Det statslösa företaget en chimär

Det svenska kapitalet söker beskydd av en stark stat – därför viljan att komma med i stormaktsalliansen EU. Dagens Nyheter 16 november 1995.


– SE UPP SÅ ATT jag inte flyttar!
Så lät det i en intervju i Expressen inför folkomröstningen om EU. Peter Wallenberg skulle lägga sina huvudkontor utomlands om vi valde fel.
Jag ringde Wallenbergs personlige rådgivare Erik Belfrage. Han förklarade att huvudkontor flyttar man inte i en handvändning. Det är ”oerhört krångligt” och ägaren riskerar att tappa kontrollen över företaget. Så det som stått i Expressen var bara ett teoretiskt resonemang.
Men det statslösa företaget lever kvar bland myterna. Nationalekonomer och politiker talar om storföretagens omvandling till globala nätverk där nationaliteten förlorar sin betydelse:
– När kapitalet klippt banden så måste politiken följa efter.
Det låter verkligt. Myter brukar göra det.
Men i statistiken är det svårt att hitta det statslösa företaget. En undersökning av de 50 största företagen i nio industriländer visar att det är mycket ovanligt med utlänningar i styrelserna. Mellan 55 och 75 procent av koncernerna saknar helt utländska medborgare bland de externa styrelseledamöterna.
En annan undersökning avslöjar hur de transnationella koncernernas strategiska delar konsekvent koncentreras till hemländerna. I slutet av 80-talet var mindre än tio procent av de stora USA-företagens forskning och utveckling förlagd till utlandet. Det är ungefär som 1939. De europeiska företagen har en något större andel i utlandet, knappt en tredjedel, men den har inte ändrats mycket sedan 50-talet.
Förflyttningar av centrala ledningsfunktioner till främmande länder är undantag. Percy Barnevik bosatte sig i Schweiz när Asea övertog Brown Boveri, och Pharmacia och Upjohn etablerar sig i London, men oftast flyttas bara perifera enheter och i flera av de mest uppmärksammade fallen har utlokaliserade ansvarsbefattningar i tysthet återförts till ursprungslandet efter några år.
Det enkelriktade förlopp som myten om det statslösa företaget tecknar är i själva verket dubbelriktat. Produktionen och marknadsföringen globaliseras men kontrollen över dem utvecklas åt motsatt håll. Den samlas i ett litet överskikt av nationer. Det som från ovan ser ut som ett nätverk är en pyramid.
Ett statslöst företag har svårt att klara sig i konkurrensen mellan jättarna. När direktörerna på Boeing eller AT&T ska säkra sig miljardkontrakt har de presidenten eller utrikesministern med sig och statsmaktens alla tvångsmedel till sitt förfogande.
De europeiska företagen ser med avund på den support som Boeing och AT&T har. De angriper gärna statliga regleringar och offentliga trygghetssystem, men deras stora bekymmer är inte att staten är för stark utan att den är för svag.
Direktörerna i den inflytelserika European Round Table of Industrialists skrev efter USAs krig om oljan vid Persiska viken: ”Industrin och de människor som arbetar i industrin… kan inte aceptera att dess Gemenskap förpassas till marginalerna i den internationella politiken…” Botemedlet är den militärt rustade stormaktskartellen.
De svenska företagsledarna försvagar inte utan betänkligheter sin egen statsbildning för att komma under EUs beskydd. De vet att valutaunionen kan bli förödande för delar av det svenska näringslivet, de inser att avregleringar av järnvägar, telekommunikationer och annat kan försvaga deras strategiska ställning på hemmamarknaden, och de fruktar följderna av en likriktning av den europeiska äganderätten till företagen. Magnus Lemmel på Industriförbundet förklarade för Financial Times 1994 att ett planerat EU-förbud för systemet med A- och B-aktier skulle få dramatiska följder för familjen Wallenbergs imperium:
”Vi har helt enkelt inte tillräckligt med kapital för att kunna kontrollera våra egna företag, så vi skulle få se ägande försvinna ur landet.”
Sambandet är alltså det omvända. Om det politiska projektet drivs några steg till, om också det som är kvar av den svenska statsbildningen offras för stormaktskartellen, då klipper kapitalen kanske banden till den svenska utkanten.

Mikael Nyberg, Dagens Nyheter 16 november 1995

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone