Falsk förevändning

”Globaliseringen” en förklädnad för monopolkapitalet. Clarté 2/1996.


DE FOLKHEM VI BYGGDE i vår del av världen kunde inte stå på osäker grund. Kapitalismen skakar konstruktionen på samma sätt som den genom historien skakat varje fredat område som skrån, fackföreningar och stater stakat ut.
Härav följer inte att motstånd är lönlöst. Det är ett skäl att söka fastare mark.
Reformismen har alltid pendlat mellan gränslösa förhoppningar om politikens möjligheter och en inskränkt ekonomisk ödestro. Eurovänsterns förnyare överger nu försvaret av välfärdsinrättningar, kollektivavtal och anställningsskydd, eftersom allt detta anses ha blivit överspelat av ”verkligheten”.
Två anledningar brukar framföras:
1. Det postindustriella paradiset. Vi lämnar industrisamhället med dithörande kollektiva trygghetssystem.
2. Globaliseringen. Nationalstaten och dess regelverk är förlegade i den internationaliserade ekonomin.
Det är falska förevändningar.
Det som går under benämningen ”kunskapssamhälle”, ”informationssamhälle” och liknande är i själva verket en forcerad industrikapitalism. De löpande banden har inte monterats ner. De löper snabbare än förr och linens disciplin sträcks med planerad underbemanning och just in time-leveranser ut över nya fält. Den fysiska och intellektuella förslitningen av arbetskraften accelererar och de förbrukade stöts ut i arbetslöshet.
Datorer och andra tekniska nymodigheter införs i rask takt, men de har inte varit avgörande för omvälvningarna. Det är inte faxar och modem som tvingar sjukvårdsbiträden att gå på vikariat och lagerarbetare att börja jobba natt. Det intensifierade industriella produktionssättet utvecklades i Japan redan på 50-talet. Avgörande var kväsandet av fackföreningarna. När den så kallade magra produktionen nu introduceras i fabriker och serviceinrättningar i Nordamerika och Europa är grunden densamma: en splittrad och försvagad arbetarklass.
I skiftet mellan 70- och 80-tal sade storbourgeoisin upp den klasskompromiss som rått under efterkrigstiden. Med sina intresseorgan, sina massmedia och sina intellektuella gick monopolkapitalen till angrepp mot fackföreningar och välfärdsinrättningar. Först sedan den politiska offensiven nått framgång blev det möjligt att i stor skala genomföra omvälvningarna av produktionen.
På liknande sätt är det med den så kallade globaliseringen. Det som framträder för oss som obevekliga yttre omständigheter är följder av en serie folkliga nederlag världen över. Vi lever i en nedåtgående spiral, där varje nytt varv fullbordas i kampen mellan klasserna.
Linjen från en nationell till en internationaliserad ekonomi är förledande i sin enkelhet, men i statistiken är den inte alldeles uppenbar. I själva verket talar många siffror emot föreställningen om en plötslig globalisering av kapitalismen.
Statistiken måste visserligen tolkas med försiktighet. Investeringsmåtten säger inte allt om storföretagens inflytande, och i handelsstatistiken är de undertryckta nationernas betydelse för de rika länderna är konsekvent underskattad. Det Nord hämtar hem från Syd räknas efter gällande priser och valutakurser. Den värdeöverföring som uppstår när arbetskraften underbetalas blir därför aldrig synlig. Likväl bör det gå att göra vissa jämförelser över tiden.
Den snörräta linjen från nationell till internationaliserad ekonomi brukar börja någon gång på 50-talet, när handelns och investeringarnas andel av BNP låg på en bottennivå. Om vi också räknar med den första hälften av seklet, framstår den nuvarande graden av internationalisering som mindre unik. Varuhandelns andel av BNP är för många ledande i-länder idag inte större än den var före första världskriget. Kapitalflödena över gränsen uppgick till 6,5 procent av nationalinkomsten i Storbritannien 1905-1914. Varken Japan eller något annat stort kapitalistiskt land har nått den nivån under 80- och 90-talen. Direktinvesteringarna i utlandet motsvarade omkring 9 procent av värdet av den totala världsproduktionen 1913. 1991 var motsvarande andel 8,5 procent.
Det går att peka på omstruktureringar som försvagat nyckelgrupper inom arbetarklassen i de rika länderna. Varvs- och gruvindustrierna är två exempel. Men inte heller detta är unikt. I början av seklet var arbetskraftens rörlighet över gränserna mycket större. Det gav liknande effekter.
Den snörräta linjen tycks alltså vara en kurva. Från ett globaliserat tillstånd i början av århundradet dyker den ner i ett nationellt stadium i dess mitt för att mot slutet åter bli internationell.
I själva verket är kapitalismen global hela tiden. Perioden kring 50-talet kännetecknas av de kapitalistiska välfärdsstaternas framväxt. Återuppbyggnaden efter kriget och de fortsatta upprustningarna ger en snabb ackumulationstakt, produktiviteten stiger genom strukturomvandlingar och MTM-jäkt, och efterfrågan håller jämna steg med produktionsförmågan genom masskonsumtionens och den offentliga sektorns tillväxt. Nationellt statlig reglering och nationella klasskompromisser inramar det hela, men förloppet är i högsta grad internationellt. Den svenska modellen och andra lokala välfärdsbyggen utvecklas i en gynnsam global omgivning.
Världsmarknaden är latent instabil. Handelskrig, konkurrerande devalveringar och finansiella kriser är normala. Det bästa för de nationella kapitalen vore därför en övernationell stat som kunde disciplinera dem, men det närmaste kapitalismen kommer en sådan ordning är de välden som för tillfället ledande imperialistiska makter upprättar.
Under 30-talet var Storbritanniens dominans i världsekonomin förbi och USA hade ännu inte tagit över. Det fördjupade depressionen. Handel och valutasystem bröt samman. Kapitalismen saknade, som Charles Kindleberger påpekat, en internationell stabilisator.
Efter kriget uppträdde USA i denna roll. USAs monopolkapital hade egenintresse av en global ordning där handelshinder steg för steg monterades ner och där dollarn var reservvaluta i ett system med konvertibla valutor med fasta växelkurser. I en sådan ordning kunde dollarkapitalen få utlopp för sin överlägsna konkurrenskraft, samtidigt som Västeuropa och Japan utvecklades som junior partners. USAs militära keynesianism gav ekonomiskt utrymme för lokala välfärdsbyggen, och i antikommunistiska kampanjer krossades varje försök till självständig organisering av arbetarklassen.
Stabiliteten blev kortvarig. Redan mot slutet av 60-talet var den västliga välfärdskapitalismen i kris. De folkliga revolutionerna och den nationella frigörelsen i periferin skakade centrum. USA, som med sin krigsmakt upprätthöll den imperialistiska världsordningen, drogs av Vietnamkriget och andra kostsamma operationer ner i ekonomiska och politiska svårigheter. Samtidigt revolterade arbetarklassen och andra undertryckta skikt i de rika länderna mot den påbjudna klasskompromissen. Den stabila ekonomiska omgivningen föll samman i valutakriser och handelskrig, och de keynesianska mönstersamhällena fångades i inflation och ekonomisk stagnation.
Det som nu i sin fullbordan kallas ”informationssamhälle” och ”globalisering” är målet för den motoffensiv som monopolkapitalen efter en fas av inledande reträtter samlade sig till.
Det började inte 1989 utan långt tidigare. Kuppen i Chile öppnade för de första nyliberala framstötarna. Med ekonomisk utpressning, med politiska påtryckningar, med hemliga operationer, blockader och krig gick de rika länderna anförda av USA till angrepp mot varje ansats till politiskt och ekonomiskt liv utanför den västliga kapitalismens kontroll. Ett skede av folkliga uppror, nationell frigörelse och krav på en ny ekonomisk världsordning vändes i sin motsats.
Det sovjetiska imperiets sammanbrott var ett skov i denna process. En rivaliserande supermakt, styrd av en byråkratbourgeoisi med strävan att militärt säkra sig en plats världens centrum, reducerades till en i raden av klienter till Internationella valutafonden. Tidigare stängda områden öppnades för de västliga kapitalen, och de sociala rättigheter som folken i Östeuropa vidmakthållit genom åren av nomenklaturavälde tillintetgjordes i de utländska rådgivarnas chockterapier.
Nu kan General Motors, Audi och Suzuki flytta tillverkning av bilar och bildelar till Ungern, där arbetarna är underbetalda och fabrikerna utan hinder från fackföreningar och arbetsrätt körs 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Hennes & Mauritz kan köpa skjortor och blusar billigare än förr, när indiska sömmerskor pressas ut i lösliga anställningar, och Nike kan låta sy skor i byar i avlägsna trakter i Thailand, där arbetarna inte har annat arbete att söka sig till när villkoren blir svåra.
Det kallas globalisering men är i själva verket en centralisering av kapital och makt till ett litet överskikt av nationer.
Det statslösa företaget är ett fantasifoster. I mellan hälften och tre fjärdedelar av styrelserna för de största bolagen i industriländerna förekommer överhuvudtaget inte utlänningar bland de externa styrelsemedlemmarna. Förflyttningar av centrala ledningsfunktioner och forskning och utveckling till främmande länder är undantag.
De transnationella företagsväldena är byggda som pyramider med underleverantörer i lager på lager ner till fabrikerna i utkanterna av tredje världens storstäder. Basen har global räckvidd, men toppen befinner sig i ursprungslandet. Där finns ägarna, där koncentreras patent och varumärken, marknadsföring, finansförvaltning och strategiska tillverkningsmoment, där samlas merparten av de kapital som utvinns ur den världsomspännande produktionen.
Dessa privata tyrannier är hjälplösa utan sina stater. Den nyliberalism de sponsrar är inte antistatlig. Den syftar tvärtom till att frigöra statsmakten ur det formellt demokratiska och göra den till ett effektivare redskap för monopolkapitalen. När ”kravmaskinerna”, det vill säga väljarna, tystats kan sociala och fackliga rättigheter avvecklas, offentliga tillgångar realiseras och skattemedel styras över till motorvägsbyggen, bankstöd och andra utgifter av större nytta för kapitalen.
De nordamerikanska, västeuropeiska och japanska storföretagen kräver oinskränkt tillgång till andra länders arbetskraft, naturtillgångar och marknader. Samtidigt fordrar de respekt för sina tekniska monopol och sina politiska, ekonomiska och kulturella företräden. Det kallas frihandel och mänskliga rättigheter. För dessa värdens skull är västerlandet redo att tillintetgöra allt som kommer i dess väg. Den nya världsordningen, ”globaliseringen”, vilar på statlig makt, på organiserat övervåld, på utsvultna nicaraguaner, mördade fackföreningsledare och hundratusen avlivade irakier i öknen vid Persiska viken.
Den nya eran saknar den relativa ekonomiska stabilitet som välfärdskapitalismen hade. Tävlande i sparnit (vad gäller löner och sociala utgifter) skruvar sig de rika länderna ner i ekonomiskt stillestånd. Datorindustrin, ett av de nya tillväxtområdena, befinner sig redan i kris till följd av sviktande efterfrågan. Överkapaciteten i bilindustrin ligger kring 25 procent, och för vitvaror är marknaden sedan länge mättad. I den magra produktionens tecken effektiviseras produktionen, men i en stagnerande omgivning blir förloppet destruktivt. Fler förlorar arbetet, priser sjunker och oro och depression spänner över nya fält.
Alla förhoppningar är nu knutna till de växande, nyindustrialiserade länderna i periferin. Där ska varorna efterfrågas, där ska kapitalackumulationen skjuta fart. Men tillväxten i dessa länder vilar på möjligheten att exportera billiga varor till de rika länderna, där efterfrågan alltså sviktar. Affärspressen rapporterar oroligt att sammansättningsfabrikerna i Guangdong i Kina har börjat få problem med avsättningen.
En utväg vore att utveckla masskonsumtionen i periferin, men världsordningen sätter snäva gränser för den möjligheten. De rika länderna bekämpar energiskt de regleringar av krediter, handel och valutatransaktioner som länder i periferin måste använda sig av, om en växande hemmamarknad med internationellt konkurrenskraftiga företag ska kunna utvecklas.
De värnar också sina tekniska och marknadsmässiga monopol. Tiotusentals duktiga indiska ingenjörer skriver idag dataprogram för nordamerikanska koncerner. Det indiska folket har betalat deras utbildning, men för att få nyttja deras kunskaper måste det erlägga tribut till de utländska innehavarna av patent och upphovsrätter. Det finns framgångsrika indiska dataföretag, men de har inte kapital nog att slå sig fram på en världsmarknad där de rika ländernas monopol härskar med skyddade varumärken, massiv marknadsföring och egna distributionsnät. De får konkurrera med låga löner om snäva nischer och legojobb. Då finns det inte utrymme för en bärkraftig konsumtion som omfattar mer än överskikt av befolkningen.
Det som kallas globalisering är ett politiskt segertåg som slutar i ekonomiskt sönderfall. Krisens orsak är inte spekulationskapitalen. Ansvällningen av de internationella finansmarknaderna är tvärtom en följd av stockningarna i realekonomin.
De fiktiva kapitalen började mångfaldigas när 50-talets välfärdskapitalism gick mot sitt slut. USA förde krig i Asien på kredit och mötte sin inre sociala kris med växande statliga underskott, en metod som togs efter av dess junior partners. Alltmer av masskonsumtionen bars upp av krediter i en omgivning av accelererande inflation.
USAs relativa ekonomiska försvagning var den underliggande orsaken till Bretton Woods-systemets fall. Utvecklingen av eurodollarmarknaden med dess lättrörliga spekulationskapital fullbordade processen.
När stagnationen i ekonomierna förvärrades blev finansmarknaden en tillflykt för kapital på jakt efter lönsam avsättning, men de fiktiva kapitalen hämmades av valutaregleringar och andra statliga restriktioner inom kreditväsendet. De sökte komma runt hindren och de skapade ett politiskt tryck för deras avskaffande. Fortfarande håller en del länder i tredje världen fast vid en statlig styrning av krediter och kapitalrörelser. I Sydkorea har den varit avgörande för de framgångar dess företag nått på världsmarknaden, men de kapitalistiska stormakterna fordrar nu en avreglering här som på andra håll.
1.500 miljarder dollar jagar dagligen världen runt på jakt efter marginalavkastningar på tiondelar av procent. Ena året flockas de fiktiva kapitalen kring nordamerikanska skräpobligationer, nästa år är de på flykt till fastigheter i Europa eller mexikanska värdepapper. Plötsliga svindelkonjunkturer och lika plötsliga depressioner följer dem i spåren.
För reformisten, som inte kan förmå sig till att se oförnuftet i den kapitalistiska produktionsordningen, är de dramatiska kasten i spekulationsekonomin ett överväldigande skådespel. Eurovänstern hämtar här sitt mest anslående material till kampanjerna om den obevekliga globaliseringen.
Monopolkapitalen reagerar på sönderfallet i sin internationella ordning på samma sätt som förut, med nedtryckning av det egna folket och hårdnande kamp om avsättningsmarknader och tillgångar till råvaror och arbetskraft i andra länder. Globaliseringen är de reformistiska förnyarnas förevändning för att ansluta sig till programmet.
I retoriken lovar eurovänstern ett nytt folkhem under EU-flagg, men den politik som utstakas i den hemliga diplomatin i Bryssel är antidemokratisk och antifolklig. I regeringsställning följer Europas socialister och socialdemokrater konsekvent det nyliberala programmet.
De deltar i de transnationellas kampanjer för frihandel och mänskliga rättigheter, och de stöder stormaktskartellens upprustning för krig i främmande länder. I globaliseringens ljus är alla försök av nationer i världsekonomins utkant att säkra sig en självständig ekonomisk och politisk utveckling per definition bakåtsträvande och ondskefulla.

Mikael Nyberg, Clarté 2/1996

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone