Undrens tid förbi

Asienkrisens djupare orsaker. Aftonbladet 22 december 1997.


I FRIHANDELNS NAMN utsläcks nu de asiatiska undren. Skyddslingar som nyss stöttades som utposter för den fria världen stukas och förödmjukas.

Sydkorea kallas ett DDR i Asien och placeras under Internationella valutafondens förmynderi. Finansminister Lim Chang-yuel förhandlar med fondens Asienkontor, men avtalen rivs upp av överdirektören Michel Camdessus på order från Washington och Wall Street. Koreanerna ska tryckas djupare ner. De ska strukturanpassas och liberaliseras tills de som östeuropéerna ligger öppna för vår frihandel.

Frihandeln är ju räddningen för de fattiga folken. Det vet vi efter år av nyhetsinslag och reportage i tidningar, radio och TV. Sedan socialismen och regleringstänkandet övergavs har länderna i Syd börjat hämta in vårt ekonomiska försprång. Välmående medelklasser växer fram och drar omgivningen med sig i en utveckling mot välfärd och demokrati.

Det är en skoningslöst falsk bild av världen.

FN-organet Unctad presenterar i sin Trade and Development Report, 1997 en statistik som svär mot våra förutfattade meningar. Växande inkomstklyftor kännetecknar i själva verket den globala kapitalistiska utvecklingen. Sedan åttiotalet, då land efter land i tredje världen påtvingats Internationella valutafondens liberaliseringsprogram, har förloppet accelererat.

Den rikaste femtedelen av jordens befolkning har på 25 år ökat sin andel av inkomsterna från 59 procent till över 83 procent. Länderna i mellanskiktet har sjunkit tillbaka medan den översta tiondelen dragit ifrån. 1965 var bruttonationalprodukten per invånare i den rikaste tiondelen 31 gånger så stor som i den fattigaste. 1990, efter ett årtionde av tullsänkningar och öppningar för utländska investeringar i Syd, var den 60 gånger så stor.

Utvecklingen är liknande inom nationerna. Fram till åttiotalet knappade medelklassen in på överklassen i många utvecklingsländer. Nu halkar den efter. För stora befolkningsgrupper har realinkomsterna stått stilla eller sjunkit.

Statistiken ger inget fäste för förhoppningen att ett berikat fåtal ska lyfta flertalet till välfärd. I takt med inflationsbekämpning och ökade friheter för kapitalen har vinsternas andel av förädlingsvärdet stigit både i Nord och Syd, men någon allmän höjning av produktiva investeringar och ekonomisk tillväxt har inte blivit följden. I G7-länderna sjunker investeringarna samtidigt som vinsterna stiger.

Undantaget var de nyindustrialiserade nationerna i Östasien. De utvecklades snabbt och närmade sig länderna i världsmarknadens centrum. Men det var inte fria marknader utan statlig styrning som gjorde det möjligt för deras kapital att hävda sig.

Liksom när Sverige industrialiserades skyddades de framväxande exportföretagen av tullar och andra handelshinder. Av Sydkoreas 11 miljoner bilar är mindre än en procent importerade. Staten reglerade tillgången till utländsk valuta, försåg ledande koncerner med billiga krediter och hindrade utländska banker och företag att ta över. Med politiska ingripanden skapades gynnsamma förutsättningar för investeringar i strategiskt viktiga grenar av ekonomin, samtidigt som konsumtionen av utländska lyxvaror hölls tillbaka.

Unctads ekonomer anser att bedriften kan upprepas. Är den sydkoreanska vägen alltså en utväg för länderna i tredje världen? Det var redan före den stora krisen i Asien en djärv slutsats.

Utrymmet för en statligt främjad, självständig kapitalism är betydligt snävare än för ett par årtionden sedan. Till följd av den frihandelspolitik som de kapitalistiska stormakterna påtvingar länderna i Syd, men själva gärna sätter sig över, är mycket av det Sydkorea gjorde för att stötta sina framväxande industrier idag i fördrag förbjudet eller på väg att förbjudas.

USA, EU och Japan tillåter inte länderna i Syd att följa den sydkoreanska vägen. Med finansiell utpressning, handelssanktioner och politiska och militära påtryckningar motverkar de varje försök att styra den kapitalistiska utvecklingen i självständiga banor. Nu stänger Nord öppningen också för föregångslandet och dess närmaste efterföljare.

Sedan 1991 har länderna i Östasien – Japan oräknat – ensamma svarat för halva produktionstillväxten i världen. Deras expansion höll den internationella ekonomin uppe och försåg nordamerikanska, europeiska och japanska storföretag med avsättningsmarknader för varor och kapital.

Den drivande kraften i tillväxten var väldiga investeringar i infrastruktur och nya industrier, men den inhemska konsumtionen expanderade inte i takt med den nya produktionsförmågan. Utvecklingen förutsatte därför en kraftig ökning av exporten. Samtidigt som de västliga kapitalen sökte sig från stagnerande hemmamarknader österut, utmynnade alltså kapitaltillväxten i öster i en förtvivlad jakt efter krympande marknader i väster.

I denna skärning kraschar nu de östasiatiska undren. Avsättningen för de moderna stapelvaror som präglat tillväxten i regionen räcker inte till. Kapaciteten i världens bilindustri överstiger redan efterfrågan med drygt en fjärdedel, priserna på minneschipsen har på ett år rasat med 70 procent och marknaderna för TV, video och stereoanläggningar är sedan länge mättade.

I en värld, där allt tunnare överskikt i överskiktet av nationer ackumulerar allt större andelar av penninginkomsterna, är det svårt att finna den efterfrågan som kan bära en varaktig utveckling av produktionen. Det finns gränser för hur många TV-apparater, tennisskor och telefoner en Bill Gates förmår förbruka på ett år.

I teorin är krisen lätt att avstyra. Om tendensen till ökad ojämlikhet i världen vändes kunde länderna i Asien utveckla sina hemmamarknader i takt med produktionsförmågan. Över hela regionen slåss fattigbönder och arbetare just för denna lösning, men den rådande världsordningen reser praktiska hinder för deras strävan.

I Sverige utvecklades kapitalismen parallellt med arbetarrörelsen. Lönehöjningar, välfärdsinrättningar och regleringar av arbetslivet lade grunden till en allsidig ekonomi. Företagen gick inte under till följd av de stigande omkostnaderna. De mötte dem med utveckling av ny teknik och omvälvningar av produktionen. Klassmotsättningen kapslades in i folkhemskapitalismen.

I Asien idag är det inte lika lätt. Om de 50.000 sömmerskorna i frihandelszonen Katunayaka på Sri Lanka är framgångsrika i sina fackliga strider flyttar de utländska fabrikörerna till Vietnam eller Bangladesh. Utrymmet för en lokal, tekniskt mer avancerad produktion, som på världsmarknaden kan bära högre löner och sociala omkostnader, är litet och krympande.

Nordamerikanska, europeiska och japanska storföretag har monopoliserat de instrument som behövs för att stadga en allsidig välfärdskapitalism. De äger nästan allt kapital, de kontrollerar marknadsföring och handel, och de har ensamrätt till den mest avancerade tekniken.

– Mervärdet ligger alltmer i tekniken och varumärkena, förklarar en företagskonsult i Singapore för Financial Times. Och jag kan räkna på ena handens fingrar de sydostasiatiska företag som är starka på de områdena.

I Bangalore, Bombay och Delhi sitter 160.000 erkänt duktiga indiska dataingenjörer och skriver källkod för utländska storföretag. Indien betalar utbildningen av dem, utländska storföretag köper kunnandet billigt, och Indien får betala dyrt för att ta del av det. Varumärken, copyrights och patent är i de utländska koncernernas ägo. I frihandelsförhandlingarna tvingas nu Indien och andra länder i Syd att bättre respektera dessa intellektuella äganderätter.

Så samlas vinsterna av den globala produktionsprocessen i Nord. Väldiga överflödskapital jagar från Nordamerika, Japan och Europa världen runt efter lönsam avkastning. Sist flockades de i de asiatiska undren. Nu flyr de undan kapitalförstöringen i depressionen. Bankirer som nyss överöste koreanska industrikoncerner och thailändska fastighetsspekulanter med förmånliga krediter har idag inte en dollar att erbjuda de företagsledare som tigger om likvida medel.

In på scenen träder Internationella valutafonden och dess chockterapeuter. Lånevillkoren är de vanliga: frihandel, fria marknader och förtroendeskapande åtgärder. Procter & Gamble, Coca-Cola och de andra skyndar till för att till realisationspris köpa upp vad de kommer åt. Kreditorerna kräver därutöver belägg för statsledningarnas förmåga att pressa kapital till räntor och amorteringar ur sina folk. Anställningsskydd och fackliga rättigheter ska rivas upp, subventioner av basvaror avskaffas och löner pressas ner.

Till och med en nyliberal ekonom som Jeffrey Sachs varnar nu för valutafondens framfart. Chockterapin i Asien riskerar att framkalla en global ekonomisk kris. Men Nords höga företrädare kan inte stilla sig när de fått tillfälle att stuka uppkomlingarna.

Asiens exportenklaver kommer att utvecklas vidare till priset av en tilltagande utarmning av de omgivande samhällena. Det är inte säkert att Sydkoreas arbetare och Indonesiens fattigbönder finner det värt att offra sina strävanden efter välfärd och nationell frigörelse för denna frihandels skull.

Mikael Nyberg, Aftonbladet 22 december 1997

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone