Go´natt för 40-timmarsveckan

EU-direktiv om arbetstiderna gör slut på normalarbetsdagen. Fritt fram för 60-timmarsveckor utan övertidspåslag. Clarté 3/1966.


VERKSTÄLLANDE DIREKTÖREN för engelska storkoncernen John Brown angav för 12 år sedan slutmålet för den pågående förnyelsen av Europa:
– Vi har nu en partiell frihet i regleringen av arbetet. Men vi behöver en total. Vi behöver tillfälliga anställningskontrakt och 24-timmarsfabriker.
Nu är vi där. I en samordnad operation går EU-länderna till attack mot så kallade strukturella stelheter på arbetsmarknaden. Till stelheterna räknas arbetskraftens ovana att sova på nätterna, dess trygghetslängtan och dess förväntningar om skälig betalning för utfört arbete. Unionen påbjuder flexibla arbetstider, lösliga anställningar och, som det heter på brysselska, ”en spridning av lönerna på löneskalans nedre del” (EU-kommissionen 11 oktober 1995).
Den svenska regeringen är ett mönster av lyhördhet. Till och med förevändningarna hämtas från högre ort. Arbetslösheten ska halveras, låter det i ett eko från kansler Kohl och kommissionen när Rosenbad river i det som är kvar av fackliga och sociala rättigheter.
I september presenterade biträdande arbetsmarknadsminister Messing sitt förslag till förminskning av anställningsskyddet. Nu förordar arbetstidskommittén ett avskaffande av 40-timmarsvecka och normalarbetsdag, och till våren planerar regeringen att göra något åt konflikträtten, såvida inte LO och de andra facken frivilligt låter anpassa sig till det nya Europa och dess konvergenskrav.
Arbetstidskommittén lanserar sitt förslag som ett alternativ till den generella arbetstidsförkortningen. I stället för lagstiftning talas om avtal bit för bit, som om det handlade om olika vägar till ett gemensamt mål. Men kommitténs betänkande handlar inte om någon förkortning av arbetstiden. Såväl nattsömnen som glädjen i ett socialt liv utanför lönearbetet är avbräck för kapitalavkastningen. Dessa besvär ska nu övervinnas. Det är kommitténs förslag.
Kalkylerna är oklanderliga.
1. En fabrik som låter produktionen löpa dygnet runt sju dagar i veckan är lönsammare än en som bara är igång 40 timmar. Ju större fasta kapital som ska förräntas, desto större blir kostnaden för att låta lokaler och maskiner stå outnyttjade. Liknande uträkningar kan göras för varuhus, åkerier och andra inrättningar.
Alltså fordrar kapitalägarna att kvarvarande hinder för en utsträckning av driftstider och öppethållanden avvecklas.
2. Produktivitet och avkastning kan höjas betydligt om fabriker och serviceinrättningar fritt får förfoga över sina anställdas tid. Personalstyrkan kan då ständigt avpassas efter aktuell efterfrågan. Företagen behöver inte producera för lager eller låta de anställda gå sysslolösa i dödtider. De kan införa en planerad underbemanning som tvingar var och en att utan avbrott ge sitt yttersta.
Alltså kräver kapitalägarna rörliga arbetstider och tillgång till en reservarbetskraft som kan inkallas vid behov.
Utvecklingen är redan långt gången. Natt- och skiftarbete sprider sig till nya branscher. Inom handeln har affärerna utsträckt sina öppethållanden, och i lagerledet är det snart inte mycket kvar av normalarbetsdagen. KF, som redan tidigare utmärkt sig, kör inom kort igång en nattöppen omlastningscentral i Stockholm. Leverantörerna förväntas anpassa sig.
Butiker och vårdinrättningar litar till en kår av vikarier och deltidare för att låta verksamheten löpa i ett permanent kristillstånd. Tillverkningsindustrin sätter övertiden i system. Många jobbar 44 timmar eller mer i veckan. Det beror inte på någon konjunkturbetingad rädsla för att anställa nytt folk. Övertiden är ett utmärkande drag hos den magra produktionen, det japaniserade produktionssätt som nu sprider sig över världen.
När takten vid de löpande banden skruvas upp och linestyrningen sträcks ut över nya fält med hjälp av leveranser just-in-time och minimerade mellanlager, blir kedjan från underleverantörer till sammansättningsfabriker och vidare till försäljningsställen känslig för störningar. Christer Persson, verkmästare vid Volvo Lastvagnar, förklarar:
– Produktionen är hårt styrd och det som ger förseningar – som i sin tur medför övertid – är störningar, till exempel att material inte kommer fram.
Sårbarheten är själva poängen med den magra produktionen. Rädslan för produktionsavbrottet reglerar automatiskt arbetstakten. Arbetarna hetsas till nya rekord eftersom de själva får ta stötarna vid varje misstag eller försening. Bilarbetare i USA kallar det management by stress.
Gällande svensk lag ger stort utrymme för de flexibla arbetstider som det forcerade industriella produktionssättet förutsätter. Reglerna är dispositiva. De kan förhandlas bort.
Problemet för kapitalägarna är att varje avsteg fordrar medgivande från en central facklig organisation och att facken i förhandlingarna kan luta sig mot reglerna i lagen. Företagen tvingas betala skiftgång med kortare arbetstid och utsträckta öppettider med rejäla ob-tillägg.
– Ta konflikten på 7-Eleven, säger Karl-Olof Stenqvist, SAF:s representant i arbetstidskommittén. Där kan Handels säga tvärnej tack vare förbudet mot nattarbete. Lagstiftaren ger valuta till facket att förhandla upp sina ersättningsnivåer.
I arbetstidskommitténs förslag dras denna valuta in. Principförbudet mot nattarbete avskaffas. Då ändras styrkeförhållandet radikalt.
– Ja, det är klart, säger Stenqvist. Om förbudet mot nattarbete försvinner kan 7-Eleven bedriva den här verksamheten utan kollektivavtal.
På samma sätt är det med de fasta arbetstiderna. Om ett företag idag står utanför centrala avtal är det i allmänhet bundet av den normalarbetstid som stadgas i lagen, 40 timmar i veckan. Enligt de nya reglerna kan samma företag låta arbetstiden skifta från den ena veckan till den andra bara genomsnittet blir 40 timmar över en tioveckorsperiod. Personalen kan tvingas jobba 50-60 timmar vissa veckor utan övertidspåslag.
Om betänkandet blir lag behöver företagen bara säga upp de centrala avtalen om arbetstiderna för att komma i åtnjutande av de nya friheterna.
I uppgörelser med de lokala facken kan de gå ännu längre. Idag fordras centralt fackligt medgivande för att utnyttja lagens dispositivitet. I kommitténs förslag är detta krav struket. Företag kan tvinga lokala fack att godta en utsträckning av arbetstiden till 48 timmar i veckan – i genomsnitt över sex och i vissa fall ända upp till 12 månader.
Sådana avtal kan också slutas med gula fackföreningar, lydiga lokala fack bildade på företagets initiativ. I arbetstidskommitténs förslag finns inget krav på att de lokala parterna ska vara anslutna till centrala avtal.
Kommitténs betänkande bygger på ett EU-direktiv om arbetstiderna. Det är, som Karl-Olof Stenqvist uttrycker det, en anpassning till ”Europanormen”.
Facken har en möjlighet att försvara sina rättigheter och laga de hål som de nya reglerna river upp: att hota med konflikt och i nödfall strejka. Nästa avtalsrörelse kan alltså bli orolig. Då kommer nästa steg i den stora förnyelsen att aktualiseras. Förslag till inskränkningar av konflikträtten finns redan formulerade på finansdepartementet.
– Det låter jävligt bra, säger SAF:s vice ordförande Sune Ehring i en intervju för Kritiska EU-fakta (nr 52).
– De skulle bara våga, är kommentaren från LO-håll.
Hotet är ett löfte. De fackliga organisationerna bör inte tveka att ta striden. De är redan sent ute.
Den 26 november ordnar Therese Rajaniemi från Transport en demonstration mot regeringens förslag till ändringar av arbetsrätten. LO-ledningen stöder kraven men vill inte aktivt delta. Det handlar om strategi, förklarar avtalssekreterare Hans Karlsson för Ekot. Mer kritik från LO kan bromsa samarbetet med regeringen.
Samma dag publicerar Göran Johnsson, Metall, och Ylva Thörn, Kommunal, en artikel på DN-debatt. Regeringen har rätt, heter det. Arbetsmarknadens parter måste gemensamt hålla löneökningarna nere. Medförfattare är Bert-Olof Svanholm, Industriförbundet och ABB.
Johnsson och Thörn manifesterar detta samförstånd med ABB-chefen samtidigt som Elektrikerförbundet är i konflikt med ASEA Skandia, ett av Svanholms underlydande företag, på grund av den planerade nya arbetsrätten. Förbundsordförande Alf Norberg förklarar i LO-tidningen den 8 november att varken LO eller några fackförbund ännu uttalat stöd för elektrikerna.
– Det är pinsamt tyst.
Den linje som här framträder slutar i svek och splittring. Fackliga ledare hoppas på samförstånd med koncernchefer och landstingsdirektörer och tillträde till kanslihuset och palatsen i Bryssel i utbyte mot en flexibel hållning i tvister om löner, arbetstider och annat. Mjukheten i sakfrågorna öppnar för hårda angrepp mot grundvalarna för de fackliga organisationernas ställning. Det blir svårt att mobilisera missmodiga medlemmar för principer och rättsregler som inte kommer till användning.
LO:s representant reserverade sig och LO-tidningen riktade i en ledare skarp kritik mot arbetstidskommitténs förslag. Annars har det varit tyst.

Mikael Nyberg, Clarté 3/1996

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone