Det ofrånkomliga priset

Pensionsreformen förutsätter att vi arbetar allt längre upp i åldrarna – men utvecklingen i arbetslivet sliter ut allt fler i förtid. LO-tidningen 8 april 1994.


VARJE MORGON återupptar på Dagens Nyheters ledarsida allmänintresset sin kamp mot lömska särintressen.

Metall har motsatt sig förslaget till nytt pensionssystem. Nästan inga industrijobbare orkar arbeta tills de är 65 år. De riskerar därför att råka illa ut med de nya reglerna.

”Men varför ska bara Metalls uppfattning styra?”, frågar Dagens Nyheter. ”Ska resten av ekonomin givet underordnas Metalls krav?”

Metall ska inte komma dragande med verkstadsarbetare som sliter ut rygg, leder och senor och får gå i förtid. Det är ett särintresse nämligen. Allmänintresset fordrar att ATP reformeras bort i samförstånd.

”Morgondagens pensionssystem kan inte skräddarsys för just dagens arbetsmiljö.”

Redaktörerna tycks veta att morgondagens arbetsmiljö inte förhindrar någon att arbeta med liv och lust till 65 års ålder eller ända till 70, om så skulle vara. I den morgondagens arbetsmiljö som kan skönjas från sjätte våningen i höghuset på Marieberg är de löpande banden för länge sedan avskaffade och alla har kreativa, stimulerande sysslor kopplade till datamaskiner och mobiltelefoner.

Visserligen pekar statistiken åt motsatt håll. En undersökning från Statens industriverk 1991 visar att det har blivit mer löpande band och sönderstyckade arbeten de senaste tio åren i Sverige. Vissa tjänstemannagrupper i den kunskapsintensiva industrin har fått mer kvalificerade uppgifter, men motsatsen gäller för de kollektivanställda – i synnerhet i de så kallade framtidsbranscherna.

Och visserligen är inrättar sig de ledande industrierna världen över nu för något som kallas mager produktion. Det är en tillverkning som låter de löpande banden löpa snabbare än någonsin tidigare och utsträcker linens disciplin över allt större delar av ekonomin. I denna produktion finns inte plats för 60-åringar med dålig rygg eller 45-åringar med värk i handleden. Jan Helling, konsult knuten till Saabs koncernledning, skriver i boken Världsmästarna:

”Vi kan inte bli internationellt konkurrenskraftiga, om vi i våra bilfabriker kräver prestationer på en nivå som är ‘lagom’ för den arbetskraft som finns tillgänglig på arbetsmarknaden.”

Men det skymmer inte utsikten från sjätte våningen i höghuset på Marieberg. Förbrukningen av arbetare vid de löpande banden må tillta. Den är likafullt per definition något gammalt, en kvarleva som morgondagens pensionssystem inte kan rättas efter.

Den slutledningskonst Dagens Nyheters ledaravdelning ger prov på är inte unik. Efter de sju ledande industriländernas konferens om arbetslösheten förklarade EU-kommissionens vice ordförande, Henning Christophersen, att nu måste normalarbetsdagen avskaffas för att ersättas av en årsarbetstid:

”Varför ska arbetstiden, när modern teknologi ger oss större och större flexibilitet, fortsätta att planeras som i början av den industriella revolutionen?”

Ja, varför? Arbetarrörelsen tillkämpade sig åtta timmars arbetsdag och andra regleringar av arbetstiden för att skydda sig mot överexploatering. Behövs det skyddet mer?

Konferensen om arbetslösheten ägde rum i Detroit. Där har Chrysler en modern fabrik. De flesta jobben tar bara en halvtimme att lära, men de nyanställda tränas ordentligt i lagarbete. I morgondagens arbetsmiljö förväntas medarbetaren ge prov på sitt personliga engagemang. Arbetstiden är i genomsnitt 55 till 60 timmar i veckan. De anställda arbetar tvåskift fem dagar i veckan och därutöver tre lördagar av fyra.

Över hela den industrialiserade världen verkar företagen för att utsträcka och flexibilisera arbetstiderna. Helst ska produktionen vara igång 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Då kan en fabrik spotta fram lika mycket varor som tidigare två eller tre.

Det är också viktigt att minimera den fasta personalen. I den svenska industrin jobbades förra året övertid i en omfattning som motsvarar cirka 60.000 heltidstjänster. Chefen för Atlas Copco förklarade i radion att så ska det förbli. Så ska vi jobba i framtiden.

Detta morgondagens arbetsliv kommer i konflikt med de skyddsregler arbetarrörelsen tillkämpat sig. Därför föreslår EU i sin vitbok mot arbetslösheten att medlemsländerna ska ”se över” lagstadgad arbetstid och avtalade övertidsersättningar.

I den magra produktionens tjugofyratimmarsfabriker blir det ännu svårare för en arbetare att hålla ut till 65 års ålder. Det kan allmänintresset tyvärr inte ta hänsyn till. Dagens Nyheter förklarar:

”Vi kan inte forma systemet för att alla ska kunna gå i pension vid 60.”

Förslitna industriarbetare, snabbköpskassörskor och vårdbiträden får finna sig i att deras särintressen sätts åt sidan för högre ändamål. De har sin frihet. De kommer att få välja. Ingen tvingar dem att prestera mer än lagom när kroppen sagt ifrån. De är fritt för dem att lämna plats för unga, friska krafter. Deltidspensionen avskaffas och förtidspensionerna följer snart efter, men i det nya systemet kan vem som helst pensionera sig på 61-årsdagen.

Till en viss kostnad. Pensionen blir mindre än hälften av slutlönen och 30 procent lägre än vid 65 års ålder.

Allmänintressets förvaltare är öppna för de europeiska perspektiven. Det Financial Times skriver ena dagen återkommer lätt omskrivet på Dagens Nyheters ledarsida någon dag senare.

Ingen är ansvarig för ojämlikheten i samhället, skrev krönikören Michael Prowse i Financial Times den 14 mars. Den är bara en ofrånkomlig följd av allas våra fria val på marknaden.

”Ojämlikheten är helt enkelt det pris vi betalar för en allmän välståndsnivå otänkbar under något annat ekonomiskt system.”

Samma formulering avslutar huvudledaren i Dagens Nyheter två dagar senare:

”Rättvis är marknaden inte. Det är det ofrånkomliga priset för ett modernt välstånd utan like.”

Så ser allmänintresset i det nya Europa ut.

Vad händer om det ”vi” som ska betala priset inte vill betala mer? Då ropar allmänintresset på skydd mot majoritetsförtrycket. För redaktörerna på sjätte våningen i höghuset på Marieberg är det ju inte givet att samhället ska formas efter folkflertalets önskningar.

Mikael Nyberg, LO-tidningen 8 april 1994

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone