarsveckans förvandling till en årsarbetstid med möjlighet för företagen att utan övertidspåslag variera antalet arbetade timmar från den ena veckan till den andra.

Efter tre år av stötande och blötande närmar sig EG beslut i ärendet. En vända till i EG-parlamentet, sedan kan ministrarna stadfästa direktivet. Från ledande svenskt fackligt håll är tillropen lika glada som förut. I en rapport från LO/TCO:s Brysselkontor heter det att regeringens planer på en avreglering av arbetstiderna nu torde ”kunna begravas för gott”. EG-direktivet sägs bland annat föreskriva ”att inga försämringar av existerande lagstiftning får ske”.

Det finns inget fäste för dessa förhoppningar.

Ju längre förhandlingarna pågått, desto lösligare har EG-direktivet om arbetstiderna blivit. Arbetsveckan utmäts till maximalt 48 timmar. Denna ram är rymligare än gällande praxis i de flesta EG-länderna, och den är försedd med sådana undantag att den knappast kommer att märkas någonstans.

De 48 timmarna gäller inte varje vecka utan som ett genomsnitt över en ”referensperiod” på fyra månader. Det är alltså tillåtet att hålla igång arbetskraften 65 timmar i veckan i två månader bara arbetstiden de följande två månaderna sänks till 31 timmar i veckan.

Anställda som själva bestämmer sin arbetstid eller vars tid inte registreras eller fastställs på förhand berörs överhuvudtaget inte av regeln om arbetsveckans längd.

Det medges också undantag när arbetetets kontinuitet så skräver, exempelvis för sjukvårdspersonal, renhållningsarbetare och anställda vid flygplatser, tidningar, post och telekommunikationer samt inom jordbruk och vissa industrier. Eller när säsongsvariationerna är stora, som inom jordbruket, turistnäringen och postväsendet. I sådana fall kan referensperioden förlängas till 6 månader.

Detsamma gäller generellt om arbetsmarknadens parter på central, regional eller lokal nivå kommit överens om det. När ”objektiva och tekniska grunder samt hänsyn till arbetets organisation” åberopas kan avtalade referensperioder på ända upp till 12 månader tillåtas. Då kan alltså arbetstiden variera fritt över ett helt år kring genomsnittet 48 timmar.

Storbritannien och andra medlemsländer som så önskar får genom ett särskilt undantag tillåtelse att under minst 10 år avstå från reglering av arbetsveckans längd. Ett villkor för överskridande av 48-timmarsgränsen är att den anställde ”samtyckt” till det.

Lika rika på urgröpningar är direktivets övriga bestämmelser. Sammanhängande ledigheter på minst 11 timmar per dygn och 35 timmar per vecka utlovas – med undantag för en rad yrken liksom allmänt för skiftarbetare och anställda med arbetstiden utspridd över dygnet, ”till exempel städpersonal”. För veckovilan gäller en referensperiod på upp till 14 dagar. Det är alltså inte säkert att det blir ett och ett halvt dygn ledigt per vecka. Det kan bli jobb 11 dagar i streck. Sedan tre dagar ledigt.

Detta EG-direktiv är inget skydd mot företagens krav på människans flexibla anpassning till konkurrensens nycker. Butiker och lager med ojämn belastning under veckorna kan utan hinder från EG:s sida tvinga sina anställda att reguljärt jobba 13 timmar vissa dagar och strötimmar därutöver. För processindustrier och japaniserade verkstadsföretag med minimerad lagerhållning finns inga principiella hinder för att införa årsarbetstider med en genomsnittlig arbetsvecka på upp till 48 timmar. Det är också fullt möjligt att lagstifta om ett system med årsarbetstid – så länge svängningarna per kvartal inte ger ett genomsnitt på över 48 timmar per vecka.

EG-direktivet är en minimistadga. De flesta gällande kollektivavtal har hårdare bestämmelser, och det är fritt för varje land att striktare reglera arbetstiderna. Men konkurrensen på den inre marknaden och den djupa ekonomiska krisen river och sliter i skydden för de arbetande. Ekonomer och ministrar skyller allt oftare arbetslösheten på ”strukturella orsaker”. Det betyder att de vill avreglera arbetsmarknaden och sänka kostnaderna för arbetskraften. Medarbetare till Padraig Flynn, den ansvarige för sociala frågor i EG-kommissionen, anser att fackföreningarna tidigare monopoliserade den sociala dimensionen. Nu är det slut med det. Nu ska det flexibiliseras.

I en tidigare version av EG-förslaget om arbetstiderna stadgades att ”detta direktiv ska inte leda till en sänkning av den allmänna nivån för de anställdas skydd”. Paragrafen tycktes hindra en harmonisering nedåt av arbetsförhållandena, men formuleringen var hal. Den förbjöd inte varje försämring, bara en opreciserad allmän försämring till följd av direktivet. Att föreslagna svenska förändringar skulle vara otillåtna var långtifrån klart.

På denna bräcklighet byggde de fackliga EG-anhängarna sina förhoppningar. I det senaste direktivförslaget finns paragrafen inte ens med. Den ströks utan invändningar vid toppmötet i Köpenhamn i juni och placerades i ett förord. Där saknar den juridisk verkan.

Tyskland är i full färd att närma sin lagstiftning till EG-direktivets miniminivå. Företagen ska få rätt att ta ut extra skift söndagar och helger med hänvisning till konkurrens från utlandet. Normalarbetsdagen ska vara åtta timmar men kunna förlängas till upp till tio timmar förutsatt att motsvarande ledighet ges inom sex månader. Om så avtalats på det enskilda företaget ska ledigheterna kunna dröja ytterligare.

I Frankrike föreslår regeringen att den gällande 39-timmarsveckan ersätts av en årsarbetstid. Flexibiliteten inom industrin ska främjas och kostnaderna för övertider minimeras.

Första kvartalet i år jobbade folk över i Sverige i en omfattning som motsvarar 60.000 heltidstjänster. En radioreporter frågade chefen för Atlas Copco om inte detta skulle ge en massa nya jobb i nästa konjunkturvändning. Det trodde inte chefen för Atlas Copco. Övertiden ska vi behålla, förklarade han. Arbetstiderna ska bli flexiblare.

Direktörsklubben Roundtable of European Industrialists förklarade i en rapport 1986 att ”det finns stort utrymme för flexiblare arbetstider, så länge företagen inte förväntas bära större kostnader till följd av dem”. Det vill säga: övertid utan övertidspåslag, obekväma arbetstider utan ob-tillägg.

Nu genomförs detta program under EG:s överinseende. Medan EG-vänstern drömmer sig upp i den sociala dimensionen river marknadens operatörer en av arbetarrörelsens stora vinningar, åttatimmarsdagen.

Alternativet till den förlamande tilltron till EG är detsamma som en gång säkrade oss normalarbetsdagen, en över gränserna gemensam facklig och politisk kamp för bättre livsvillkor.

Mikael Nyberg, LO-tidningen 17 september 1993

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone