Med diskussioner om privatmoral söker Ulrica Messing och andra politiker avleda folklig vrede. Aftonbladet 12 juli 1998.
ETIK I STÄLLET för politik. Det är formeln för dagen när folkliga opinioner ska avledas.
Storföretagen framhåller det individuella ansvaret gentemot kraven på politiska åtgärder till skydd för miljön. I stället för regler och beslut fattade i demokratiska former sätts konsumentens val och företagens självreglering.
Så försöker den biotekniska industrin undgå statliga regleringar och få oss att svälja den genmanipulerade maten.
Den världsomspännande PR-koncernen Burson-Marsteller presenterade förra året en detaljerad handlingsplan för EuropaBio, branschens europeiska samarbetsorgan. PR-experterna framhåller i det hemliga dokumentet något som många professionella miljövänner lätt glömmer: det är inte i samhällspyramidens topp utan i dess nederdel som utvecklingen avgörs. Lobbyarbetet bland Europas politiker ska fortgå, men avgörande är att genom en ”ihärdig kommunikationsstrategi” skapa ”gynnsamma inställningar och opinioner utanför den politiska världen”.
I detta arbete måste ”bioindustrierna sluta att försöka vara sina egna advokater”. Företrädare för industrin ska inte ge sig in i offentliga debatter om risker för miljö och hälsa med gentekniken. Till följd av det underliggande vinstmotivet saknar företagen nämligen trovärdighet.
”En grundregel i EuropaBios kommunikationsstrategi måste därför vara att hålla sig borta från dessa dödens fält – hur provocerande inbjudan att beträda dem än kan vara.”
Det betyder inte att debatterna ska ges upp. Industrin ska skjuta andra framför sig i stället. Låta politiker och myndigheter som har allmänhetens förtroende tala för de nya produkterna. Motelden ska inte vara en argumentation i sak utan hjärtknipande, personifierade historier som ”sprids runt världen på några minuter”.
”Symboler – inte logik: symboler är centrala i politiken eftersom de talar till känslorna, inte logiken.”
Känslan av valfrihet är avgörande. Om den gentekniska industrin ligger lågt i debatten, får allmänheten lättare intrycket att livsmedelsföretagen och detaljhandeln har sin egen oberoende uppfattning. Valfriheten ska sedan föras vidare till konsumenten genom lämplig produktinformation.
När konsumenten står i butiken och väljer mellan den billiga glassen med genmanipulerade ingredienser och den dyrare utan, är frågan om genteknikens följder för hälsa och miljö avförd från den politiska dagordningen. Det är löftet från Burson-Marstellers PR-expertis.
Valfrihet på marknaden i stället för statliga regleringar. Privatmoral i stället för politik. Det är inte konstigt att ledare för storföretagen på detta sätt försöker frigöra sig ur demokratiska bindningar. Men denna strävan finns inte bara hos direktörerna. Den är också stark bland de folkvalda makthavarna. Politikerna försöker med etikens hjälp ta sig ur politiken.
Chefen för Stora avgick med en fallskärm på 58 miljoner kronor i februari. Det blev skandal. Statsrådet Ulrica Messing skrev upprört på DN Debatt. Inflationen i förmåner till storföretagens direktörer måste få ett slut, förklarade hon.
Hur då?
Det hade statsrådet inget att säga om. Ulrica Messing presenterade upprörande räkneexempel och manade direktörerna att besinna sig, men tänkte hon som ansvarig politiker göra något? Uppenbarligen inte.
På departementet fanns visserligen färdiga förslag, men de handlade inte om att på aktieägarnas och fallskärmsdirektörernas bekostnad förbättra ställningen för de anställda. Tvärtom.
En kommitté tillsatt av regeringen presenterade 1996 ett förslag till avreglering av arbetstiderna enligt EUs riktlinjer. Förslaget innebär bland annat att företagen kan låta personalen arbeta upp till 50-60 timmar vissa veckor utan övertidspåslag. Principförbudet mot nattarbete avskaffas också, och den fackliga förhandlingspositionen försvagas allmänt. Om detta blir lag blir det nya vinstöverflöd för direktörerna att ösa sig privata rikedomar ur.
Regeringen lovade att lägga fram en proposition om arbetstiderna före valet, men när Messing misslyckades med att vinna LO för den nyliberala reformen sköts saken upp. Statsrådet lockar nu med sänkt övertidstak, en reform som får begränsat värde, medan den stora avregleringen får vänta några månader. Valkampanjen ska inte störas besvärande sakdebatter. Under tiden moraliserar ministern över följderna av en utveckling som hon själv driver på. Hon pratar etik i stället för att diskutera politik.
Metoden är ofta effektiv. Intresset för den personliga vandeln skymmer de sociala frågorna. Storföretagen i industriländerna har kommit långt i denna strävan att stilla miljörörelsen, men strategin har en frånsida: bejakandet av det enskilda ansvaret förvandlar etiken till en riskfaktor i vinstkalkylerna. Det enskilda företaget blir sårbart för PR-katastrofer som den kring Brent Spar, oljeplattformen Shell försökte sänka i Nordsjön. Ju viktigare miljöprofilen är, desto lättare är det att i massmedia bli skandaliserad och förlora de kunder som på marknaden tror sig kunna köpa en god miljö. Det är priset för att förskjuta kraftmätningen om framtiden till ett fält där kassans storlek sist och slutligen avgör.
På liknande sätt är det i det politiska spelet. När moraliserandet ersätter det sakliga blir politikern lätt ett offer för massmediestormen.
Det var så Mona Sahlin förlorade fästet. Vid valkampanjen 1994 och folkomröstningen om EU samma höst litade den socialdemokratiska partiledningen till inhyrd PR-expertis. Råden var av samma typ som Burson-Marstellers riktlinjer för EuropaBio. De följde mallen för nutida valrörelser: undvik diskussioner i sak, tala till känslorna och betona symbolerna och de personliga profilerna.
Ingvar Carlsson och Mona Sahlin lyftes fram som moraliska ledargestalter. Inför folkomröstningen tillfrågades de av tidningen Kritiska EU-fakta om de läst Maastrichtfördraget, det avtal som de uppmanade väljarna att säga ja till. Statsministern lät hälsa att frågan var ointressant. Vice statsministern svarade:
– Nej, jag har inte läst hela Maastrichtfördraget. Men jag har inte läst svensk författningssamling heller!
EU-fördraget är på 200 sidor och står efter ja-segern över vår grundlag. Författningssamlingen omfattar flera tusen sidor.
SAF och andra näringslivsorgan investerade flera hundra miljoner kronor i ja-kampanjen, men pengarna skulle inte synas. Ja-generalen Odd Engström talade om det stilla samtalets strategi. Alltför braskande PR-insatser från storföretagen kunde leda till en backlash. Personer och organisationer med allmänhetens förtroende lyftes fram i stället, och sista veckan före omröstningen låg SAF:s kampanjmakare lågt så att Ingvar Carlsson och Mona Sahlin ostörda kunde tala till ännu osäkra socialdemokrater. Väljarna fick inte i första hand politiska argument. De ställdes inför ett privat moraliskt val. Ingvar och Mona blickade emot dem: ”Om du litar på oss – rösta ja”.
Känslorna som statsministern och vice statsministern väckte vändes i vrede när tilliten belönades med fortsatt arbetslöshet och nya sociala nedskärningar. Inom ett halvår hade en fjärdedel av alla dem som röstat ja ångrat sig. Sex av tio väljare valde att inte delta i det första valet till EU-parlamentet. Ingvar Carlsson lämnade stukad arenan, och Mona Sahlin, som under den avgörande hösten stylats av amerikanska konsulter, hade redan ohjälpligt solkat sin offentliga image när journalisterna drog igång kontokortsaffären. Under andra omständigheter hade hon ridit ut stormen, men den lilla skandalen sköt nu fart i vreden över det stora bedrägeriet.
Tobleroneaffären visade hur moraliserandet kan straffa sig för dem som utför det, men också i ett annat avseende var den typisk. Den avslöjade de återkommande massmediestormarnas terapeutiska funktion. Skandalen hör till när moraliserandet ersätter politiken. Den avleder ilskan innan den koncentreras till medvetet motstånd. Såväl i sin uppgång som i sitt fall stöttade Mona Sahlin den borgerliga nyordningen. PR-katastrofer, politikerfall och direktörsavgångar är nödvändiga omkostnader när samhället riktas efter de största kapitalens fordringar.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 12 juli 1998
