Tredje vägens arbetarledare

Minister i Tony Blairs labourregering: David Simon, före detta oljedirektör och medlem av European Round Table of Industrialists. Expressen 16 juli 1997.


TONY BLAIR GER BEGREPPET arbetarparti en ny innebörd. Facket håller han kort och till minister för handel och konkurrens i Europa har han utsett David Simon, före detta styrelseordföranden för British Petroleum, ett av världens största oljebolag.

Ämbetsmännen i Bryssel är förtjusta. De känner David Simon sedan förut. BP-ordföranden var i flera år medlem av European Round Table of Industrialists, den inflytelserika direktörsklubb som Gyllenhammar startade 1983. Där körde Simon hårt med begreppet ”benchmarking”.

EU-länderna ska liksom företagen jämföra sig med de främsta i världen och höja ribban därefter. Det handlar då inte om att förbättra arbetsvillkor och social välfärd. Det som höjs är snarare kraven på vad medborgarna ska avstå ifrån av trygghet och materiella nyttigheter. När omvärlden håller sina löner nere, avvecklar sociala trygghetssystem och avreglerar arbetslivet, ska EU göra samma sak fast snabbare. Då kan BP och andra europeiska storkoncerner med förnyade krafter ge sig in i kampen med sina nordamerikanska och japanska likar. Det är uträkningen.

Processen borde övervakas av ett konkurrensråd med företrädare för näringslivet, fackföreningarna och den ekonomiska sakkunskapen, förklarade David Simon och hans Round Table-kolleger i en rapport i december 1993. Strax var det efterfrågade konkurrensrådet bildat i Bryssel. David Simon var en av ledamöterna.

I en första rapport kom gruppen till slutsatsen att ett system för benchmarking borde inrättas i EU. Kravet upprepades ett år senare och vid en gemensam konferens mellan European Round Table och EU-kommissionen i oktober 1996 utvecklades idén. David Simon fångade intresset hos tjänstemännen vid kommissionen med en ”elektrifierande” presentation av det nya framgångsreceptet, rapporterar Financial Times. Två månader senare var benchmarking inskrivet i resolutionen från ministerrådets möte i Dublin.

I en handledning förklarar European Round Table att den nya metodiken kan hjälpa politikerna att ”rättfärdiga ofrånkomliga svåra val genom att stärka deras beslutsamhet”. Många förändringar kan bli smärtsamma för medborgarna, men med anslående symbolik går det lättare att mobilisera opinionen. Det gäller att ha lämpliga siffror att vinka med.

Konvergenskraven för inträde i EMU är ett exempel, förklarar Round Table-direktörerna. Det är inte alls så att dessa siffror utgör ”någon precis beräkning av vad som behövs för att få valutaunionen att fungera”. Deras betydelse ligger i att de ”satt en enorm press på varje land i EU… att få sina finanser i bättre ordning”. (ERT: Benchmarking for Policy-makers. The Way to Competitiveness, Growth and Job Creation, October 1996).

Denna press planerar företagsledare, ministrar och kommissionärer att utsträcka till nya områden. Vinsterna måste höjas på lönernas bekostnad, heter det i EU-dokumenten om sysselsättningen. Offentliga tillgångar ska säljas ut, trygghetssystem avvecklas och arbetstider och andra anställningsvillkor avregleras.

Styrelseordföranden för British Petroleum säljer numera sina förslag som företrädare för arbetarregeringen i London. Han kan jargongen i korridorerna i Bryssel, förklarar Financial Times. I förorterna i Liverpool och Birmingham letar andra ord efter fäste.

Mikael Nyberg, Expressen 16 juli 1997

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone