Ett porträtt av Skandia-chefen Björn Wolrath, en av de huvudansvariga för fastighets- och finanskrisen 1992. Nu ilsken kritiker av de statliga budgetunderskott som uppstod i den efterföljande depressionen. Aftonbladet 1 augusti 1994.
DEN 1 JULI trädde Marknaden fram. Försäkringsbolaget Skandia ämnar inte köpa en statsobligation mer, kungjorde direktör Björn Wolrath i Dagens Industri.
– Vi har tagit vårt samhällsansvar och hjälpt till att finansiera det svenska lånebehovet länge nog.
Björn Wolrath hade tröttnat på uppoffringarna. Han krävde av politikerna handlingskraft och besked om den skenande statsskulden.
På Dagens Nyheters ledarsida uttrycktes belåtenhet med detta nya prov på Marknadens förutseende. Utspelet kunde se ut som en politisk köpstrejk. ”Men ett försäkringsbolag har ansvar för hur det hanterar försäkringstagarnas pengar”, påpekade tidningen. Inte kan det pytsa iväg miljardbelopp utan de noggrannaste kreditvärderingar.
Att företagets försiktighet ställde Staten mot väggen var bara en extra bonus. Nu skulle det bli fart på politikerna. Ytterligare 40 till 50 miljarder sparade på pensioner, barnomsorg och andra offentliga trygghetssystem, var det för mycket begärt? Nils-Eric Sandberg krävde ”civilkurage” av partiledarna, och alla väntade förväntansfullt på att nästa emission av statspapper skulle gå åt pipan. Lånet blev fulltecknat, men det gjorde inte så mycket för journalisterna och politikerna hade kommit i spinn och det var huvudsaken.
Det är inte första gången Björn Wolrath tar till orda om politikernas oförmågor. I november 1989 skrev han på DN/debatt om inkompetens och bristande ledarskap i den offentliga sektorn. Byråkrater sprang i myndighetskorridorerna med ”blanketter, blanketter och åter blanketter (gärna i fem ex var)”. Var det underligt att politikerförakt och egoistisk materialism urholkade samhällsandan? Kortsynthet och köp nu-mentalitet var, framhöll Wolrath, inte näringslivets fel, utan ett symptom på den uppgivenhet och bristande motivation politikerna framkallat hos människorna.
I det privata näringslivet fanns visioner. ”Det försäkringsbolag som inte är berett att spela i elitserien kan lika gärna packa väskorna”, förklarade Skandia i helsidesannonser i tidningarna. Ute i Europa var det knivskarp konkurrens. Ute i Europa gick hopslagningar och branschglidningar med raketfart. Det försäkringsbolag som ville vara med när tågen gick kunde inte låta sig hämmas av byråkratiska betänkligheter. Det gällde att bredda verksamheten och köpa var man kom åt. ”Så bli inte förvånad om vi också går och köper en EG-bank”, hette det. På bild syntes en coming man från Skandia Group djärvt förhöra sig om ytterligare investeringsobjekt. Säljarens ansikte skymtade i förgrunden. Han såg belåten ut. Log han i mjugg? Det hade han skäl till.
Svindelkonjunkturen hade nått krönet. Chefen för Bank of England varnade för att fastighetsmarknaden kunde vara övervärderad, och framsynta spekulanter började se sig om efter köpare till sina byggnader. Då vällde det svenska folkhemmets alla europaanpassade visionärer in på scenen med portföljer stinna av lånat kapital. De köpte var de kom åt. Hittade de inga lokala säljare köpte de av varandra, och fastigheternas nominella värden steg som kedjebrevens pyramider i höjden.
Den svenska kreditmarknaden hade liberaliserats enligt EG:s planer och valutaregleringen var borta. Försäkringsbolag som förr fått harva med svenska statsobligationer, aktier och fastigheter kunde nu spela i elitserien. Miljard efter miljard plockades ur landet. Från november 1987 till slutet av 1990 investerade svenska företag och privatpersoner 104 miljarder kronor i utländska fastigheter. Av detta utflöde kom nästan 80 miljarder efter den 19 januari 1989, då det blev fritt för försäkringsbolagen att köpa hus utomlands.
Björn Wolrath tillhörde tätgruppen. I december 1989 införskaffade Skandia kontor, hotell och andra fastigheter för 4,2 miljarder kronor från Reinhold International. Det var den största enskilda svenska fastighetsaffären någonsin i utlandet. Försäkringsbolagets chefer talade stolt om internationalisering och anpassning till EG.
Skandia ägde en femtedel av aktierna i fastighets- och byggkoncernen Reinhold. Pengar fanns också bundna i Pronator som satsade friskt i Oslo. Björn Wolrath satt i styrelsen.
Skandias största engagemang var dock inte de egna placeringarna. Många finansbolag och fastighetsspekulanter var av en så tvivelaktig karaktär att inte ens de djärvaste svenska banker utan vidare vågade låna ut till dem. Bankdirektörerna ville först säkra sina fordringar. De behövde någon som lovade att betala skulderna, om låntagaren skulle gå i putten. Den tjänsten tillhandahöll Skandia och Trygg-Hansa genom det gemensamt ägda företaget Svenska Kredit. Mot premieavgifter och med fastigheter i pant garanterade Svenska Kredit bankernas allt vidlyftigare utlåning till allt vidlyftigare fastighetsaffärer.
Fastighetsmarknaderna i de europeiska metropolerna rasade lika obevekligt som kedjebrevens pyramider. Reinhold havererade, Pronator förlorade en halv miljard bara på byggena i Oslo, och vad värre var, Svenska Kredit, själva stommen i de invecklade kreditkonstruktionerna, vacklade.
Det kom som en fullkomlig överraskning, försäkrade de inblandade försäkringsdirektörerna. Visserligen var det inte första gången en svindelkonjunktur tvärdog, visserligen hade de amerikanska sparbankerna nyss kraschat under liknande omständigheter, och visserligen började klockorna klämta på fastighetsmarknaderna världen över redan mot slutet av 1989, men vem kunde förutse att de svenska visionärerna skulle dras med i katastrofen?
I september 1990 gick fastighetsbolaget Nyckeln omkull. Det var oroligt på finansmarknaderna. Krispaket lades fram och regeringen lovade att ansluta landet till EG. Verkställande direktören för Svenska Kredit påpekade för Björn Wolrath och de andra i styrelsen att företaget riskerade att förlora en hel del pengar på Nyckelns konkurs, men engagemangen i nya, djärva fastighetsaffärer fortsatte som tidigare. Att konkurrensen ute i Europa var knivskarp visste man. Det företag som ängslades och höll sig till blanketterna skulle sluta som ”ett lokalt nischföretag i en betydligt lägre serie”. Det var ju klart.
Hösten 1991 var läget ohållbart. En efter en gick de framgångsrika fastighetsentreprenörerna i konkurs och Svenska Kredit stod där med panter av osäkert värde och pockande krav från banker som till varje pris sökte driva in sina fordringar. I december tog verkställande direktören för Svenska Kredit livet av sig. Han hade hastigt avlidit under motionsrunda, hette det i en kommuniké som skulle lugna marknaden. I maj 1992 följde hans vice VD exemplet. I september ställde Svenska Kredit in betalningarna – med 50 miljarder kronor i skulder.
Det inga glada dagar på marknaderna denna höst. Penningflödena torkade in och bankdirektörerna låg som fiskar på land och kippade efter kapital. Med Svenska Kredit försvann en sista källa till likvida medel. Bankföreningen var upprörd och krävde offentligt att ägarna, det vill säga Skandia och Trygg-Hansa, skulle visa samhällsansvar och tillskjuta ytterligare medel ur sina försäkringsfonder för att rädda företaget. Sveriges anseende bland internationella långivare var i fara. Kronan pressades på marknaderna och räntorna steg till rekordnivåer. Men Skandia och Trygg-Hansa förklarade att de tagit sitt ansvar länge nog. De måste tänka på hur de förvaltade sina försäkringstagares pengar. Någon annan fick ställa upp.
Någon annan var det offentliga. Staten hade redan tillskjutit 30 miljarder kronor till bankerna. Nu utfärdade skatteminister Bo Lundgren i samförstånd med oppositionen syndernas förlåtelse för svindelkonjunkturens spekulationer. Det offentliga skulle ställa upp med de likvida medel som behövdes för att stötta kreditmarknadens visionärer genom de plötsligt uppkomna svårigheterna.
På radio och TV och i tidningarna framstod krisen som ett straff för överkonsumtion och överfull sysselsättning. Det svenska folket hade levt över sina tillgångar. Ruin hotade landet. Den socialdemokratiska partiledningen försatte sina lokalorganisationer i panik. Om inte partiet solidariskt ställde upp på nedskärningar av de sociala utgifterna och andra obehagligheter skulle det inom några timmar vara slut med Sveriges ekonomi. Kronans hotande fall var världens ände.
”De borgerliga och socialdemokraterna hjälps nu åt att begrava den gamla svenska och socialdemokratiska modellen”, sammanfattade tidningen Affärsvärlden. Högre värden, som europaharmoniseringen, stod på spel.
Försvaret av kronan var en förevändning för de impopulära besluten. Inom två månader var den heligförklarade låsningen till EG-valutan hävd och kronan dumpad på marknaden. I mellantiden utfördes med största brådska ett av de största svindlerierna i svensk historia. Miljard efter miljard i utländsk valuta transfererades ur statskassan till storföretag, banker, försäkringsbolag och privatpersoner som var förvissade om den kommande devalveringen. Riksbanken, som tidigare avhållit sig från lån i utlandet, satt plötsligt med en väldig utlandsskuld. När kronan sedan knuffades över kanten drabbade kursförlusterna det offentliga medan de privata spekulanterna i motsvarande mån gjorde vinster. Omkring 25 miljarder kronor lades det offentliga till last ovanpå de övriga omkostnaderna för finanskrisens avveckling.
”Samhällsekonomin är faktiskt viktigare än statskassan”, framhöll Dagens Nyheter i en ledare. Det vore kortsynt att knussla med pengar till återuppbyggnaden av kreditväsendet. Oavsett vilken form stödet tar ”förbrukar det inga reala resurser; det innebär bara en omflyttning mellan olika konton” (21 april 1993). Uppåt en hundra miljarder kronor förflyttades från statskassan till de privata kontona. Ju mer statsskulden växte, desto större tillgångar samlades i händerna på direktör Björn Wolrath och hans kollegor.
Nu uttrycker Skandiachefen oro. Han kräver åtgärder mot statsskulden. Det ska karvas i de offentliga trygghetssystemen för att stilla Marknadens ängslan.
En kalkyl ligger gömd i utspelet. Skandia har efter konkursen för Svenska Kredit gett upp återförsäkrandet av krediter. Skadeförsäkringarna ska också hållas tillbaka. Nu är det pensionsförsäkringar och andra former av långsiktigt individuellt sparande som gäller. Utvecklingen av denna marknad har ett direkt samband med urlakningen av pensioner och andra socialförsäkringar, har Björn Wolrath påpekat. Ju snabbare de offentliga trygghetssystemen avvecklas, desto större möjligheter bjuds de privata försäkringsinrättningarna.
I oktober 1991 föreslog Skandia ett system med obligatoriska privata pensionsförsäkringar. Egenavgifterna och premiereservdelen i det nya pensionssystemet är första steg i den riktningen.
– När man inte längre kan lita på samhället vill människorna själva försäkra sig om att de har sin försörjning tryggad, förklarar Björn Wolrath.
Med pensionspengarna ska han spela i elitserien igen. Det gäller att vara med när tågen går ute i Europa i den knivskarpa konkurrensen.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 1 augusti 1994
