Jungkulten

En recension av Richard Nolls bok om Carl Gustav Jung.


I SEKLETS BÖRJAN uppmärksammar psykoanalytikern Carl Gustav Jung märkliga hallucinationer hos en man intagen på mentalsjukhuset Burghölzli i Schweiz. Patienten ser i solen en upprättstående svans, ”en erigerad penis”. När han rör på huvudet svänger den gyllene ståkuken fram och åter, och det blåser upp nere på jorden.

Detta fall använde Jung som främsta bevis för sin tes om det kollektivt omedvetna. Den syn som sprang fram ur den sjukes inre påminde nämligen om symboliken i den antika mithraskulten. Eftersom denna mystiska liturgi förutsattes vara okänd för patienten, drog Jung slutsatsen att det fanns en förbindelse i psyket med tidigare släkten. Hallucinationen hade lösgjorts ur ett själsligt lager som den sjuke hade gemensamt med andra människor.

Härledningen skruvar sig kring förutsättningen att mithraskulten ännu var okänd för allmänheten, men årtalen stämmer inte och Jung trasslar in sig i motsägelser. I själva verket spreds den antika symboliken i massupplagor av teosofer vid denna tid.

Mevetet eller omedvetet fejkade Jung när han med vetenskapliga anspråk skapade sin tankeskola. Det är den amerikanske psykologen Richard Nolls slutsats i boken Jung-kulten. Jungianismen är i själva verket en religiös sekt med rötter i det tidiga 1900-talets tyska oförnuft.

Noll har läst urkunderna och grävt fram dokumenten som hållits i skymundan. Jung föreställde sig att han klättrat ner i underjorden, samtalat med mytiska gestalter och slutligen blivit ett med den inre guden. Samma initiation i uråldriga mysterier, samma själsliga pånyttfödelse, skulle komma hans patienter till del, om de bara underkastade sig den ritual som kallades aktiv imagination.

Denna vidskepelse var inte unik. Inom stora delar av borgerligheten och bland många intellektuella fanns vid denna tid ett stort intresse för spiritism, teosofi, österländsk mystik och hedniska myter. Jung var en typisk företrädare för den strömning som sammanfattas i det tyska ordet völkisch. Sökandet efter ett inre, intuitivt vetande förknippade han med den germanska, ariska folkstammen. Den judiskt-kristna guden skulle kastas åt sidan och den moderna europén frigöra sig ur sina neuroser och komplex i en förnyad dyrkan av den uråldriga solguden.

Ur samma källa hämtade nazisterna sina symboler och föreställningar. Jung var inte nazist, menar Noll, men han stod nära den fascistiska mystikens intellektuella ledare och ända in på femtiotalet begränsade han i hemlighet andelen judar i sin rörelse.

Genom jungianismen finns nu en förbindelse med den vidskepelse och de myter som på 30-talet upphöjdes till statsideologi i Tyskland. Jungs rörelse växte snabbt i USA och därifrån har oförnuftet kommit i retur i New Age-förpackning. Före detta vice statsministern Odd Engström använder Jungs myter för att motivera avvecklingar inom den offentliga sektorn och anslutning till EU. Nyandliga, jungianska profeter ligger i topp på bokhandelns bestsellerlistor, ledande dagstidningar har särskilda avdelningar för det som kallas ”insidan”, och i näringslivet avvecklar managementkonsulterna den vetenskapliga företagsledningen till förmån för ledarkulter och intuitivt tänkande.

Den jungianska rörelsens utveckling borde kartläggas, skriver Noll. Det har han rätt i. Det finns också skäl att närmare granska dess politiska roll. 1918 skriver Jung om den inre revolutionen som ett alternativ både till att ”tvinga sig på sin granne och hycklande predika kristen kärlek eller socialt ansvar eller någon annan vacker eufemism för omedvetna begär efter personlig makt”. Noll gör ingen koppling till de yttre revolutioner som vid denna tid skakade det kapitalistiska samhället.

Flykten från förnuftet var en borgerlig försvarsmekanism. Ur den inåtvända längtan efter förlösning ur tidens prövningar reste sig den fascistiska ledarmystiken.

När det borgerliga samhället 50 år senare skakas av antiimperialistiska krig och folkliga rörelser lanserar bourgeoisien på nytt den inre revolutionen som alternativ till rättvisekrav och politisk medvetenhet. Flower power dämpar ropen efter Power to the people. Jung och hans symboler blir på modet och 80-talets young urban professionals lösgör sig ur de sociala ansvaren för att utveckla sig själva.

Oförnuftet kan mörkna ytterligare. Fientligheten mot demokratin är utbredd i de övre samhällsskikten och i Washington och Bryssel talar strateger på nytt om den västligt europeiska folkstammens utsatthet.

Nolls bok hjälper oss att bli varse faran.

Mikael Nyberg, Folket i Bild/Kulturfront 7/97

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook1Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone