Recension av Robert McNamaras memoarer från Vietnamkriget. Aftonbladet 7 maj 1995.
ROBERT McNAMARA är en känslig man. Som chef för Världsbanken lär han en gång ha fallit i gråt i talarstolen sedan han läst upp några rörande ord om de fattigas lidanden. Nu snyftar han i TV vid minnet av Vietnamkriget.
I 60-talets början kallades detta krig ”McNamaras krig”. Det var han stolt över:
– Jag är glad över att förknippas med det och jag ska göra allt jag kan för att vinna det.
Han ångrar dessa ord. ”Vi hade fel, fruktansvärt fel”, skriver han i en bok om sin tid som USA:s försvarsminister (In Retrospect. The Tragedy and Lessons of Vietnam, Time Books 1995).
McNamara kom till Kennedys regering från Ford, där han fulländat den vetenskapliga företagsledningens metoder. Nu skulle han basa över den största fredstida militära upprustningen i USA:s historia.
Det liberala östkustetablissemang som fört Kennedy till Vita huset ville inte veta av någon tillbakadragen utrikespolitik. Med fler soldater och nya konventionella stridskrafter utvecklade Pentagon under McNamaras ledning en förmåga att ingripa varhelst USA ansåg sina globala intressen vara hotade.
Vietnam blev ett försöksfält för det flexibla gensvarets strategi. McNamara räknade cost-benefit på den intervention Eisenhower påbörjat och förordade en upptrappning av kriget, men utfallet blev inte som väntat. Han räknade fel.
Omsorgsfullt försöker han utreda hur det gick till. Det fattades expertis på departementet, och informationer och överväganden var osäkra och ofullgångna. Han beordrade sina underlydande att räkna liken på slagfälten för att exaktare mäta krigets framsteg, men rapporterna var ofta missledande.
Snart började hans kalkyler ändå att visa negativt resultat. När han lämnade regeringen våren 1968 trodde han inte längre att kriget gick att vinna. Men han sa inget offentligt. I tre årtionden höll han tyst om sin felräkning.
Det läggs honom nu till last av det liberala östkustetablissemang han tjänade. New York Times skriver upprört om de tre miljoner vietnameser och 58.000 amerikaner som dog i ett krig McNamara ”visste var meningslöst”.
Denna kritik är lömsk. Om McNamaras felräkning inte hade varit någon felräkning, om kriget gått att vinna, hade det då varit rätt att låta amerikanska soldater ”fortsätta att dö i hundratal varje vecka”?
Varken McNamara eller hans kritiker ifrågasätter ädelheten i USA:s strävan att nedkämpa revolutioner och misshagliga regimer i främmande länder.
”Vi misslyckades… med att anpassa vår militära taktik till uppgiften att vinna stöd och sympati från människor ur en helt annan kultur.”
Så kan man beskriva ett krig där angriparen i fria eldgivningszoner jagade ”gulingar” med splitterbomber, napalm och brinnande fosfor.
Det obehagligaste med McNamara är inte de mordiska kalkylerna utan de tårar han försöker spä ut blodet med. Alla gör vi våra misstag. Det är hans budskap. Kennedy var en fin människa. Johnson var en fin människa. Alla i regeringen, alla generalerna och alla medarbetarna på departementet var fina människor. Vid avskedsceremonin i Vita huset 1968 faller McNamara i gråt och får inte fram ett ord.
I den liberala kritiken av kriget var han en teknokratisk demon.
– Men se, säger han, jag har också känslor!
Det kändes när kväkaren Norman Morrison brände sig till döds utanför hans fönster i Pentagon. Det kändes när främmande människor kom fram och kallade honom ”mördare”. Han fann protesterna emotionella, men han förstod dem, och han tyckte sig tidigt finna uppfriskande egenskaper hos jäsningen bland studenterna. Han skrev om ”dess intensiva inåtriktning” och den ”metafysikens renässans” som var på gång.
Det imperialistiska krigets kyligt kalkylerande förnuft förstod att uppskatta den romantiska flower power-mystik och fredskult som revolten bland de intellektuella slutade i.
De vill bara inte låta honom räkna sig som en av dem. McNamara och hans krig ska fortsätta att vara fläcken på en annars obefläckad fana.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 7 maj 1995
