Den lönsamma välviljan

En kritik av NGO-svängen med början i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen. Så kallade frivilligorganisationer har blivit ett instrument i västländernas utrikespolitik. Aftonbladet 6 augusti 1996.


Svenska Freds- och skiljedomsföreningen har prisbelönat Lars Jederlund för hans utformning av ”en trovärdig och inflytelserik politisk linje”. Jederlund var tidigare anställd av föreningen. Han utvecklade dess lobby- och PR-verksamhet, en bransch som han numera frilansar i. Hösten 1994 for han runt på LRFs och Ja till Europas bekostnad och talade för EU. Idag förordar han mer överstatlighet inom utrikes- och säkerhetspolitiken och en utveckling av unionens militära dimensioner.
Svenska Freds medlemmar har skäl att vara bekymrade. Tomas Ericxon, som hoppade av styrelsen 1992, berättar i Kritiska EU-fakta 51/96:
– I ledningen för Svenska Freds har det suttit alldeles för många personer som genom ensidig inriktning på lobbyarbete blivit insyltade i olika partier och departement och börjat klättra på karriärstegar.
Svenska Freds- och skiljedomsföreningen är inte unik. Lobbyism och medieteater topprider många ideella organisationer. Utvecklingen är internationell: folkrörelser trängs åt sidan av en följsam välvilja som utvecklas i symbios med statsmakter och starka kapital. De nya sammanslutningarna lånar legitimitet av de folkliga under benämningen NGOs, non-governmental organisations. De slåss för fred och miljö, de för kampanjer för mänskliga rättigheter och de samlar pengar till fattiga. Avsikterna är ofta de bästa och i många sammanhang gör hängivna välgörare mycket gott, men den följsamma välviljans utbredning är likväl en olycka. Godheten fastnar i en ond världsordning.
PR-firman Mongoven, Biscoe & Duchin bevakar frågan om växthuseffekten för några av USAs största företag. Heltidsanställda informatörer studerar och registrerar varje deltagare i debatten, avslöjar PR Watch. Mongoven, Biscoe & Duchin delar in miljöaktivisterna i fyra grupper: realister, idealister, opportunister och radikaler. Radikalerna är svåra att komma åt. Opportunisterna är med mest för att synas. Idealisterna köper man inte över, men de kan göras ofarliga om man får hjälp av realisterna, de ledare som är inriktade på pragmatiska uppgörelser med näringslivet. Det gäller alltså att förhandla med realisterna, vinna över idealisterna och isolera radikalerna. Då följer opportunisterna med på köpet.
Framsynta företrädare för storföretagen har sedan de fick upp ögonen för miljöfrågan på 60-talet investerat pengar och personliga resurser i stadgade miljöorganisationer och försökt vinna de idealistiska rörelsernas förtroende. (Jag beskriver förloppet i rapporten Det gröna kapitalet, Miljöförbundet Jordens Vänner 1996.)
När folkrörelsen förlorar sig i mediekanalerna och beslutsorganens korridorer är den redan halvvägs nere i det realistiska spåret. Banden klipps mellan kritiker och folk, och PR-konsulterna kan ostört bearbeta ”gräsrötterna”.
I USA har försvaret av miljön alltmer blivit en affär för advokater, politiker och intellektuella i storstäderna. Då kan storföretag med demagogi vinna arbetare och småföretagare för en reaktion mot miljöskyddet. The wise use movement samlar skogsarbetare till demonstrationer mot naturvården och organiserar trakasserier av miljöaktivister. I bakgrunden finns nyhögerns kampanjorgan och storföretagens PR-firmor. The Ecologist rapporterar att ”gräsrotslobbying” och falska folkrörelser årligen omsätter omkring 800 miljoner dollar i USA. Arco, DuPont och andra bolag investerar för säkerhets skull både i miljöorganisationer och wise use-grupper.
För den följsamma välviljan väntar stora uppgifter på den globala arenan. I början av 60-talet fanns ett par hundra internationellt verksamma NGOs. Nu är de nästan 29.000. Denna våldsamma expansion sker samtidigt som statsbildningar i Syd försvagas och bryter samman i kriser, svält och krig.
Förloppen är inte bara parallella. De hänger nära samman. Statsmaktens sönderfall i världsekonomins periferi är en följd av Nordamerikas, Västeuropas och Japans globala anspråk. För att öppna länderna för sina transnationella kapital bryter stormakterna ner varje lokalt hinder med ränteutpressning, frihandelsavtal och politiska och militära interventioner. Det som kallas globalisering är i själva verket en återkolonisering, och i denna process spelar de nya välgörarna samma roll som västerlandets missionärer förr.
Alltfler regeringar låter NGOs ta hand om alltmer av u-hjälpen. Vicepresident Al Gore har förklarat att minst 40 procent av USAs bistånd genom USAID hädanefter ska gå till de ideella organisationerna. Emma Bonino, som ansvarar för EUs humanitära insatser, låter experter från 160 NGOs sköta allt biståndsarbete på plats. Av princip får lokala regeringar inget inflytande över pengarna.
NGO-projekt i det nära och lilla är en billig försäkring mot folkliga rörelser riktade mot återkoloniseringen. I många latinamerikanska länder har det politiska motståndet försvagats på senare år samtidigt professionella välgörare med tillgång till utländskt bistånd brett ut sig.
I Indien har NGO-aktiviteter blivit en lönande affärsgren. Sudha Sitamaran, forskare i Bangalore och aktiv i People’s Democratic Forum, berättar:
– En samhällsvetare som är konsult åt en utländsk NGO kan tjäna 1.500 rupier om dagen. I offentlig tjänst får du 5.000 rupier i månaden.
– På ytan är verksamheten vällovlig. Fattiga får mat och utbildning, men samtidigt som NGOs kommer in förfaller de offentliga välfärdsinrättningarna.
Skolor och sjukvård rustas ner för att klara de utländska bankernas fordringar. En bråkdel av det utvunna värdet återvänder som bistånd till projekt i NGO-regi.
I den s k Carlssonkommissionens rapport från 1995 tecknas statliga sönderfallet i de ljusaste färger. ”Traditionellt har styrandet av världen i första hand betraktats som en angelägenhet för regeringarna”, skriver Ingvar carlsson och Shridath Ramphal. ”Idag måste vi inse att det innefattar inte bara regeringarna och de mellanstatliga institutionerna utan också icke-statliga organisationer, medborgarrörelser, multinationella företag, global kapitalmarknad och globala massmedia.”
Kommissionen vill ge detta ”globala civila samhälle” en central plats i ett reformerat FN och formella möjligheter att värna mänskliga rättigheter och miljö världen över. Den hyllar ”det globala styret, en geniun internationalism, en ny världsordning som främjar framväxten av det globala grannskapets värderingar på bekostnad av en splittrande nationalism.”
Denna internationalism är mycket säregen. De finanskapital, de massmedia och de professionella välgörare som övervinner ”en splittrande nationalism” har så gott som alla säte i de rika länderna.
Här är det renässans för föreställningen om den vite mannens börda. Forskare, politiker och journalister betraktar statsbildningarna i periferin som ondskefulla och omöjliga. Det anses följaktligen vara den civiliserade världens sak att bibringa folken i Syd mänskliga rättigheter, fred, social service och skydd för miljön. Krönikören James Morgan skriver i Financial Times:
”Staten har brutit samman i stora delar av Afrika: Sierra Leone, Rwanda, Somalia och andra har upphört att fungera. FNs utvecklingsprogram UNDP förklarar att det här är en tilltagande trend, som kan iakttas också i Afghanistan, på Balkan, och, kan man tillägga, kanske småningom i Kaukasus.
Men bör många av de här ställena överhuvudtaget vara stater? …
På samma sätt som många småföretag inte kan förbli självständiga och stå på egna ben, kan man hävda att statlig suveränitet inte är någon framtid för många länder.”
Världsbanken och Internationella valutafonden sköter redan ekonomin, så varför inte låta utländska specialister ta över social service och miljöskydd?
Där har den följsamma välviljan sitt uppdrag.
Alternativet? Att solidariskt med folk i andra länder göra något åt världsordningen.

Mikael Nyberg, Aftonbladet 6 augusti 1996


Lars Jederlund och Magnus Jiborn från Svenska Freds skrev arga svar. Här är min replik:

REPLIK TILL LARS JEDERLUND OCH MAGNUS JIBORN

Hösten 1994 var det folkomröstning om EU. Nej-organisationerna hade 50 miljoner kronor att satsa i sin kampanj. Ja-sidan spenderade upp till 1.000 miljoner kronor, den statliga propagandan oräknad.

”Det stilla samtalet” var mottot för ja-kampanjen. Pengarna skulle inte synas, förklarade PR-konsulterna. Då kunde det bli en backlash. Den sista veckan fick man till och med hålla igen, när SAF:s unga entusiaster ville blåsa på med braskande reklam. Avlönade ungmoderater och ungliberaler satt på Ja till Europas kontor och ringde hem till folk i stället. Skolorna försågs med gratismaterial i fyrfärg på glättat papper, och på många företag fick de anställda veta att deras jobb var i fara om de inte röstade rätt.

I offentligheten sköt man fram ett antal frontorganisationer och nyckelfigurer som skulle tilltala utvalda grupper. Löntagare för Europa, Socialdemokrater för Europa och liknande skapelser hade på många håll inte ens egna lokaler utan satt inhysta bland storföretagens extraknäckande unga propagandister.

Nätverk för Europa, sponsrat av Ja till Europa och LRF, hade till uppgift att täcka det rödgröna fältet. Marit Paulsen och Annika Åhnberg försäkrade att EU skulle rädda miljön. Lars Jederlund från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen betygade att unionen var vägen till fred och nedrustning.

Frilansande PR-konsulten Lars Jederlund har nu ett gott råd till folkrörelser som ska ”konkurrera med näringsliv, politiker, miljöskurkar och starka särintressen”:

”En bra idé är då att vara realist och inse att det bästa man kan göra är att försöka bli bäst, eller i vart fall så bra som ens resurser medger.”

Folkrörelsen ska ta efter de tankemanipulatörer som Jederlund lärt känna. Det gäller, som Svenska Freds ordförande Magnus Jiborn uttrycker det, att ha ”en professionell attityd till media och politikerpåverkan”. Genom att bättre än sina ”konkurrenter” odla dessa kontakter, genom att presentera ”vederhäftiga utredningar” för beslutsfattarna etc, kan folkrörelsen bli framgångsrik.

Jag bestrider det. En folklig politisk organisation kan inte framgångsrikt överta sin motståndares arbetsmetoder utan att samtidigt utsläcka sig själv som folkrörelse.

Nej-sidan i folkomröstningen hade nio av tio tidningar, de flesta stadgade organisationer och hela statsapparaten emot sig. Det var inte brister i kontakterna med beslutsfattare som framkallade detta motstånd. Det var rörelsens mål, dess nej till unionen.

Jederlunds förord för ”proffsig lobbyverksamhet” och hans PR-tjänster för den europeiska stormaktskartellen hänger samman. För att vinna beslutsfattarnas öra i det lilla är det nödvändigt att bejaka deras planer i det stora. Den lobbyism och medieteater som topprider många ideella och fackliga organisationer slutar med statistisk säkerhet med att rörelserna följer överhetens strävanden snarare än tvärtom. Medlemmarna reduceras, som för Jederlund, till ”en konkurrensfördel”, ”en kontaktyta med samhället”.

Handelsordföranden Kenth Pettersson underkänns dagligen av vederhäftighetens vårdare på Marieberg. Däri är han ett föredöme. Varje organisation som motverkar de framtider som utstakas i de slutna sammanträdesrummen motas förr eller senare ur korridorerna och tvingas lita till sina medlemmar och till folket utanför. Det är inte en nackdel. Det är en fördel. Det är ju här utvecklingen till sist avgörs. Mot folkrörelsen är 1.000 miljoner i PR-pengar i längden ingenting. Det kan också Svenska Freds medlemmar upptäcka om de frigör sig ur den följsamma välviljan.

Mikael Nyberg, Aftonbladet 15 augusti 1996

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone