Oron i finansvärlden efter Asienkrisen är ett symptom på mer grundläggande svagheter i den globala kapitalismen. Expressen 3 februari 1998.
KRISEN ÄR SNART ÖVER, försäkrar de börskommentatorer som nyss skakades en smula i tron på det liberala tusenårsriket. Kraschen var en nyttig läxa för de berörda regeringarna. En hårdhänt lektion i ekonomi. Nu leder Internationella valutafonden och Världsbanken syndarna in på den rätta vägen.
I själva verket, förklarar Lester Thurow i The New York Review of Books, har vi bara upplevt förskalven. Den stora förkastningen skär genom den nordamerikanska ekonomin. USA har hållit efterfrågan uppe för de asiatiska exportörerna med väldiga handelsunderskott. Landets utlandsskuld uppgår därför till över 1.000 miljarder dollar och skulle i normala fall ha skrämt iväg kreditorerna, men USA är inget normalt land. Det besitter i dollarn en valuta som över hela världen används i handel och andra transaktioner och i kriser är en eftertraktad tillflykt. Medan de asiatiska tigerekonomierna tyngs ner av skulder i utländsk valuta, kan USA således år efter år erbjuda sina japanska långivare värdepapper utställda i dollar.
Förr eller senare blir emellertid också USAs fordringsägare nervösa. Så skedde under dollarkriserna på sextio- och sjuttiotalen, och nu närmar sig ett nytt avgörande, förklarar Thurow. Om den planerade EU-valutan blir någotsånär stadig, om bara en liten andel av alla operatörer på valutamarknaderna börjar flytta över en del av sina tillgångar från dollar till euro, kan jordskredet utlösas.
USAs ekonomi prisas för sin dynamik, men konjunkturen är en svindelkonjunktur av samma typ som den svenska före kraschen 1992. Tre år i rad har aktiekurserna stigit med mer än 20 procent. Det har aldrig tidigare inträffat. Det samlade aktievärdet överskred 1997 värdet av den samlade produktionen. Det hände inte ens under höjdpunkterna före börsraset 1929.
Hushåll, företag och till och med delstater skuldsätter sig för att köpa aktier. New Jersey tog i höstas ett obligationslån på tre miljarder dollar – inte för att finansiera skolor och sjukhus utan för att investera på Wall Street. Pensionsfonder och försäkringsbolag har nu nära 40 procent av sina tillgångar i aktier – en dubbelt så hög andel som under sjuttio- och åttiotalen. För hushållen är andelen en tredjedel, också det en fördubbling.
Pappersvärdena ökar och främjar ny upplåning med samma självförstärkande mekanik som i de albanska pyramidspelen. Hushållens skulder har stigit från drygt 60 procent av de disponibla inkomsterna 1985 till nära 85 procent 1997 – en siffra utan motstycke. När kurserna knäade förra året höll tillflödet av nya kapital från förhoppningsfulla småsparare aktierna uppe.
Lönerna för de flesta har stått nästan stilla de senaste åren, så efterfrågan och tillväxten i ekonomin har burits upp av den privata upplåningen. Men nu sviktar bärkraften. Alltfler kontokortsskulder förfaller, de personliga konkurserna når rekordnivåer och hushållen börjar bli försiktigare med upplåningen. Då riskerar USAs ekonomi – och alla de nationalhushåll som genom exporten är beroende av USAs ekonomi – att tappa höjd.
Robert Reich, tidigare arbetsmarknadsminister under Clinton, varnar i Financial Times för en okontrollerad global deflationsspiral. Med en akut kris i Asien, krypande kris i Latinamerika, massarbetslöshet och nedskärningar i EU och ett annalkande ras i USA är det svårt att hitta den efterfrågan som ska hålla tillväxten i världsekonomin uppe. Om statistiken i USA överdriver inflationen, vilket många ekonomer hävdar, befinner sig landet redan i ett tillstånd av fallande priser.
Bruce Steinberg, ekonom på Merrill Lynch i New York, kommenterar:
– Om deflationen visar sig redan när tillväxten är stark, hur ska det då bli när den mattas?
Nervositeten hos dessa liberala amerikanska ekonomer är befogad men också inskränkt. Den kretsar kring Wall Street och den är blind för förhistorien. Krisen i Asien och det hotande finansiella sammanbrottet i USA är de sista utlöparna av ett förlopp där stora delar av världsekonomin pressats ner i ett tillstånd värre än trettiotalsdepressionen. ”Globaliseringen av fattigdomen i slutet av 1900-talet är utan motstycke tidigare i världshistorien”, skriver den kanadensiske ekonomen Michel Chossudovsky i boken The Globalisation of Poverty. Impacts of IMF and World Bank Reforms (Zed Books/Third World Network, Penang 1997).
Västerlandets finanskapital och storföretag har med hjälp av Internationella valutafonden och Världsbanken systematiskt slagit sönder produktionssystem och nationalhushåll på kontinenterna i söder. Naturtillgångar och statsföretag har till underpriser sålts till utländska spekulanter, inhemsk livsmedelsproduktion har paralyserats av importerad, prisdumpad spannmål och med tullsänkningar och avregleringar har kvarvarande ansatser till självständiga näringsliv släckts ut.
Svälter, krig och massmord har följt på strukturanpassningsprogrammen. I Somalia ruinerades bönder och boskapsskötare, och lönerna för de statsanställda sänktes med 90 procent. Det går inte att hålla ett samhälle samman under sådana omständigheter.
De rika länderna har utvecklats till rentierekonomier. Alltfler industrier utlokaliseras till länderna i periferin, där den skarpaste priskonkurrens råder, medan storföretagen i världsekonomins centrum med hjälp av patent, upphovsrätter, varumärken och andra monopolrätter lägger beslag på så gott som hela mervärdet i den globala produktionsprocessen.
Av de knappt 300 dollar som ett dussin importerade skjortor kostar i USA går enligt Chossudovskys beräkningar inte mer än åtta dollar till konfektionsföretaget i tredje världen. Arbetarna får fem dollar och fabriksägaren tre, sammanlagt knappt tre procent av försäljningspriset. Vinster och ränteinkomster för de inblandade amerikanska företagen uppgår till 72 procent av priset.
I denna tudelade världsekonomi smalnar konsumtionsbasen för den industriella produktionen. De rika länderna, med 15 procent av jordens befolkning, har nästan 80 procent av alla inkomster, men också här undergräver arbetslöshet, lönesänkningar och sociala nedskärningar masskonsumtionen. Inkomsterna koncentreras till sociala överskikt som omsätter pengarna i finansiella operationer.
Den globala fattigdomen framkallas inte av brist på mänskliga och materiella tillgångar, påpekar Chossudovsky. Den är tvärtom förbunden med ett överflöd av kapital och produktionsförmåga. Ett överflöd i förhållande till den mängd rupier, won och kronor som de många miljonerna arbetande har att leva på.
I finanskraschen får också de liberala ekonomerna en skymt av detta kapitalismens innersta.
Mikael Nyberg, Expressen 3 februari 1998
