Sanningen om Soros

George Soros, drogliberalismen och de små staternas suveränitet. Aftonbladet 13 juni 1998.


EN VÄRLDSMARKNADENS FURSTE är på besök. Kungligheter, politiker och inhemsk finansaristokrati betygar sin vördnad.

George Soros har namn om sig att vara demokrat. Det är en missvisande beteckning. I sin dollarstinna välvilja är han ett hot mot folkligt självbestämmande världen över.

I boken Soros on Soros kritiserar den vittberömde finansherren och filantropen försöken att stoppa missbruket av narkotika: ”Jag ska säga er vad jag skulle göra om jag fick bestämma. Jag skulle upprätta ett strikt kontrollerat distributionsnät och genom det göra de flesta drogerna, utom de allra farligaste som crack, legalt tillgängliga.”

Det är George Soros åsikt.

Det finns mycket att säga om den. I en öppen debatt skulle jämlika medborgare kunna granska skälen för och emot en legalisering av narkotikan och gå till beslut i demokratisk ordning. Så fungerar den liberala demokratin i den vision av ”det öppna samhället” som filosofen Karl Popper skissade.

Men i realiteten är de formellt jämlika individerna inte jämlika. Den liberala demokratin är skiktad. De medborgare som äger och förvaltar kapitalen har större tyngd än andra. Ingen illustrerar detta bättre än Poppers lärljunge, George Soros.

Soros är inte en röst bland många i samhällsdebatten. Med sin förmögenhet på upp till fem miljarder dollar mångfaldigar han sin stämma.

Narkotikapolitiken är ett exempel. I en folkomröstning i Kalifornien sade en majoritet för något år sedan ja till odling och användning av marijuana som medel mot ett antal namngivna krämpor samt ”varje annan sjukdom som marijuana lindrar”. Medicinsk expertis avvisade det nya, märkliga läkemedlet, men det hjälpte inte. Motståndarna till legaliseringen hade 30.000 dollar för information inför folkomröstningen. Legaliseringsivrarna spenderade 1,8 miljoner dollar på TV-reklam och annan propaganda. 80 procent kom från rika finansiärer utanför delstaten. Främst bland dem: George Soros.

Inför FNs nyligen avslutade konferens om narkotikan publicerade 500 dignitärer ett öppet brev i New York Times med krav på nytänkande inom narkotikapolitiken. Tron på ett drogfritt samhälle är retorik, hette det. ”…det globala kriget mot drogerna gör nu större skada än drogmissbruket självt”. Bland undertecknarna fanns George Soros. Initiativtagare var det amerikanska Lindesmith Center, den främsta av alla drogliberala organisationer i världen idag.

Lindesmiths chef, Ethan Nadelmann, förklarar i en intervju för drogtidskriften High Times att han ogärna använder ordet ”legalisering”. Det är för laddat. Han är ju inte för crackförsäljning i tobaksaffärerna, men legalförskrivning av heroin till missbrukare, försäljning av marijuana i reglerade former och rätt till personligt bruk av droger hoppas han på. Han tänker sig att narkotikan kunde säljas per postorder. Projektet lanseras under benämningen ”harm reduction”. Det är inte drogerna som ska bort. Bara de värsta skadeverkningarna.

Nadelmanns verksamhet finansieras av George Soros. Tillsammans med Soros Open Society Institute sprider Lindesmith Center det drogliberala budskapet över världen. Bara under 1995 investerade Soros en halv miljon dollar i narkotikaprojekt i Östeuropa, en stor summa i lokal valuta. Pengarna går enligt Lindesmith Center till forskning, information och behandlingar ”som försöker begränsa drogbruket och dess åtföljande skadeverkningar i stället för att helt inrikta sig på att främja avhållsamhet från droger”.

En av Soros medarbetare, Jean-Paul Grund, reser 1995 omkring i Makedonien. Han föreslår att upplysningen kring narkotikan inriktas på ”konsumentinformation” för potentiella droganvändare. Då går det inte att skicka runt före detta narkomaner på skolorna. De är visserligen kunniga på området, men ungdomarna i landet påstås ha svårt att identifiera sig med ”fuck-ups”, sådana som fastnat i missbruk. I stället föreslår Grund stöd till en radiostation som riktar sig till västinfluerade ungdomar i huvudstaden och dominerar den locala techno-rave-scenen. Stationen sägs vara befriad från en ”känslomässig” inställning till drogerna. Den diskuterar riskerna med heroin samtidigt som den förordar legalisering av cannabis och en allmän uppmjukning av narkotikalagstiftningen.

I liberala kretsar i New York, Amsterdam och Zürich är denna inställning till narkotikan inte ovanlig, men i Östeuropa föreställer sig medborgare och myndigheter i allmänhet att man borde stoppa missbruket innan det biter sig fast. Grund skriver bekymrat om den oförståelse han möter. De som förordar den drogliberala linjen tvingas ”manövrera försiktigt” med politiker och rättsvårdande instanser, och uppgiften att upplysa allmänheten och pressen är ”enorm”.

Folken i Östeuropa vill inte ha drogliberalismen, men en medborgare i Förenta staterna som gjort sig en förmögenhet på valutaspekulationer vill att de ska ha den. Alltså får de den prackad på sig som välgörenhet.

Det gäller mer än narkotikan. Språnget från det slutna till det öppna samhället kräver ”en hjälpande hand utifrån”, förklarar Soros. Han spelade en central roll i den östeuropeiska omvälvningen 1989. Han har i många år försett liberala politiker och intellektuella med datorer, faxar, kopiatorer och finansiella tillgångar. Han har byggt upp universitet och forskningsinstitutioner, kopplat utvalda organisationer till Internet och sponsrat tidningar, författare och konstnärer. Mycket av politiskt och intellektuellt liv i Östeuropa idag är på ett eller annat sätt knutet till Soros stiftelser.

George Soros högaktas för denna välgörenhet. I själva verket är den en del av den östeuropeiska tragedin. Den västerländska välviljan kväver strävan i utkantsländerna att bygga ett självständigt samhällsliv.

George Soros föreställer sig att nationalstaterna oundvikligen pressas tillbaka i den globala kapitalistiska ekonomin. Han beklagar det inte, tvärtom, men han fruktar att sociala behov kan bli eftersatta. Då kan folkligt missnöje och protektionistiska reaktioner utlösas, förklarar han i en artikel i januarinumret av Atlantic Monthly. Den globala kapitalismen kan falla samman som den gjorde på trettiotalet.

En global stat är inte att tänka på – ”stater är notoriskt ofullkomliga redan på nationell nivå”. Soros tänker sig i stället att den globala kapitalismen ska balanseras av ”ett globalt öppet samhälle”.

Vad kännetecknar detta samhälle?

Soros nämner i Atlantic Monthly mänskliga rättigheter, respekt för minoriteter, maktdelning och marknadsekonomi. Den demokratiska principen, majoritetsstyret, finns inte med på listan. Det är betecknande. Den politiska demokratin är nämligen förbunden med den institution som Soros skjuter åt sidan: staten. Demokratin förutsät ter statlig suveränitet.

Det globala öppna samhället är en världsordning där George Soros gränslöst kan utöva sin privatpolitik utan att störas av det han kallar ”nationalism och fundamentalism”. I övrigt ska IMF, Världsbanken och de andra rikevärldsorganen sköta ruljangsen.

Det kan hända att hot mot ”säkerhet och fred” uppstår också i detta globala samhälle. Då ska ”de liberala demokratierna”, det vill säga de kapitalistiska stormakterna, ingripa. Ja, de bör skrida till verket redan innan hoten blivit allvar. ”…krispreventionen kan aldrig starta tidigt nog”, förklarar Soros. Inblandning i andra länders inre angelägenheter är visserligen på många sätt riskfyllt, ”men att inte lägga sig i kan vara lika farligt”.

Så framträder hos Soros den imperialistiska ideologi som är kännetecknande för Förenta Staternas liberaler. Den egna statsmakten och dess våldsmaskineri är ett värn för den globala friheten. De statsbildningar som folk i periferin försvarar mot stormakternas interventioner är uttryck för en föraktlig nationalism.

Mikael Nyberg, Aftonbladet 13 juni 1998

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone