Samuel P Huntingtons tes om civilisationernas krig slår an i EU:s diskussioner. Rasismen utvecklas på nytt till statsideologi. Aftonbladet 1 juni 1995.
SKA SVERIGE för de västeuropeiska oljeintressenas skull delta i ett nytt korståg mot islam?
Det är i år 900 år sedan påven Urban II manade de kristnas härar att tåga söderut för att ta strid mot islam. I det heliga korsets namn inledde det västliga Europa sin expansion över världen, och i sekler pågick rövarstråten. Krigen fördes inte bara i sydost. Tyska korsriddare slogs i Livland, Estland och Kurland. Spanjorer och portugiser grundade kolonier bortom haven.
Nu är det dags igen. Politiker och intellektuella ropar efter det europeiska svärdet, och ur den mondäna andlighet som avlöst rekordårens tillbedjan av den sociala ingenjörskonsten halas de gamla fälttecknen fram.
”Nästa världskrig, om det blir något, kommer att vara ett civilisationernas krig”, skrev den amerikanske professorn och tidigare presidentrådgivaren Samuel P Huntington i en omdebatterad artikel i Foreign Affairs sommaren 1993.
Nu formulerar sig västeuropeiska säkerhetspoliser, militärer och försvarspolitiker i samma termer.
Nyhetsbrevet Fortress Europe citerar i sitt februarinummer chefen för den tyska säkerhetspolisen. Vi står inför en ”stor konfrontation mellan den kristet-västerländska kulturen och islam”, förklarar han. I ett officiellt uttalande från myndigheten heter det att ”de islamiska terroristerna nu är farligare för Tyskland än Röda arméfraktionen”, dvs Baader-Meinhoff-gruppen.
Natos generalsekreterare, den mutmisstänkte belgiske socialisten Willy Claes, förklarade i februari att ”islamisk militant aktivism dykt upp som det kanske allra allvarligaste hotet mot Natoalliansens och västvärldens säkerhet”.
Nato inledde samtidigt diskussioner om ”säkerhet och stabilitet” i Medelhavsregionen med Israel, Egypten, Tunisien, Marocko och Mauretanien. Länder som lämnades utanför initiativet blev uppbragta och Claes’ uttalande förstärkte de fientliga reaktionerna. I en artikel i Financial Times den 20 februari försökte Claes ta tillbaka sina ord. ”Nato har inget otalt med islam”, skrev han.
Men föreställningen om en kamp mellan fientliga kulturkretsar återkommer allt oftare i de säkerhetspolitiska diskussionerna inom Nato, EU och den Västeuropeiska unionen.
Willy Claes har tidigare nyuppdelat Europa efter samma linje som Huntington. Länder i Östeuropa med ett protestantiskt eller romerskt-katolskt kulturarv kan komma ifråga för medlemskap i EU. Ortodoxt kristna stater platsar inte.
Den brittiske försvarsministern Malcolm Rifkind talar för en ny atlantisk gemenskap kring demokrati, kapitalism och ”europeisk kultur”. USA och EU ska tillsammans möta den ”islamiska extremismen” och andra utmaningar.
Chefen för Tysklands utrikes- och försvarspolitiska institut, Michael Stürmer, skriver i Financial Times den 28 februari om två strategiska uppgifter för EU-länderna. I öster måste det vakuum som uppstått efter Sovjetimperiets sammanbrott fyllas. I söder ska politiskt sönderfall, missilhot från Libyen och ”den breda konflikten mellan nordliga och sydliga kulturer” tacklas.
”Dessa olika utmaningar ställer Europa inför uppgiften att långsiktigt ta på sig ansvaret för en omvandling av politiska och ekonomiska strukturer både i öst och syd.”
EU:s utrikes- och säkerhetspolitik ska ledas av en fast hand, anser Stürmer. ”Europa måste finna en global politisk roll jämbördig med sin ekonomiska styrka.” Det förutsätter att unionen ”skaffar sig militära maktmedel för insatser utanför sina gränser”.
Tysklands Bundeswehr har en nyckelroll då det gäller att ”se till att de nya barbarerna hålls på avstånd”, skriver Stürmer i en senare artikel (Financial Times 25 april). ”Hotet om legitimt använt våld ska byggas in i /den europeiska/ diplomatin från början”, och inga militära aktioner ska vidtas ”utan att det finns en kapacitet och vilja till upptrappning”.
Tyskland har skjutit de konstitutionella invändningarna mot militära interventioner i utlandet åt sidan och rustar en specialstyrka för insatser i vad general Klaus Dieter Naumann i Der Spiegel (nr 15/92) kallat ”krisområden från Marocko till Pakistan”.
Eurokåren som Frankrike och Tyskland bildat omfattar nu en rad EU-länder och ska byggas ut till tio divisioner med sammanlagt 250.000 man. Vid utgången av detta år väntas den vara stridsduglig.
Frankrike driver på för att förse EU med de strategiska resurser som behövs för krig som det vid Persiska viken. I en vitbok om försvarspolitiken heter det att svagheter i den militära satellitövervakningen och i kapaciteten för transporter och försörjning av stridande förband ”knappast är tolerabla när den internationella situationen och våra politiska åtaganden fordrar interventioner med våra styrkor över stora avstånd”.
Tyskland har anslutit sig till en fransk plan att investera över 100 miljarder kronor i ett satellitsystem för den Västeuropeiska unionen. Projektet uppmuntras av Deutsche Aerospace och andra vapenfabrikanter som efter det kalla krigets avveckling haft det svårt med avsättningen.
De stora företagen ser i det europeiska svärdet ett instrument för sina växande globala anspråk. Direktörsklubben European Roundtable of Industrialists har förklarat att den inte kan acceptera att EU ”förpassas till marginalerna i den internationella politiken” till följd av dåliga beslutsmekanismer och otillräckliga militära maktmedel.
I nya riktlinjer för den tyska armén talas om upprätthållande av frihandel och tillgång till strategiska råvaror. För Tyskland lockar den gamla intressesfären i öster. För Frankrike och de sydliga EU-länderna är Medelhavsområdet viktigast. Där finns avsättningsmöjligheter och billig arbetskraft, och där finns oljan och naturgasen.
70 procent av Algeriets olja och naturgas går till EU-länderna. En 185 mil lång pipeline är under byggnad från Hassi-R’Mel genom Marocko till Cordoba i Spanien. Algeriet är redan den tredje största leverantören av naturgas till Europa. Vid sekelskiftet väntas landet vara på andra plats efter OSS-staterna.
Den Europeiska unionen höjer sitt svärd till skydd för denna tillförsel av drivmedel för sin inre marknad.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 1 juni 1995
