Ett lyft för kapitalet

IT-bubblan växer till sig. Aftonbladet 20 juni 1999.


LO PUBLICERADE nyligen en undersökning som visar att avståndet i procent räknat mellan direktörens och arbetarens lön idag är lika stort som på femtiotalet. Årtionden av jämlikhetssträvanden har utraderats. Än värre är det på andra håll. På sextiotalet hade de främsta direktörerna i USA 40 gånger så höga inkomster som en genomsnittlig arbetare. Nu tjänar de 220 gånger mer än arbetaren. I Storbritannien är inkomstklyftan den största sedan slutet av 1800-talet.

Financial Times i London har en särskild bilaga med råd och tips till de välbeställda som har svårt att göra av med sitt överflöd. How to Spend It heter den.

Det senaste är att karlarna i gräddan börjat fettsuga och ansiktslyfta sig. Harry Stein, en fyrtiofyraårig ägare till en konsultfirma i New York, berättar hur han trots idog träning på gymet inte kunde bli kvitt det lösa köttet under hakan och på kinderna. Det putade otrevligt över kragen i nacken också. En specialist löste problemet för 3.500 dollar. Det värsta med fettsugningen var bandaget som skulle sitta på 24 timmar om dygnet i nästan en vecka och för säkerhets skull nattetid i ytterligare en månad. Det blev knöligt i sängen, men Steins fru var förstående.

I sin ungdom kännetecknas kapitalismen av flit och sparsamhet, skriver Karl Marx i Kapitalet, men ju mer den utvecklas, och ju mäktigare varje enskilt kapital blir, desto större blir utrymmet för slöseriet. Strax är utsvävningarna inte bara en ovana utan en affärsmässig nödvändighet. Endast med flärd och ståt går det att övertyga omgivningen om sin kreditvärdighet.

En stadig kagge gav tidigare tyngd i de finansiella förvecklingarna. Nu ger laserstrålar och kirurgiska ingrepp framgången ett ansikte. Antalet män som genomgår skönhetsoperationer har fördubblats i USA sedan 1992, och i Storbritannien har det ökat med 20 procent på två år.

Bankirer och fastighetsmagnater utsätter sig för samma kurer som skådespelerskor och fotomodeller. Den som vill undvika en operation kan låta privatläkaren injicera nervgiftet Botox i pannan. Det förlamar musklerna i området i upp till ett halvår och hindrar på så sätt huden att rynkas. En verkställande direktör vid ett finansbolag med en omsättning på 200 miljoner pund berättar varför han lät behandla sig:

– Jag är i fyrtioårsåldern och ganska vältränad, men folk började tycka att jag såg trött och bekymrad ut. Det var inte fåfänga, det handlade mer om framtoning, eftersom jag har en aggressiv personlighet och ofta rynkar pannan omedvetet. Botox gav mig en lugn, stressfri uppsyn och jag märkte att folk kände sig mer avspända i mitt sällskap.

Att utstråla framgång och tillförsikt är viktigare än någonsin. En enastående svindelkonjunktur närmar sig nämligen slutet. Under det glada tjugotalet steg aktiepriserna på Wall Street med 450 procent. I uppgången sedan 1982 har de stigit med 1.400 procent. Värderingarna av företagen spräcker alla vedertagna kalkyler. Förväntningarna om kommande avkastning är så uppskruvade att de för att realiseras förutsätter att vinsterna inom ett antal år slukar hela produktionsvärdet, vilket är omöjligt.

Aktiekurserna stiger enligt pyramidspelens princip genom en ständig tillförsel av ny likviditet. En tiondel av USA:s befolkning äger 85 procent av de finansiella tillgångarna. Det mesta är placerat i aktier, och även om de allra rikaste, sådana som Bill Gates, nu förflyttar delar av sina förmögenheter till säkrare papper, strömmar hundratals miljarder dollar in på Wall Street genom de tjänstemän och arbetare som försöker spara ihop till pensionen. Tio miljoner hushåll fondsparade i aktier i början av åttiotalet. Idag är siffran fyrdubblad.

Pensionskassorna och aktiesparfonderna köper aktier efter datoriserade modeller där storföretagen och ett fåtal utvalda tillväxtbranscher är helt dominerande. Medan många små och medelstora företag trots haussen har svårt att skaffa nytt kapital har de utvalda företagen tillgång till mer kapital än de kan göra av med. Nyemissionerna svarar inte på långt när mot efterfrågan på de mest eftertraktade aktierna. Kurserna skjuter därför i höjden, vilket ytterligare ökar intresset för de gynnade investeringsobjekten. Storföretagen påskyndar förloppet genom att i stor skala återköpa sina aktier. Då stiger kurserna och avkastningen per aktie, till gagn för företagens direktörer som får stora delar av sina mångmiljoninkomster i aktiebonus.

Myndigheterna gör inget för att stävja hysterin. Tvärtom. I USA liksom på andra håll planerar regeringen att underblåsa börsen ytterligare med hjälp av reformer av det offentliga pensionssystemet. Centralbankschefen Alan Greenspan har vid ett par tillfällen varnat för en övervärdering av aktierna på Wall Street, men när det skakade i spekulationskedjorna efter sammanbrottet i Ryssland var han snabb att sänka räntorna och pumpa in nya krediter i systemet. I USA stiger penningutbudet i en takt på 12 procent per år, i Storbritannien med 8 procent och i euro-området med 5 procent.

Det talas om kamp mot inflationen, och på flera varumarknader sjunker till och med priserna, men växande penningmängder sätts samtidigt i omlopp i finansiella spekulationer. Priset på aktier ingår inte i de index som mäter prisökningarna i samhället. Ingen larmar om inflation när aktiepriserna stiger med 20 till 25 procent per år. Ekonomer och politiker talar tvärtom om goda tider när börserna förvandlas till gigantiska pyramidspel.

Det påbjudna hatet mot inflationen riktar sig inte mot prisökningar i allmänhet. Det avser bara priset på en vara, nämligen arbetskraften. När lönearbetaren får större köpkraft och priserna på köttfärs och knäckebröd stiger någon tiondels procent hojtas det omedelbart om inflation och ekonomiskt sönderfall.

Inom EU diskuteras strukturella reformer som ska göra det möjligt att förena hög sysselsättning med låg inflation. Kommissionen förordar bland annat ”en spridning av lönerna på löneskalans nedre del”. Det är brysselska för sänkta löner för lågavlönade. Målet för reformivern är att försvaga arbetarnas och tjänstemännens möjligheter att i goda konjunkturer tillkämpa sig högre löner och bättre arbetsvillkor.

Ekonomin delar sig som på tjugotalet i två. I botten deflationsmisär, i toppen en inflationssjuk svindelkonjunktur. Stora delar av världen befinner sig redan i svår depression, och i USA har medianfamiljen idag inte högre inkomster än för tio år sedan, trots flera års högkonjunktur. Men vinsterna stiger och allt större blir de kapital som på jakt efter lönsam avkastning söker sig till de finansiella marknaderna. I flock far de från det ena fältet till det andra: ena året fastighetsaffärer i Stockholm, Oslo och London, nästa år kortfristiga lån till de nya tillväxtmarknaderna i Asien och Östeuropa, och nu aktier i IT-företagen. Varje lysande uppsving har följts av den djupaste kris, och varje sammanbrott i lånekedjorna har föranlett regeringar och centralbanker i de rika kapitalistiska länderna att med skattemedel och krediter förstärka likviditeten i det finansiella systemet.

Internetbolaget eBay med 138 anställda och en försäljning på 50 miljoner dollar om året värderas idag lika högt på börsen som USA:s fem största papperstillverkare med sammanlagt 200.000 anställda och en omsättning på 55 miljarder. De som köpt eBays aktier hoppas kanske ha hittat ett nytt Microsoft, men de vet också att nio av tio upphaussade IT-företag kommer att vara försvunna från marknaden inom tio år.

Det gäller att sälja i tid. Nervöst letar marknadens operatörer efter de små tecken som säger att det är dags att realisera de fiktiva värdestegringarna och dra sig ur innan det svarta hålet öppnar sig. I detta läge kan en bekymrad rynka i en verkställande direktörs panna få vådliga följder.

Botox kommer inte att hjälpa när raset är igång. Det är, som utvecklingen i Japan visar, inte ens säkert att de offentliga räddningsinsatserna förslår. De framstående direktörerna kommer naturligtvis att lösas ur konkursbona, och de största kapitalen kommer att växa sig ännu större. Hur det går med pensionspengarna och det dagliga livet för dem som jobbar ihop rikedomarna är en annan sak.

Mikael Nyberg, Aftonbladet 20 juni 1999

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone