Avskildhetens svalka

Jakten efter evigt liv i den berikade borgerligheten. LO-tidningen 7 mars 1997.


JAG BRUKAR VARA ENSAM om att läsa Financial Times på tunnelbanan till Hökarängen. Det är inte så konstigt. Tidningen är inte bara skriven på ett främmande språk. Den talar till en främmande samhällsklass.
Varje månad medföljer en bilaga tryckt på glättat papper. Namnet är en ordlek: How to spend it. Det syftar både på tid och pengar. I Storbritannien är inkomstklyftorna idag större än någon gång sedan slutet av 1800-talet och i andra länder går utvecklingen i samma riktning. Hur ska det nya Europas berikade borgerskap spendera sitt överflöd? Det är frågan.
Diana Wethered är hemmafru och gift med en av de högsta cheferna på finanshuset JP Morgan i London. De har fem småbarn, tre hästar, två katter och en hund samt hus i Westminster och lantgård i Wiltshire.
– Vi har vanligtvis en barnflicka eller en au pair i London och en annan flicka på landet. Med hästarna och swimmingpoolen är det farligt att inte ha någon till hands. Till fem barn behöver du verkligen två barnflickor.
De har städhjälp också men trädgården i London sköter hon själv liksom matlagningen. Utom när det ska bli fest. Då anlitar de en cateringfirma.
På landet håller de markerna i trim med hjälp av en arrendator. En trädgårdsmästare jobbar två dagar i veckan med blommorna och en stalldräng sköter hästarna. Maken har privatchaufför och sekreterare.
Det är svårt att hinna med allt, säger Diana Wethred.
En annan artikel ger råd om vett och etikett på gymet. Personliga tränare kan medföras, förklaras det. Men det som är comme-il-faut i New York är inte nödvändigtvis passande i London. I USA är det OK med mycket närgången handledning. Det händer till och med att kvinnor i karriären skaffar barn med sina tränare. I engelsk miljö bör fysisk kontakt med assistenten i görligaste mån undvikas.
Mest fascinerande är berättelsen om grevinnan Lucienne von Doz. Hon är i femtioårsåldern men har en hy som en ung filmstjärna, berättar reportern. Hemligheten är Crème de la Mer, en skönhetskräm för drygt 300 dollar hektot. Grevinnan duttar inte bara i ansiktet. Hon smörjer in hela kroppen med den fantastiska salvan. 16.120 dollar om året kostar det. 108.000 kronor.
Det finns nog inget som retar människorna i överheten så mycket som att behöva dela det kroppsliga förfallet med sina städerskor, trädgårdsmästare och chaufförer. I åldrandet är likhetens tyranni påträngande. Så medan offentlig sjukvård och hemhjälp till gamla planmässigt förslummas, är den globala bourgeoisin uppfylld av sitt eget hälsoprojekt – jakten efter evig ungdom.
Fettsugning och andra föryngringskurer omsätter flera miljarder dollar om året i USA, men det som nyss var privilegium för la crème de la crème har redan nått tabloidpressens hälsobilagor. Endast i de mest extrema och påkostade kurer finns ännu avskildhetens lättnad.
Business Week berättade för några år sedan om Bill Falon, vice VD för Stiftelsen för livets förlängning i Hollywood. När han flyger bär han en specialtillverkad hjälm som ska göra det möjligt att efter en krasch hålla den oskadade skallen fryst i flytande kväve tills genteknikerna uppfunnit en metod att till hjärnan klona en ny kropp. Ett företag som ägnar sig åt slutförvaring av detta slag hade i slutet av 80-talet redan fryst in två hela lik, två huvuden samt en hjärna.
Forskare rapporteras nu ha hittat gener som kan förlänga maskars liv med upp till 70 procent. De hoppas på liknande framgångar med människor.
I väntan på detta yttersta företräde smörjer sig grevinnan Lucienne von Doz med sin Crème de la Mer. Kanske hjälper den mot rynkorna, kanske inte. Det befriande är vetskapen att den inte finns att köpa på varuhuset i förorten.

Mikael Nyberg, LO-tidningen 7 mars 1997

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone