På Timbrodagen två dagar efter EU-omröstningen

Jubel men också eftertanke bland SAF:s och ja-sidans ledare. Kritiska EU-fakta 45/1994.


– VI HAR DAG TVÅ i den nya tideräkningen och salmonellan har ännu inte slagit till.
Det är muntert i Wallenbergsalen på Grev Turegatan 16, när Timbro avhåller sin högtidsdag år 1994. Tänder lyser vita över slipsar, flugor och halsband. Ur tvåhundra strupar kluckar ett lättat skratt, men Arbetsgivareföreningens store strateg och Timbros styrelseordförande, Sture Eskilsson, varnar för övermod.
– Om bara 250.000 väljare till hade röstat nej, så hade Sverige idag befunnit sig i en desperat ekonomisk situation med stigande räntor och fallande krona. Det finns skäl att begrunda det.
Massmedia ger Ingvar Carlsson äran av segern, men Sture Eskilsson räknar hellre de flera hundra miljoner som SAF och företagen investerade i ja-kampanjen.
– Det var den borgerliga sidan som säkrade segern. Utan näringslivets kraftiga stöd hade Sverige idag stått utanför Europa.
Ändå är han bekymrad. Som en tyngd i segerns lättnad är vetskapen att 47 procent röstade nej i folkomröstningen. Trots år av valfrihetsretorik håller folk fast vid sina välfärdsinrättningar. Hur ska detta motstånd övervinnas? Det är frågan.
Professor John Gray från Oxford stillar inte oron.
För det första: EU är en kvarleva efter det kalla kriget. Ju hårdare Tyskland driver det federala, överstatliga bygget, desto snabbare kommer det att falla samman.
För det andra: nyliberalismen har visserligen oåterkalleligen raserat välfärdsstaten, men en stabil politisk ordning kan den inte skapa. I Nya Zeeland, det land där systemskiftet i samförstånd mellan socialdemokrati och borgerlighet drivits allra längst, har de nyliberala framstegen tvärtom förorsakat en ”politisk härdsmälta”.
– Frågan om nyliberalismens politiska legitimitet under demokratiska förhållanden är inte löst, säger Gray.
Hans ord förvirrar de trosvissa SAF-gossar som nyss i champagne firade landets inträde i det liberala tusenårsriket. Slipsklädda unga herrar reser sig upp och talar om moral. Vi måste försvara individens frihet oavsett om vi förlorar röster på det, säger de. – Moral är nog bra, svarar professorn från Oxford, men den får inte leda till politisk bokstavstrohet. Utan moraliska kompromisser slutar politiken i radikalt nederlag.
Han talar om de nationella kulturernas betydelse, om det äventyrliga i att som Thatcher utmana djupt rotade jämlikhetsföreställningar, men någon utväg erbjuder han inte den oroade publiken. Frågan hänger kvar i luften: hur gör man med det folkliga motstånd systemskiftet framkallar?
Sture Eskilsson sitter i ett hörn och iakttar föreställningen. Hans mörka kostym är av det slag som passar styrelserum med ekpanel, läderfåtöljer och porträtt i förgyllda ramar. Det finns i hans hållning inget av de unga herrarnas ängsliga strävan att föra sig rätt. Stolen lutar han mot väggen. Benen med de eleganta skorna pendlar fritt i luften och i mungipan leker han med en tandpetare.
Med vilken avsikt låter han professorn från Oxford så tvivel i borgerlighetens unga garde? Han har naturligtvis läst den uppsats av Gray som Timbro tryckte i antologin Civilisationernas kamp i våras. Han känner till Grays kritik av arvet från Upplysningen, hans misstro mot västliga liberala föreställningar om konstitutionella rättigheter och individuella friheter. Den fråga Gray lämnat obesvarad har en outsagd precisering: Om nyliberalismen inte kan stadga sig under demokratin, kan den då göra det under andra förhållanden? För systemskiftarna i Östeuropa rekommenderar professorn från Oxford ett auktoritärt styre av Pinochets och Deng Xiaopings typ.
Jag placerar mig på lunchen vid Christian Bratt, ansvarig för EU-frågor vid SAF. Han berättar vänligt om SAF:s arbete för den svenska anslutningen.
– Vi började redan 1987. Svenska företag måste få likvärdiga konkurrensvillkor – det var vårt krav. Frågan om medlemskap väckte vi inte då, eftersom den kunde ha skapat onödiga låsningar på den fackliga sidan.
Men slutmålet var det aldrig någon tvekan om. Inför folkomröstningen tillämpade SAF och de andra näringslivsorganisationerna det lågmälda samtalets strategi. För mycket braskande propaganda, för kraftiga annonskampanjer kunde som i Danmark i juni 1992 motverka sitt syfte och förstärka den folkliga misstron mot etablissemanget.
– På slutet fick vi ibland hålla igen när ungdomarna i Ja till Europa ville gå för hårt fram.
De 47 procenten bekymrar honom. Siffrorna borde ha varit åtminstone 60-40. Nu gäller det att vinna människornas förtroende, säger han, och visa att EU inte är så farligt.
Vi pratar om hur det ska gå till. EU:s sociala dimension är inget besvär för SAF, försäkrar han, men de europeiska socialdemokraternas program mot arbetslösheten gillar han inget vidare. Det är mest ett utslag av gammaldags tro på statliga lösningar. Jag nämner Allan Larssons förslag att inrätta kooperativ för arbetslösa som ska bjuda ut tillfällig arbetskraft till företagen.
– Det är bara ett sätt att kringgå anställningsskyddet, säger Christian Bratt. Då vore det bättre om man gjorde det öppet och ärligt och förklarade det för människorna.
”Egenmakt” är det nya ord SAF införlivat i sin arsenal. Lorentz Lyttkens utreder det för Timbros gäster denna dag två i den nya tideräkningen. Han vet hur det är att ha snålt med pengar, berättar han. När han jobbade som sopåkare under studierna på 70-talet hade han varken råd med bil eller resor, men fattig var han inte. Han hade egenmakt. Han var sin egen kapten.
– Att lata och ansvarslösa människor utan efterfrågad kompetens lever under begränsade ekonomiska förhållanden är inget att förundras över. Bryr man sig inte om att vara kapten över sitt eget liv, lider man väl förr eller senare skeppsbrott.
Publiken känner på nytt morgonens lätta munterhet och den lille trinde Timbromannen med mustaschen är framme med blommor.
– Vi är så glada att Lorentz fått råd att köpa en ny kostym, säger han apropå något talaren sagt om sina 70-talskläder.
Repliken har för de invigda en särskild mening. Nog minns de vad Lorentz var för en långhårig kommunist på den tiden, och nog vet de vem som numera betalar hans kostymer.
Varje Timbrodag tycks ha sin inbjudna socialdemokrat. Kanske är avsikten att visa vidsynthet, kanske ska åhörarna få ett prov på det borgerliga tänkandets framgångsrika utbredning. Jag har här hört Erik Hörstadius staka sig igenom ett anförande och mottaga publikens energiska applåder till tack för sin förvirrade men ändå bestämda uppslutning bakom borgerlighetens käraste fördomar.
Kristina Persson, socialdemokratisk riksdagsledamot och företrädare i riksbanksfullmäktige, har inte samma underhållningsvärde som en kallsvettig styvson till före detta finansministern. Hennes kvaliteter är av annan art.
– Jag har nyss avslutat årets andra valrörelse, säger hon. Den gick ju bra, som ni vet, men den lärde mig också mycket. Många människor här i landet bär på en känsla av utanförskap, en vi-och-dom-känsla. De ser en liten grupp dricka champagne i första klass på ett tåg som rusar in i framtiden. De känner sig förbigångna. EU blev för dem symbolen för det nya som skrämmer.
På nytt dessa 47 procent som på något sätt måste hanteras.
Hon talar om Tyskland på 20-talet. Hur Weimarrepubliken lovade arbete och välfärd men i sin oförmåga födde det bruna. Det kan hända igen, om EU misslyckas med sin sociala dimension och arbetslösheten består.
– Vi politiker måste ta detta på största allvar, säger hon.
I den socialdemokratiska ja-kampanjen hette det att medlemskapet inte bara skulle rädda de svenska offentliga trygghetssystemen utan därtill vinna Europa för den svenska modellen. Det hörs inte mycket av det nu från Kristina Persson.
– Vi har varit vana att lösa fattigdomsproblemen med hjälp av offentliga insatser, men med de skulder och de budgetunderskott vi har idag är det svårt att bygga ut den offentliga sektorn.
I denna församling är det naturligtvis ett understatement.
Inlindat i Kristina Perssons omtanke om de fattiga och svaga är ett bekymmer som Sture Eskilsson berörde i sitt öppningsanförande:
– Vi har inte lyckats bryta trenden mot en allt starkare stat. Ett skäl kan vara att vi, den stora statens motståndare, inte har lyckats teckna ett levande alternativ till de kollektiva trygghetssystemen.
Med Kristina Perssons ord låter det så här:
– Vi har inte råd med de storskaliga, generella systemen längre. Då måste vi hitta andra lösningar.
Hon efterlyser ledare och auktoriteter som kan samla människorna kring tydliga visioner. Det nya kan vara en samsyn kring behovet av offentligt understöd av aktiviteter som organiseras på andra sätt än nu, föreslår hon och lägger till de där nya orden ”egenmakt” och ”brukarmakt”.
Hennes tanke är mycket enkel. Å ena sidan ”platsar många inte i det framväxande globala informationssamhället”; å andra sidan finns stora lokala behov av tjänster som är svåra att mekanisera – barnomsorg, åldringsvård och liknande.
Då finns två metoder att välja på.
Den ena är att anställa folk i den offentliga sektorn för att utföra dessa tjänster. Det går inte längre, tycker Kristina Persson.
Den andra är att låta dessa tjänster efterfrågas på den privata marknaden. Det är inte heller så lätt, för om efterfrågan ska bli tillräckligt stor måste lönerna för dem som utför tjänsterna vara så låga att ojämlikheten i samhället ökar. Det vill inte Kristina Persson. Hon är ju socialdemokrat.
Hur ska då arbetslösheten förminskas och motståndet mot de ekonomiska omvälvningarna stillas?
Sture Eskilsson har förflyttat sig från sitt hörn. Han sitter nu på första bänk och följer vaksamt talarens ord.
Hon pratar arbetstidsförkortning, fast inte centralt reglerad. Hon söker sig över kodord som ”informella lösningar” och ”decentraliserad kommunal organisation” ner i en tredje modell. Efterfrågan på de lokala tjänsterna ska subventioneras av det offentliga. Hon nämner föreningar, kooperativ och danska försök att använda arbetslösa för hushållstjänster.
För Arbetsgivareföreningens strateg är det här inget nytt. Hans Zetterberg, Patrik Engellau och pojkarna lanserade redan för tio år sedan den ”informella sektorn” som räddningen ur den klasskamp som arbetslöshet och social avrustning kunde framkalla. Borgerliga ekonomer har nyss väckt tanken på skatteavdrag för hushållstjänster och i EU står liknande förslag på programmet, men det är förstås ett särskilt nöje att höra en svensk socialdemokrat säga det. Då är det inte långt från ord till handling.
Kanske kan de 47 procenten hanteras i samförstånd åtminstone till nästa Timbrodag.

Mikael Nyberg, Kritiska EU-fakta 45/1994

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone