Mona Sahlin på tredje vågen

”Massdemokratin” är förlegad, skriver Alvin och Heidi Toffler. Mona Sahlin skriver ett entusiastiskt efterord. Expressen 18 juni 1997.


FRAMTIDSFORSKARNA Alvin och Heidi Toffler har kommit ut med en ny bok. Det är ingen stor händelse. Tredje vågens samhällsbygge (Svenska förlaget) är en i raden av hysteriskt trosvissa förkunnelser om ett annalkande postindustriellt paradis. På 110 sidor sammanfattar författarna en världsbild av västerländsk förmätenhet och förutfattade meningar.

Det som gör boken intressant är inramningen. Till den amerikanska utgåvan skrev den republikanske talmannen i representanthuset, Newt Gingrich, ett översvallande förord. Makarna Toffler tillhör hans trognaste skara. I den svenska upplagan finns ett uppskattande efterord – författat av Mona Sahlin.

Här hämtar alltså ledande politiker, såväl nordamerikanska nyliberaler som svenska socialdemokrater, kraft och vägledning. Boken gör henne glad och upprymd, skriver Mona Sahlin. Den får henne att ihärdigare än förut arbeta för förnyelse av landet.

Det är obehagligt.

För makarna Toffler och deras kolleger i branschen finns bara en väg framåt. Motsättningarna mellan höger och vänster bleknar i kampen mellan dem som klamrar sig fast vid det gamla och de förnyare som förstått vad framtiden fordrar av oss. Vi sägs vara i ett epokskifte: i en första våg kom jordbruket, i en andra industrin och nu i en tredje kunskapen, informationerna och tjänsterna.

Schemat tillhör det mest självklara av alla självklarheter i den allmänna debatten. Det vilar på ett tankefel. Vad och var det produceras blandas samman med sättet att producera. Det är sant att andelen sysselsatta i tillverkningsindustrin sjunker i många länder, men för den skull kan vi inte dra slutsatsen att den industriellt organiserade arbetsprocessen är på väg ut. I själva verket lever vi i en tid när det industriella produktionssätt som utvecklats under kapitalismen förtätas och sträcks ut över nya geografiska områden, näringsgrenar och yrken.

Som många andra intellektuella tror sig makarna Toffler veta att det löpande bandet är på väg bort. Det är en skröna. I stora tillverkningsindustrier rationaliseras nu systematiskt icke linebundna arbeten bort, och hos underleverantörer införs löpande band där de inte tidigare funnits. Med lastbilsleveranser av komponenter just-in-time försvinner buffertlagren mellan fabrikerna. Hela kedjan från underleverantörer till sammansättningsfabriker och vidare till återförsäljare blir som ett enda långt löpande band. Processtyrning och flödesorganisation – andra namn för linens kontroll och disciplin – införs också på sjukhus, postterminaler och restauranger. På McDonald’s arbetar personalen strikt efter Frederick W Taylors och Henry Fords principer. Tjänstesektorn industrialiseras.

Också i föreställningen att kunskapen blir allt viktigare i produktionen lurar ett tankefel. Eftersom de tekniska hjälpmedlen blir mer avancerade dras slutsatsen att arbetet utvecklas i samma riktning. Makarna Toffler nämner bilreparatörer hos Ford som numera har datoriserade expertsystem att tillgå vid felsökningen. Yrkeskunnande som arbetarna förut hade lagrat i huvudet har alltså överförts till en CD-ROM. Kräver det kvarvarande mänskliga arbetet då mer kunskaper?

I nästa tankeled drar framtidsforskarna slutsatsen att kapitalens betydelse minskar. Det svär mot alla erfarenheter. I spjutspetsproduktionen har kapitalen den största tyngd. Det är därför stora programvaruföretag ofta släpper ut ofärdiga produkter på marknaden. Väldiga kapital har investerats i utvecklingsarbetet och måste snabbast möjligt förränta sig.

Samma drivkraft ligger bakom kraven på flexiblare arbetstider. Företagsledarna vill ha fabriker och maskiner igång dygnet runt sju dagar i veckan. Då kan de med en anläggning producera lika mycket som tidigare med två eller tre. Det höjer avkastningen. Ju större utgifterna för fabriker och maskiner blir, desto starkare blir drivkraften att genomföra operationen. Därför river EU och regeringarna i lagstiftningen kring arbetstiderna. Strävan att förmera kapitalen styr.

Den kapitalistiska industrialiseringen har historiskt varit förbunden med en tilltagande social ojämlikhet. När denna tendens nu åter slår igenom omtolkas den av framtidsforskarna till ett förebud om en strålande postindustriell framtid. Klassklyftan förskjuts 90 grader och inordnas i det lineära utvecklingsschemat. Det växande avståndet mellan fåtalet däruppe och flertalet härnere förvandlas till en skillnad mellan föregångare och eftersläntrare. Makarna Toffler ser highbrows surfa på den tredje vågen medan lowbrows drunknar i den andra.

Profetiorna om det postindustriella paradiset har sitt fäste i de tunna överskikt som i den globala ekonomin fjärmat sig från produktionen.

– Det är numera inte produktionen som skapar de ekonomiska mervärdena i företagen utan det är ”hjärnkraften”, förklarade Wallenbergföretaget Investors chef Claes Dahlbäck i Svenska Dagbladet den 12 oktober förra året. I dagens tjänstesamhälle är det sådant som design, varumärken och strategiskt tänkande som är avgörande. Produktion är däremot, som sagt, rätt ointressant ur mervärdessynpunkt. Man kan tillverka grejerna ungefär lika bra runt om i världen.

Så ser det ut från huvudkontoren i Stockholm och New York. Om vi förflyttar oss till softwarefabrikerna i Bangalore eller Mexikos maquiladoras blir perspektivet ett annat. Där framträder en utveckling där några hundratal nordamerikanska, japanska och västeuropeiska storföretag monopoliserat den globala produktionsprocessen och i namn av patent, varumärken och andra företräden lever på de mervärden som i led efter led utvinns ur många hundra miljoner lönearbetare.

Så länge processen fortgår ostörd kan Claes Dahlbäck sväva i föreställningen att det verkligen är hans advokater och finansförvaltare som skapar rikedomarna. Men när det bli oroligt därnere bland de ointressanta lowbrow-människorna kommer hans intresse att skrika efter motåtgärder.

Makarna Toffler tillhandahåller ideologi också för sådana eventualiteter. De ekonomiska förbindelserna mellan rika och fattiga länder håller på att lösas upp, förklarar de, men någon fullständig frikoppling är inte i sikte:

”Det är inte möjligt att hindra föroreningar, sjukdomar och immigration från att tränga in i tredje vågens länder. Inte heller kan de rika nationerna överleva om de fattiga länderna för ekologiskt krig mot dem genom att manipulera sin omgivning så att det skadar alla. På grund av detta kommer spänningen mellan tredje vågens civilisation och de två äldre civilisationsformerna att öka alltmer, och den nya civilisationen kan tvingas kämpa för att upprätta ett globalt herravälde, precis som andra vågens modernister tvingades göra gentemot första vågens gammalmodiga samhällen för flera århundraden sedan.”

Här påstår författarna tre saker:

1. De rika nationerna, som med en fjärdedel av jordens befolkning står för sju tiondelar av förbrukningen av naturliga tillgångar, som släpper ut tre fjärdedelar av växthusgaserna och som producerar nio tiondelar av det miljöfarliga avfallet, är ekologiskt hotade – av de fattiga länderna.

2. De europeiska kolonialmakternas underkuvande av främmande kontinenter och folk var en nödvändig rensning bland gammalmodiga jordbrukarsamhällen.

3. Det kan nu bli aktuellt att upprepa operationen. I efterblivna regioner saknas nämligen, tillägger de två framtidsforskarna, en förståelse för hur man under den tredje vågen måste tillåta ekonomiska och kulturella intrång i den nationella självständigheten.

”Inte håller jag med om allt”, skriver Mona Sahlin. Men glad och upprymd blev hon av boken.

För makarna Toffler är inte bara nationalstater, fackföreningar och offentliga välfärdsinrättningar förlegade. Själva demokratin måste omprövas: ”majoritetsstyre, andra vågens viktigaste lagligt berättigande princip, är alltmer föråldrad”. Industrisamhällets massor har upplösts i ett virrvarr av ständigt skiftande minoriteter, vilket gör det svårt att mobilisera ett flertal. Alltså ska ”minoritetsmakten” ta över.

Motviljan mot demokratin är typisk för det postindustriella paradisets profeter. John Naisbitt förklarar i sin Megatrender att ”den representativa demokratin har överlevt sin nyttighet”. Willis Harman talar om nödvändiga frihetsinskränkningar då samhället viker runt ett besvärligt hörn.

Makarna Toffler tänker sig att den föråldrade, nationella massdemokratin ska avvecklas i två riktningar – uppåt till överstatliga arrangemang och nedåt till en högteknologisk direktdemokrati. Hur besluten om de nödvändiga intrången i fattigländerna ska tas får vi inte veta, men för de lokala angelägenheterna föreslår författarna ett informellt chattande över näten och så tryckande på knappar i ändlösa opinionsmätningar on line. Aldrig har så många haft så mycket tid och energi för ett ”bredare demokratiskt deltagande”, heter det.

Det är en vision för highbrow-ekonomins och de välmående förorternas överskikt. De amerikanska män och kvinnor som jobbar dag och natt i fabriker och serviceinrättningar för att försörja familjen och ge barnen en framtid hör inte hemma i den tredje vågens minoritetsdemokrati. I själva verket, skriver makarna Toffler, motsätter sig ”miljontals bland medelklassen och de fattiga i Amerika… övergången till den tredje vågen på grund av en ofta berättigad rädsla för att hamna på efterkälken, förlora sina jobb och glida ännu längre ner på den ekonomiska och sociala skalan.” Detta massamhällets motstånd mot den nya minoritetsmakten måste övervinnas. Ju snabbare det sker ”desto större blir chanserna till en fredlig övergång”.

Här hämtar framträdande politiker sina föreställningar om framtiden. Newt Gingrich var påtänkt som presidentkandidat. Mona Sahlin blev närapå statsminister.

Mikael Nyberg, Expressen 18 juni 1997

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone