Noam Chomsky – en envist undersökande anarkist

Recension av Man kan inte mörda historien (Epsilon 1996). Arbetaren 12 januari 1996.


JAG LYSSNADE I VÅRAS till ett salongssamtal på radion mellan några framstående föredettarevolutionärer. Det handlade om arvet efter Marx.
– Moderniseringen är alltid brutal, sade Håkan Arvidsson.
Ingen utveckling är möjlig utan undertryckande av folket – det var hans marxism för något årtionde sedan, det är hans liberalism nu.
I Expressen våren 1991 välkomnade han det satellitövervakade avlivandet av muslimer i öknen vid Persiska viken. USA slogs mot ”godtycke och tyranni”, förklarade han. ”Den ideologiska kärnan i nord-sydkonflikten är en upprepning av den gamla kollisionen mellan modernt och traditionellt, mellan profant och religiöst, mellan individ och kollektiv…”
Arvidsson är inte extrem. Han intar den politiskt korrekta hållning som de flesta västerländska intellektuella intagit alltsedan den europeiska kapitalismen började sina härtåg över världen: de kulturer som i vår västerländska modernitet inte ser ”något självklart gott”, ja till och med ”ett dödligt hot”, måste utsläckas med den brutalitet som vår civilisation är mäktig.
Extremister är de som lämnar ledet, sådana som Noam Chomsky. Han är professor vid MIT och berömd lingvist, men i den offentliga politiska debatt där akademiska meriter annars brukar ge plats i VIP-kön är han en nobody. Det beror inte på att hans politiska analyser skulle vara medelmåttiga utan tvärtom på att de faller utanför medelmåttet.
En ny bok av Chomsky har nyss kommit ut på svenska, Man kan inte mörda historien. Det är faktiskt två böcker i en, drygt 700 sidor av analyser av USAs utrikespolitik och dess ideologiska förtecken. Det är inte Bonniers, Norstedts eller någon annan resursrik institution som står för projektet. Johnny Lindholm har översatt texterna och gett ut dem på eget förlag (Epsilon Press). Han har brottats med engelskan och svenskan, redigerat och korrigerat, gjort ut allt på datorn och lånat pengar till tryckningen, och han kommer aldrig att få medalj för vare sig utgivargärning eller företagaranda.
Boken borde vara kurslitteratur för blivande journalister, historiker och statsvetare, den kunde i valda delar användas i samhällskunskapen i skolan, men den kommer antagligen att obemärkt glida förbi i skuggan av det medieupplysta medelmåttet. Det ligger i sakens natur.
Chomsky är den politiska korrekthetens gisslare. De 730 sidorna är en krönika över nordamerikanska skändligheter i namn av ”demokrati”, ”mänskliga rättigheter” och annat vällovligt. Chomsky beskriver en utrikespolitik som in i minsta beslut är mordisk och förödande.
Som understödet av morden på flera hundra tusen kommunister och misstänkta kommunister i Indonesien 1965. CIA-agenten Guy Pauker hade oroat sig för att de indonesiska militärerna ”skulle sakna den skoningslöshet som gjorde det möjligt för nazisterna att krossa kommunistpartiet i Tyskland”, men hans farhågor visade sig ogrundade.
Eller svinutrotningen på Haiti 1982. Med hänvisning till en svinpest i grannlandet Dominikanska republiken några år tidigare lät USAs biståndsorgan avliva Haitis 1,3 miljoner svin. Småböndernas hushållning slogs sönder. Skolinskrivningarna sjönk med upp till 50 procent och försäljningen av varor i marginalekonomin bröt samman. Då ordnade biståndsorganet nya svin från Iowa. De haitiska bönderna fick lova Iowagrisarna reglementsenlig bostad och foder för upp till 250 dollar om året, men lik förbannat dog många av de förklassiga djuren undan innan de blivit till någon nytta. De hade sämre motståndskraft mot sjukdomar än de utrotade inhemska svinen.
Listan över länder som kommit i åtnjutande av USAs omsorger är lång, och vid varje humanitär intervention, varje preventivt bombangrepp och varje massmord för frihetens skull har den politiska korrekthetens prästerskap utfört sina plikter. Chomsky kallar det en ”statsreligion”. VIP-folket i offentligheten kan kivas om detaljer, till och med gräla, men ingen ifrågasätter statsreligionens grundläggande trosföreställningar. USA kan göra misstag, eller rättare sagt: enskilda företrädare kan göra misstag, men att statsledningen sedan landets födelse drivs av en passion för frihet och demokrati är utgångspunkten för varje nyhetsinslag, varje forskarrapport och varje politiskt inlägg.
Det är inte brist på skarpsinne som gör de offentliga debattörerna medelmåttiga, det är hållningen. Chomsky böjer sig inte för det självklara. Han sätter det i fråga och definierar sig därmed ur debatten. Metoden är egentligen mycket enkel. Han jämför de politiskt korrekta uttalandena med icke offentliga regeringsdokument, med fristående observatörers yttranden och med vad som sagts och inte sagts i jämförbara situationer.
I december 1989 rapporterade New York Times att det som utlöst invasionen av Panama var trakasserier mot amerikanska medborgare i landet, särskilt ett fall då en fru till en officer utsatts för hotelser. President Bush påstods ha haft svårt att hantera ”känslomässigt laddade situationer”, men nu skulle hans medkänsla ha brutit fram och han hade försäkrat att han inte skulle stå och se på när amerikanska kvinnor hotades.
Jaså, säger Chomsky, men varför vägrade då presidenten att ens utfärda en protest när en nunna från USA, Diana Ortiz, några veckor tidigare kidnappades, torterades och skymfades av polisen i Guatemala? Varför fann massmedia inte den händelsen värd att rapportera? Och varför var det lika tyst när USA-understödda terrorister i Nicaragua några dagar efter Bush anfall av känslosamhet mördade två nunnor, varav en från Milwaukee?
Chomsky för mediekampanjerna och de politiskt korrekta debatterna åt sidan och letar sig fram till verkliga bevekelsegrunder. Han ser i USA en militariserad statskapitalism som med totalitär tankekontroll disciplinerar sina medborgare. En systematisk indoktrinering av befolkningen gör det möjligt för ett litet fåtal att topprida den formella demokratin.
I ett avslutande kapitel jämför han läget för arbetarklassen i USA idag med dess besvärliga ställning efter den antifackliga offensiven i slutet av förra århundrandet. Å ena sidan är jämförelsen en källa till förhoppningar: det kan svänga igen. Å andra sidan visar den hur mycket svårare det kan bli. För hundra år sedan hade arbetarrörelsen i USA mängder av tidningar, tidskrifter och andra offentliga organ, där statsreligionen kunde sättas ifråga. Något motsvarande finns inte idag.
Ett gammalt problem har spetsat till sig: arbetarklassen dras spontant till socialismen, men det är likväl den borgerliga ideologin som spontant mest tränger sig på.
Chomsky är anarkist. Han hoppas på en instinktiv frihetskänsla hos människorna, men han är inte den sort som söker utlopp för denna romantiska tanke i rituella symbolhandlingar. Chomsky förordar förnuftiga argument och folklig organisation. Något annat är det svårt att bygga ett försvar mot den kapitalistiska staten och dess politiska prästerskap på.
Jag föredrar Marx framför Bakunin, men i valet mellan Noam Chomsky och sådana som Håkan Arvidsson väljer jag tveklöst anarkisten. Det kvittar om Arvidsson för tillfället kallar sig marxist, föredettamarxist eller något annat slags marxist.

Mikael Nyberg, Arbetaren 12 januari 1996

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone