De slutna sällskapens män

En översikt över de exklusiva sällskap där företagsledare, politiker och akademiker träffas för att klargöra den härskande klassens intressen. Artikeln följs av en förteckning över de viktigaste direktörsklubbarna i Västeuropa och Nordamerika. Ordfront Magasin 9/99.


NEW YORK, vintern 1982. 1.200 av USAs ledande affärsmän är samlade på Waldorf Astoria för den årliga middagen vid The Harvard Business School Club. Huvudtalare är en europé, Volvos chef Pehr G Gyllenhammar:

– Vi behöver bildligt talat en ny Marshallplan, förklarar han.

Företagarna måste rycka Europa ur dess ekonomiska och politiska förlamning. Industrin ska skjuta trångsynt nationell politik åt sidan och utveckla nya strategier för tillväxt i Europa.

Så inleder förvaltarna av Västeuropas största kapital en mångårig operation för att frigöra statsmakterna ur de nationella demokratierna och omvandla samhället i nyliberal riktning.

Gyllenhammars utspel intresserade Etienne Davignon, vice ordförande i EG-kommissionen och en av Hollands ledande kapitalister. De talades vid och kom överens om att organisera sina kollegor för den förestående omvälvningen. 1983 bildades Roundtable of European Industrialist, ett slutet sällskap för Västeuropas främsta företagsledare.

Wisse Dekker från Philips, som några år senare avlöste Gyllenhammar som ordförande för gruppen, förklarade att föga var att vänta av de folkvalda organen när det gällde att riva ner hinder för handel och affärer i Europa:

– Om vi väntar på att våra regeringar ska göra något får vi vänta länge. Man kan inte låta sig bindas upp helt och hållet av politiken. Industrin måste ta initiativet. Det finns ingen annan väg.

European Round Table of Industrialists, som sällskapet nu kallar sig, blev genast det mest inflytelserika av EU:s alla dolda maktorgan. Direktörerna vid det runda bordet samverkar med kommissionen i Bryssel och ligger bakom en rad av de vägval som gjorts i Europa de senaste åren. Såväl den inre marknaden som Öresundsbron och avregleringen av arbetslivet ingick i de planer som gruppen drog upp vid sina första möten.

European Round Table är ett typiskt fenomen i det borgerliga samhället. Slutna sällskap för framstående kapitalägare förekommer över hela världen. Ofta inkluderar de ledande politiker, fackföreningsmän och akademiker.

De västeuropeiska företagsledarna inspirerades av det Business Roundtable som bildades i USA på sjuttiotalet för att riva upp fackföreningarnas positioner och avveckla välfärdsstaten. I Nya Zeeland var en liknande Roundtable-grupp drivande i den nyliberala omvälvningen. I Argentina har krisprogram dragits upp av ett slutet sällskap av direktörer kallat Grupp 8, och i Mexiko försåg 34 sammansvurna kapitalister president Salinas med finansiella medel och höll regelbundna möten med hans ministrar.

En del av sammanslutningarna verkar öppet, andra i det fördolda. World Economic Forum i Davos bevakas av världspressen, men Bilderberggruppens möten är hemliga. Det dröjde flera år innan organisationen överhuvudtaget blev offentligt omnämnd. Frimurarlogen P2 utvecklades efter kriget till en stat i staten i Italien. Den hade nära tusen medlemmar – bland dem ledande affärsmän, generaler och ministrar – och organiserade säkerhetspoliser, fascister och maffiamän i hemliga operationer mot vänstern. Nätverket avslöjades först när skattemyndigheten gjorde en razzia mot stormästaren Licio Gellis kontor 1981.

Sammankomsterna i Trilateralen eller i World Business Council for Sustainable Development har en affärsmässig prägel, men i sällskap som Malteserorden, Opus Dei och det sydafrikanska Broederbond följer de invigda säregna ritualer. Initiationsriterna, mystiken och de strikta hierarkierna anknyter till de hackordningar som är vanliga bland eleverna på de exklusiva privatskolorna. I en del fall är kotterierna rena fortsättningar av ungdomsårens övningar. Förre presidenten George Bush och flera andra ledande politiker i USA har tillhört den utvalda skara som på Yaleuniversitet samlats i Dödskalleklubbens grotta.

Genom personliga förbindelser är de olika sällskapen sammanflätade i ett nätverk som sträcker sig över Atlanten och i utlöpare når Asien och andra världsdelar.

Pehr G Gyllenhammar var under sin tid på Volvo en av de mest aktiva i denna bourgeoisiens informella international. Redan i början av sjuttiotalet, när protesterna mot USAs krig i Vietnam var som starkast i Sverige, blev han utsedd av David Rockefeller till ledamot av den internationella rådgivande kommittén vid Chase Manhattan Bank i New York. Där fanns flera av Nordamerikas och några av Europas främsta företagsledare.

Gyllenhammar blev också vice ordförande för Aspeninstitutet, en av USAs mest exklusiva diskussionsklubbar. Där lärde han känna Henry Kissinger, en av bröderna Rockefellers akademiska skyddslingar och före detta utrikesminister och utrikespolitisk rådgivare. När Kissinger öppnade en privat konsultfirma för storföretag 1982 invaldes Gyllenhammar i styrelsen. Där satt även oljekapitalisten Robert O Anderson, som med sin förmögenhet bar upp Aspeninstitutet, Brent Scowcroft, som senare blev säkerhetspolitisk rådgivare till president Bush, och Lord Carrington från Storbritannien, som tidigare varit försvars- och utrikesminister och senare blev generalsekreterare för Nato, medlare i Bosnien och ordförande för Bilderberggruppen.

Från Aspeninstitutet och Gyllenhammars kontaktnät löper trådar vidare till de nyliberala attackerna mot den svenska välfärdsstaten. Volvochefen var länge känd som en vän av den svenska modellen men samarbetade samtidigt med Patrik Engellau, den mest energiske av SAFs alla kampanjmakare. Engellaus konsultfirma AB Samhällsrådet blev nordiskt kontor för Aspeninstitutet och drev på dess uppdrag projekt för en avreglering av det svenska arbetslivet.

Det är lätt att förvillas av dessa dolda förbindelser. Samhället tycks vara styrt av en hemlig hierarki av mäktiga individer. I new age-sekter inom den ekologiska rörelsen, bland kristna högermilitanter i USA och hos Europas nyfascister cirkulerar listor över medlemmarna i de slutna sällskapen. Det hela sägs vara en allsmäktig sammansvärjning i syfte att upprätta en världsregering ledd av judar, kommunister, frimurare och varelser från främmande planeter – var och en för sig eller i samverkan.

Även förnuftigt folk, som aldrig skulle falla för sådana fantasier, kan gripas av känslan att något gått snett på grund av ränker i maktens kulisser. Massmediernas återkommande skandaliseringar av enskilda politiker och direktörer ger näring åt konspirationsföreställningarna. Välfärdsstatens sönderfall tycks bero på att ett antal ansvariga makthavare av penningbegär, dumhet eller allmän omoral sammansvurit sig mot den tysta majoriteten.

Konspirationerna och de individuella inflytelserna har sin betydelse, men det är inte personlig makt som bestämmer samhällets utveckling. Individerna är på det hela taget utbytbara. När Gyllenhammar tvingades bort från Volvo förlorade han också det mesta av sitt politiska inflytande i Sverige och de flesta av sina positioner i den transatlantiska kapitalismens organisatoriska nätverk. Utvecklingen har för den skull inte skiftat spår. Där Gyllenhammar satt sitter nu andra individer och driver på avvecklingen av de välfärdsstatliga institutionerna.

Det som styr är intresset. De hemliga sammanslutningarna och de exklusiva direktörsklubbarna är sällskap där samhällets överhet, och fraktioner inom denna överhet, samlas för att tydliggöra sina intressen och forma dem till politiska strategier. Deltagarna grälar och argumenterar för att i flödet av idéer sålla fram de tankar som bäst tjänar deras klassintressen.

Det är inte märkligare än de politiska debatterna i fikarummen på fabrikerna och sjukhusen. Skillnaden är att de slutna sällskapens män och kvinnor har lättare att marknadsföra sina idéer. Deras föreställningar tränger genom massmedia ända in i diskussionerna i fikarummen, medan de tankar som väcks därnere för det mesta filtreras bort innan de når offentligheten.

Kapitalägarna kan inte personligen delta i alla de miljarder meningsutbyten som formar det allmänna medvetandet. De verkar indirekt genom sin kontroll över offentlighetens infrastruktur. De äger de största tidningarna, bokförlagen och radio- och TV-kanalerna, de bär i många länder upp de ledande politiska partierna och de styr de mest inflytelserika forskningsorganen. Den spontana idéutvecklingen fångas därför i en kontrollerad urvalsprocess, där de tankar som får genomslag i allmänhet är till nytta för de största kapitalen.

De slutna sällskapen är knutpunkter i denna infrastruktur. I exklusiva diskussionsklubbar som Bilderberggruppen, Trilateralen och Aspeninstitutet ingår förutom industriledare och bankirer också chefredaktörer, politiker och akademiker. De samförstånd som utvecklas i konferenslokalernas avskildhet blir därför lätt till axiom i den offentliga debatten.

I USA är det politiska livet sedan länge behärskat av privata stiftelser och think tanks. Bara i Washington hade de privata forskningsinstituten i början av åttiotalet över 80.000 anställda, och genom stiftelser och PR-byråer bearbetar storföretagen systematiskt den allmänna opinionen i olika samhällsfrågor. Ett otal av de politiker som format landets utrikespolitik har börjat sin bana i Council on Foreign Relations, en tanketrust som genom åren letts av John J McCloy, David Rockefeller och andra företrädare för östkustkapitalen. Andra politiker har varit verksamma inom Ford Foundation eller Trilateralen. För att bli president i USA gäller det att ha försänkningar i något av de kotterier som kontrolleras av de starkaste kapitalgrupperingarna.

Under det kalla kriget utsträcktes nätverken kring storbankerna och industrikonglomeraten på USAs östkust till Västeuropa. I Bilderberggruppen sökte kapitalägare och politiker på båda sidor om Atlanten att samordna sig, och via Ford Foundation och andra privata stiftelser pumpades miljontals dollar in i Europarörelsen och i antikommunistiska kampanjer och kulturella aktiviteter. I de slutna sällskapen togs också initiativ till en del av det olagliga inrikesspionage och de hemliga halvmilitära operationer som på senare år avslöjats i flera västeuropeiska länder.

Vid ett möte i Frankrike i mars 1955 diskuterade Bilderberggruppen hur det kommunistiska inflytandet i Europa skulle motverkas. Deltagare från USA redogjorde för hur man i hemlandet med polisiära metoder jagat fiender till författningen. I protokollet från mötet uttrycktes en förhoppning om att fackföreningarna skulle bli ”aktivare i sin kamp mot kommunistisk infiltration och propaganda”. Man var överens om att fackliga ledare ”skulle bjudas in av framstående personer för att diskutera frågan”. Två år senare inledde IB i Sverige sin systematiska kartläggning av kommunister och misstänkta kommunister på arbetsplatserna.

På sjuttiotalet mobiliserades de exklusiva nätverken för att möta utmaningarna från tredje världen och de inhemska folkliga rörelserna. Det går att följa hur företrädare för de nordamerikanska, europeiska och japanska monopolkapitalen i den nybildade Trilateralen, i Aspeninstitutet och i andra organ samlar sig först till en organiserad defensiv, sedan till motoffensiv.

Kampen om tänkandet, om det allmänna medvetandet, var central. Den organiserade borgerligheten stöttade inte bara Chicagoskolans nyliberala ekonomer. Den främjade en bred uppgörelse med hela det ideologiska system som stadgat efterkrigstidens klasskompromisser och välfärdsbyggen. Vid mitten av sjuttiotalet diskuterades i Trilateralen bland annat hur en omåttlig tillto till rationaliteten hade underminerat samhällsauktoriteten och skapat ett ”demokratiskt överskott”.

Vänstern hade avslöjat efterkrigstidens tilltro till teknik och vetenskap som ett förnuft i kapitalets tjänst. Nu förvandlades denna kritik till en uppgörelse med förnuftet som sådant. Den sociala ingenjörskonsten, som nyss varit borgerlighetens svar på marxismen, var plötsligt upphovet till allt ont i samhället. Forskare, författare och politiker gjorde karriär på uppgörelser med det tänkande som varit överideologi i den kapitalistiska välfärdsstaten.

Kapitalägarna dikterade inte debattörernas artiklar eller politikernas program, men genom sin kontroll över offentlighetens infrastruktur kunde de urskilja och mångfaldiga tankar som tjänade det egna intresset.

Processen var stundtals helt medveten. Patrik Engellau förklarade i en rapport för Aspeninstitutet att den ekologiska ideologin borde uppmuntras, eftersom den skulle göra det lättare att få den växande skaran arbetslösa att anpassa sig till en knaper tillvaro i samhällets utkanter.

Under Gyllenhammars ledning engagerade FA-rådet, SAFs institut för företagslednings- och arbetslivsfrågor, forskare i ett projekt för studier av välfärdsstatens värderingar. Sedan början av sjuttiotalet ”gnisslade det alltmer högljutt i den svenska modellens maskineri”, hette det i verksamhetsberättelsen för 1981-86. Politisk radikalism, vilda strejker och växande strukturproblem hade tvingat näringslivets organisationer att tydligare argumentera för marknadshushållning och fri företagsamhet. ”Det långsiktiga arbetet på att påverka attityder bar frukt mot slutet av decenniet”, och företagarna hade åter börjat ställa offensiva krav på politikerna. Det var nu nödvändigt att fortlöpande studera det svenska samhället ”i ett framtidsperspektiv”. Lorentz Lyttkens och andra forskare avlönades för att bland annat uppmärksamma ”en långsam underminering av den vetenskapstro som varit ett fundament för den sociala ingenjörskonsten”. Företagsamheten framhölls som ”ett unikt andningshål genom standardiseringens och den politiska rationalismens istäcke”.

En internationell referensgrupp var knuten till rådet. I den ingick professor Michel Crozier, en av de intellektuella som i Trilateralen tio år tidigare efterlyst nya sociala värderingar att återupprätta samhällets styrbarhet med.

De slutna sällskapen är inte en ny företeelse. I depressionen på trettiotalet bildade cheferna för de fem största exportföretagen i Sverige Direktörsklubben, en informell sammanslutning som kom att utgöra ett centrum för motståndet mot planhushållningsidéerna efter kriget. Sällskapet upplöstes när den svenska modellen gick in i sin storhetstid och samförståndet mellan storföretagens direktörer och de fackliga och politiska ledarna manifesterades i korporativa institutioner, men på senare år har ett omfattande nätverk av diskussionsklubbar och påtryckarorganisationer växt fram kring SAF, Industriförbundet och storföretagen.

Den borgerliga salongen har återuppstått, skrev Dagens Industri i ett reportage 1988 och berättade om Stockholmsklubben, OTOM-klubben och andra sällskap där man kunde se författaren Lars Gustafsson eller löneminister Bengt K Å Johansson i samspråk med företagsledare som Trelleborgs Rune Andersson och bröderna Jens och Ulf Spendrup.

I Tisdagskollegiet, sponsrat av Proventus, samlas fortfarande verkställande direktörer, politiker och intellektuella den första tisdagen varje månad för att äta buffé och diskutera politik. Det var i denna krets Patrik Engellau drog igång kampanjen Den Nya Välfärden med Ian Wachtmeister som en av de drivande krafterna. 1994 invaldes den socialdemokratiske Ja till Europa-ordföranden och tidigare vice statsministern Odd Engström i ledningen för arbetet, men han avgick sedan Kommunalarbetaren och Nej till EU uppmärksammat saken.

Odd Engström personifierade en utveckling som gått långt i USA men också blivit alltmer påtaglig i Sverige och Europa: sammanflätningen av statsapparaten, den offentliga infrastrukturen och storföretagens byråkratier. Liksom i USA går nu framstående politiker och statliga ämbetsmän ut och in i industrikoncernernas, bankernas och medieföretagens ledningar. Annika Åhnberg, före detta jordbruksminister, numera direktör på Alfa Laval, är bara det senaste svenska exemplet. Kjell-Olof Feldt blev rådgivare till Volvo-ledningen och lobbyist för bilindustrin och spritbraschen efter finansministerjobbet. Bengt Dennis och Anne Wibble, som använde sina offentliga positioner till att stötta familjen Wallenberg genom bankkrisen i början av nittiotalet, fick sedan välavlönade poster på S-E-banken. Där hamnade också Klas Eklund, en annan av arkitekterna bakom den nyliberala omställning av landet som ledde till kraschen 1992.

Inför folkomröstningen om EU 1994 formaliserades de informella förbindelserna i Rådet för Europafrågor, ett sekret utskott till statsapparaten som Ingvar Carlsson bildade efter framstötar från Industriförbundet. I detta organ fick Pehr G Gyllenhammar, Peter Wallenberg och andra företrädare för de största kapitalen insyn i de pågående förhandlingarna med kommissionen i Bryssel. I rådet kunde de också i fullkomlig sekretess diskutera linjen i EU-frågan med statsministern, de mest inflytelserika statsråden och företrädare för LO och andra intressegrupper. Diskussionerna gällde bland annat hur det folkliga motståndet skulle övervinnas. SAF fick ansvar för propagandan på skolor och företag.

Slitningar och konflikter förekommer naturligtvis fortfarande. Näringslivsrådet, ett slags uppföljare till Rådet för Europafrågor, uppplöstes sedan direktörerna i sällskapet gått ut i öppen polemik mot socialdemokraternas ekonomiska politik. I Tyskland ledde liknande svårigheter till finansminister Lafontaines avgång, men på andra håll i Europa går samarbetet smidigare.

Det nya Labour i Storbritannien kom till makten i en valkampanj som kännetecknades av ett ohöljt kurtiserande av ledande kapitalgrupperingar. Valdeltagandet blev det lägsta sedan 1935, men Tony Blair hade med politiska löften köpt sig stöd från Rupert Murdochs medieimperium och flera av hans närmaste medarbetare var väl sedda i de exklusiva diskussionsklubbarna.

Till minister för Europafrågor i sin regering utsåg Blair före detta styrelseordföranden för British Petroleum, David Simon. Ämbetsmännen i Bryssel känner Simon sedan förut. Han var i flera år medlem av European Round Table of Industrialists. Där lanserade han begreppet ”benchmarking”, vilket innebar att EU:s medlemsstater skulle sporra sig till nya avregleringar genom att jämföra sig med nyliberala föregångsländer. Processen borde övervakas av ett konkurrensråd med företrädare för näringslivet, fackföreningarna och den ekonomiska sakkunskapen, förklarade David Simon och hans Round Table-kollegor i en rapport 1993. Strax var det efterfrågade konkurrensrådet bildat i Bryssel. David Simon blev en av ledamöterna.

Gruppen kom genast till slutsatsen att ett system för benchmarking borde inrättas i EU, och vid en gemensam konferens mellan European Round Table och EU-kommissionen hösten 1996 utvecklades idén. David Simon fångade intresset hos tjänstemännen vid kommissionen med en ”elektrifierande” presentation av det nya framgångsreceptet, rapporterade Financial Times. Två månader senare var benchmarking inskrivet i resolutionen från ministerrådets möte i Dublin.

I en handledning förklarar European Round Table att den nya metodiken kan hjälpa politikerna att ”rättfärdiga ofrånkomliga svåra val genom att stärka deras beslutsamhet”. Många förändringar kan bli smärtsamma för medborgarna, men med anslående symbolik går det lättare att mobilisera opinionen. Konvergenskraven för inträde i EMU är ett exempel. Det är inte alls så att de utgör ”någon precis beräkning av vad som behövs för att få valutaunionen att fungera”, förklarar Round Table-direktörerna. Siffrornas betydelse ligger i att de ”satt en enorm press på varje land i EU… att få sina finanser i bättre ordning”.

Exemplet David Simon och hans nya framgångsrecept är inte unikt. EU är med sin egenmäktiga byråkrati och sin hemliga diplomati ordnat för de slutna sällskapens män. De nya ord och tankar som dyker upp på våra tidningarnas ledarsidor och i politikernas anföranden går i allmänhet att spåra via Bryssel till den offentliga infrastruktur där de största kapitalen härskar.

Mikael Nyberg, Ordfront Magasin 9/99


 

DIREKTÖRSKLUBBARNA

Association for the Monetary Union of Europe (AMUE)

AMEU är storföretagens intresseförening för EMU-projektet. När förhandlingarna om Maastrichfördraget gick in i slutskedet och politikerna tvekade, tryckte AMUE framgångsrikt på för en strikt EMU-tidtabell. Generalsekreteraren Bertrand de Maigret förklarar att organisationen har ett välutvecklat formellt och informellt samarbete med kommissionen i Bryssel.

AMUE bildades 1987 av fem av medlemsföretagen i European Round Table (ERT) och leds av Etienne Davignon, en av initiativtagarna till Round Table-gruppen och tidigare EG-kommissionär. De flesta anslutna företagen är industrikoncerner men till skillnad från ERT organiserar AMUE också banker, handelskammare och företagarorganisationer.

Volvo, S-E-banken och Industriförbundet är anslutna. Jacob Wallenberg sitter i styrelsen.

Aspen Institute for Humanistic Studies

Aspeninstitutet bildades i USA 1950 som ett led i det kalla kriget. Organisationen är ett forum för diskussioner mellan företagsledare, politiker och akademiker från USA, Europa och andra världsdelar.

Institutet uppmärksammade tidigt miljöfrågan och spelade en viktig roll i förberedelserna av FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Filialer finns i Tyskland och Italien.

Aspeninstitutet i Berlin deltog aktivt, tillsammans med Trilateralen och andra exklusiva diskussionsklubbar, i spelet före omvälvningarna i Östeuropa 1989. Det politiska skiftet föregicks av en period av tätnande kontakter mellan översta samhällsskikten i öst och väst. Aspeninstitutets konferenser i Berlin var ett forum för dessa möten.

Sommaren 1990 tilldelades Margaret Thatcher Aspeninstitutets pris till framstående statsmän. På konferensanläggningen i Aspen, Colorado, träffade hon USAs president George Bush och övertalade honom att gå till krig mot Irak.

Institutet finansierades i många år av ett av USAs största oljebolag, Atlantic Richfield Company, och dess ägare Robert O Anderson. Henry Kissinger, Robert McNamara och andra före detta ministrar har suttit i ledningen jämte ledare för en rad av USA:s största företag.

Volvochefen Pehr G Gyllenhammar var i några år vice ordförande för institutet. Hans medarbetare Bo Ekman, senare chef för Sifo, var också med i kretsen, liksom SAF-konsulten Patrik Engellau. Sifos dåvarande chef, Hans Zetterberg, senare chefredaktör för Svenska Dagbladet och moderat chefsideolog, engagerades i ett forskningsprojekt om arbetslivet. Engellau ansvarade i samarbete med bland andra Göran Rosenberg för efterarbetet i Sverige. Det gällde att främja den informella sektorn, gråzonen av arbeten mellan reguljära anställningar och svartjobb, för att på så sätt underlätta nedskärningen av den offentliga sektorn och underlätta anpassningen till högre arbetslöshet.

Bilderberggruppen

De sista dagarna i maj 1954 välkomnade prins Bernhard av Nederländerna, monarken som inledde sin bana hos IG Farben och nazisterna, ett sjuttiotal ledande direktörer, bankirer och politiker till Hotel de Bilderberg i Oosterbeek i Holland. Gästerna kom från båda sidorna av Atlanten. Två av dem var svenskar, SAF-direktören Martin Waldenström och Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten, och bland politikerna fanns flera framstående socialdemokrater. Unilever och CIA finansierade tillställningen.

Syftet med mötet var att reda ut aktuella slitningar i den transatlantiska alliansen. Deltagarna beslöt att träffas igen, och så var Bilderberggruppen bildad. Mötena brukar ha omkring 115 deltagare.

Den amerikanske oljedirektören och diplomaten George McGhee skriver i sina memoarer att Romfördraget, som lade grunden till EU, tog form vid Bilderbergmötena.

Gruppen befattar sig inte med detaljer. Det handlar om att fritt från störande opinioner och officiella politiska positioner dra de stora linjerna. I ett protokoll från 1955 förklarades: ”I ljuset av det samförstånd som kommit till uttryck vid diskussionerna, bör deltagarna i denna konferens kunna förmedla dessa uppfattningar till den allmänna opinionen inom sina egna inflytelsesfärer, utan att avslöja källan.”

På deltagarlistorna är det tätt med namn ur världspolitiken: Bill Clinton, Jacques Santer, Lionel Jospin, Gordon Brown, Richard Holbrooke, Lord Carrington, Manfred Wörner, James Wolfensohn och andra. Här finns också industriledare och finansmän som George Soros, Fritz Gerber och Hilmar Kopper, publicister som Katherine Graham och Christoph Bertram och naturligtvis de allestädes närvarande David Rockefeller, Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski.

ABB:s och Investors Percy Barnevik tillhör ledningen för gruppen. Mona Sahlin och ekonomerna Lars Jonung och Anders Åslund är några av de svenskar som varit inbjudna till sammankomsterna på senare år.

Business Roundtable

På sjuttiotalet organiserade sig Exxon, General Motors och andra storföretag i en antiinflationskampanj riktad mot fackföreningarna framför allt inom byggnadsindustrin. Ur detta arbete växte Business Roundtable, som idag samlar ledarna för ett par hundra av USA:s största företag.

Organisationen har gått i spetsen för en ideologisk kampanj omfattande hundratals miljoner dollar riktad mot sociala inrättningar, progressiva inkomstskatter och andra utslag av välfärdsstaten. Kritik har också riktats mot massmedia för dess påstått förvanskade rapporter om Vietnamkriget och andra konflikter.

Mycket av detta påminner om traditionell höger i USA, men till skillnad från de konservativa isolationisterna driver Business Roundtable på för att statsmakten ska ingripa internationellt till försvar för storföretagens intressen.

Centre for European Policy Studies (CEPS)

Forskningsinstitut stöttat av EU-kommissionen och storföretag och regeringar. CEPS bildades 1983 och har bland annat påverkat kommissionens EMU-planer och dess försök att reformera jordbrukspolitiken. Före Sveriges inträde i unionen var den socialdemokratiske Ja-generalen Odd Engström och Europaministern Ulf Dinkelspiel svenska representanter i organisationen.

Council on Foreign Relations (CFR)

CFR startades 1921 i USA för att främja en aktiv utrikespolitik. De stora företagen och bankerna på östkusten hade lyckats dra med landet i första världskriget. Nu oroade de sig över senatens beslut att säga nej till Nationernas Förbund och andra tecken på vad som senare skulle kallas en isolationistisk politik.

CFR:s roll i USA:s utrikespolitik är svår att överskatta. Här drogs riktlinjerna upp för USA:s expansion över världen efter andra världskriget. Här har många amerikanska politiker tagit sina första steg i de inre cirklarna, och här har forskare, chefredaktörer och fackföreningsledare enrollerats i Wall Streets internationella kampanjer.

David Rockefeller och hans förtrogna har i många år dominerat organisationen. John J McCloy, som var ordförande från 1953 till 1970, var också styrelseordförande för Rockefellers Chase Manhattan Bank under femtiotalet.

Under Vietnamkriget skakades CFR liksom hela östkustetablissemanget av inre motsättningar. Organisationen har sedan dess tappat något av sin särställning.

CFR ger ut Foreign Affairs, USA:s ledande tidskrift för utrikespolitisk debatt.

European Round Table of Industrialists (ERT)

– ”Volksheim Schweden” tror jag personligen är emot den mänskliga naturen.

Så sammanfattade chefen för Nestlé sin syn på den svenska folkhemstanken i en intervju i Dagens Nyheter 1984.

Helmut Maucher är idag ordförande för European Round Table of Industrialists, en direktörsklubb vars 45 medlemmar leder företag med en sammanlagd omsättning på nära 5.000 miljarder kronor.

ERT är, som Pehr G Gyllenhammar framhöll vid bildandet 1983, ingen vanlig lobbyorganisation. Gruppen har såväl enskilda regeringars som EU-byråkratins öra. ERT tog initiativet till EG:s inre marknad och arbetade tillsammans med kommissionen för att förverkliga den. Roundtabledirektörerna driver också på valutaunionen och EU:s program för investeringar i nya motorvägar och andra transportleder.

I kampanjen inför folkomröstningen om EU i Sverige 1994 hänvisade ledande socialdemokrater på ja-sidan ofta till förre kommissionsordföranden Jacques Delors vitbok om tillväxt och sysselsättning. Dokumentet sades visa att EU skulle bli en motvikt mot de globaliserade kapitalen. I själva verket utformades vitboken i samarbete med storföretagsledarna i ERT.

Redan 1986 formulerade ERT en plan för omvandling av arbetslivet. Minimilöner och centrala löneavtal skulle bort, löneskillnaderna öka och ungdomslönerna sänkas. Arbetstiderna skulle vidare göras flexibla och företagen få möjlighet ”att erbjuda ett brett spektrum av tillfälliga anställningskontrakt”. Allt detta är nu på den politiska dagordningen. ERT föregrep också pigdebatten med sin tanke att staten med direkta skattelättander skulle uppmuntra arbetslösa att söka sig till ”icke-traditionella delar av arbetsmarknaden”.

Gyllenhammar var ordförande i ERT den första tiden. Percy Barnevik och Lars Ramqvist har på senare tid företrätt svenska kapitalintressen i organisationen.

Frimurarna

En av gästerna när Ronald Reagan tillträdde som president 1981 var en för allmänheten okänd italienare vid namn Licio Gelli. Gelli var stormästare för frimurarlogen P2 med säte i Italien. Efter en skatterazzia i hans hem uppdagades senare hur denna loge utgjorde en parallell, hemlig statsstruktur. På medlemslistan som hittats i Gellis kassaskåp fanns 962 namn, varav två statsråd, tre dussin parlamentsledamöter, ett trettiotal högt uppsatta befälhavare i de väpnade styrkorna, underrättelsetjänsten och den hemliga polisen, många ämbetsmän på högsta nivå och ledande affärsmän och bankirer. Det hemliga nätverket hade också förgreningar till Vatikanen, Latinamerika, Frankrike, Portugal, Schweiz och USA. En av medlemmarna var chefen för Banco Ambrosiano, Roberto Calvi, som 1982 hittades hängande under en bro i London.
P2-logen förenade företagsledare och delar av statsapparaten med maffian och fascistiska grupperingar i korrupta affärer, kupplaner och hemliga halvmilitära operationer. Det finns uppgifter om att P2-medlemmar inom kontraspionaget med CIA:s goda minne uppmuntrade terrorism med vänsterförtecken.

Efter Banco Ambosiano-skandalen flydde Gelli landet. Han utlämnades från Schweiz 1987 och dömdes till 12 års fängelse för bedrägerier men flydde på nytt i maj 1998. I samband med att han infångades i höstas påträffades 150 guldtackor värda nästan två miljoner dollar gömda i blomkrukor i hans villa i Toscana.

Frimureriet, som i allmänhet är betydligt harmlösare, har i sin moderna form rötter tillbaka till 1700-talet och var stundtals betydelsefullt i de borgerliga revolutionerna. Det finns ett starkt nätverk av frimurare i EU-organen. P2 har enligt obekräftade uppgifter ombildats till en P3-loge.

Group of 30

Ett samarbetsorgan för världens ledande bankirer. Ordförande: Paul Volcker, som varit chef för USA:s centralbank och dessutom tillhör ledartrion i Trilateralen. 1993 försäkrade Group of 30 att den explosiva utvecklingen av nya finansiella spekulationsinstrument inte skulle bli något besvär för världsekonomin.

Heritage Foundation

”Heritage Foundation strävar efter att tränga tillbaka den liberala välfärdsstaten och bygga ett Amerika där friheten, möjligheterna och det civila samhället blomstrar.”

Med den programförklaringen bildades Heritage Foundation 1973. Stiftelsen är den nordamerikanska nyhögerns viktigaste organisation. 100 av USA:s 500 största börsföretag har skänkt bidrag till verksamheten. I styrelsen sitter Richard Mellon Scaife som har en personlig förmögenhet på över 150 miljoner dollar och med årliga anslag på över tio miljoner dollar till olika forskningsprojekt och kampanjer starkt bidragit till nyhögerns genomslag i USA.

Chefen för stiftelsen förklarade 1985 principerna för arbetet: Milton Friedman och andra intellektuella behövs för att formulera argument för privatiseringar, skattesänkningar och avregleringar, men idéerna måste också marknadsföras. Då räcker det inte att vid de politiska valen försöka vinna stöd för högerns kandidater. Storföretagen måste finansiera en kontinuerlig bearbetning av den allmänna opinionens ”trädtoppar” och ”gräsrötter”. Det är stiftelsens specialitet.

Ett dussintal medarbetare från Heritage Foundation fick höga poster i Reagan-administrationen. Stuart Butler, som utformade valprogrammen, rekommenderade inte bara ett tillbakarullande av offentliga trygghetssystem. Han förklarade också att presidenten måste uppmärksamma hoten från subversiva krafter. Att vara oliktänkande är ”oamerikanskt”, slog han fast: ”Det är självklart att individuella friheter kommer i andra hand när den nationella säkerheten och den inre sociala ordningen står på spel.”

Heritage Foundation har förbindelser med en rad andra nyliberala och konservativa organisationer runtom i världen. Scaife ingick under presidenterna Reagan och Bush i det statsorgan som övervakar USAs politiska propaganda i utlandet, Feulner är ordförande för Mont Pelerin Society, och redaktören för stiftelsens tidskrift blev senare rådgivare till Margaret Thatcher.

Heritage Foundation företräder kapitalgrupperingar som i många frågor fronderar mot det så kallade östkustetablissemanget i USA. Scaife, stiftelsens främste finansiär, har också investerat mycket pengar i försöken att skandalisera Bill Clinton.

Malteserorden

Korsriddarorden grundad i Jerusalem 1099. Idag en katolsk välgörenhetsorganisation med extraterritorialrättigheter i Rom. Enligt en artikel i tidskriften Covert Action har Malteserorden också varit ett forum för skumrask på högsta nivå. I den nordamerikanska grenen lektes det på trettiotalet under kardinal Spellmans överinseende med fascistiska kupplaner, och efter kriget hjälpte Spellman tillsammans med påven i Rom nazister att fly till Latinamerika. Under kalla kriget samarbetade medlemmar av Malteserorden med CIA och P2-logen i Italien. Det finns också trådar till Iran-contras-affären.

Mont Pelerin Society

Nyliberal diskussionsklubb grundad av Friedrich von Hayek 1947. Sällskapet var länge intellektuellt isolerat, även om storheter som västtyske finansministern Ludwig Erhard deltog vid sammankomsterna, men det växte kraftigt i den borgerliga ideologiska offensiven från sjuttiotalet och framåt. Numera samlar de årliga mötena flera hundra deltagare, bland dem Dagens Nyheters nyliberale profet Nils-Eric Sandberg.

Open Society Institute

Finanskapitalisten George Soros har på senare år investerat stora summor i välgörenhet. Verksamheten samordnas från Open Society Institute. Stiftelsen var aktiv i Östeuropa redan före omvälvningarna 1989 och har idag en omfattande verksamhet i området, delvis i samarbete med USA:s federala myndigheter. Det intellektuella och politiska livet i flera östeuropeiska länder är till stora delar finansierat av Soros. Open Society Institute och närstående organisationer är dessutom den drivande kraften i den internationella kampanjen för en legalisering av narkotika.

Romklubben

På initiativ av Aurelio Peccei, italiensk industriman knuten till Fiat och Olivetti, bildade ett femtiotal affärsmän, politiker och forskare 1968 Romklubben. Rapporten Tillväxtens gränser (1972) trycktes med stöd av Volkswagen och Ford Foundation i över två miljoner exemplar och delades ut gratis till 15.000 opinionsbildare över hela världen. Tanken var att fattigdomen och den politiska oron i tredje världen berodde på att mänskligheten närmade sig ett ekologiskt sammanbrott till följd av överbefolkning och en begynnande knapphet på livsviktiga resurser. Nu fordrades att det upplysta fåtalet tog kontroll över skeendet: ”Ju större områden och ju längre tider som är förbundna med ett problem, desto mindre är i allmänhet det antal människor som faktiskt bekymrar sig för dess lösning.”

Transatlantic Business Dialogue (TABD)

I mitten av åttiotalet förklarade Henry Kissinger vid ett besök i Sverige att det borde bildas en organisation efter mönster från European Round Table (ERT) för transatlantiska överläggningar mellan ledarna för de största företagen. Han skulle diskutera saken med Pehr G Gyllenhammar.

1995 sammanträdde TABD för första gången. Formellt var EU-kommissionen och USA:s handelsdepartement initiativtagare, men ERT hade tryckt på i bakgrunden. Kommissionären Leon Brittan förklarade att man hoppades att företagsledarna skulle enas om förslag till avregleringar och andra åtgärder som kunde underlätta handeln mellan EU och USA. Det skulle då, menade han, bli mycket svårt för politikerna att sätta sig på tvären.

TADB har bland annat uttalat sig emot miljöregler som hindrar handeln.

Några svenska deltagare: Percy Barnevik, Bo Berggren och Jacob Wallenberg.

Trilateralen

I början av sjuttiotalet skakades den västliga kapitalismen av en serie kriser. USA gick mot nederlag i Indokina, Opec-länderna drev upp priset på oljan, och dollarn och hela det valutasystem som byggts upp efter kriget vacklade. Handelskrig hotade, och på arbetsplatser och skolor var folkliga politiska rörelser starka.

1973 bildade David Rockefeller tillsammans med Zbigniew Brzezinski, som senare blev säkerhetspolitisk rådgivare åt president Jimmy Carter, den Trilaterala kommissionen, en sammanslutning av ledande affärsmän, politiker och akademiker från Nordamerika, Västeuropa och Japan. Syftet var att övervinna slitningarna i förbindelserna mellan USA och dess allierade och vända den pågående kritiska utvecklingen.

Trilateralen sammankallar varje år några hundra deltagare för föredrag, paneldebatter och seminarier i aktuella politiska frågor. Kommissionen arrangerar också regionala möten och driver forskningsprojekt.

1975 publicerade organisationen en rapport författad av Samuel P Huntington och två kollegor från Frankrike och Japan om ”demokratins kris”. Samhället hade blivit ”ostyrbart” till följd av ett ”demokratiskt överskott”, hette det. Vad som behövdes var ”ett större mått av återhållsamhet i demokratin.”

I en rapport från 1995 författad av bland andra Robert Putnam konstateras att det politiska läget radikalt förändrats sedan sjuttiotalet. Det stora bekymret är inte längre styrbarheten utan medborgarnas tilltagande misstro mot det politiska systemet.

När Trilateralen sammanträdde i Berlin i mars förra året kunde deltagarna åhöra anföranden av Tysklands förbundskansler Helmut Kohl, Natos generalsekreterare Javier Solana, Internationella Valutafondens vice verkställande direktör Stanley Fischer, Japans före detta premiärminister och nu finansminister Kiichi Miyazawa och en rad andra politiska beslutsfattare.

Kommissionen leds av Paul Volcker, tidigare chef för USA:s centralbank, Otto von Lambsdorff, tidigare tysk ekonomiminister, och Yotaro Kobayashi, chef för Fuji Xerox. I styrelsen finns bland andra EU-kommissionären Mario Monti och Ericssons styrelseordförande Björn Svedberg. Sverige blev representerat först efter inträdet i EU.

World Business Council for Sustainable Development (WBCSD)

Inför FN:s första konferens om miljön 1972 samarbetade konferensgeneralen Maurice Strong nära med Aspeninstitutet, där han också tillhörde ledningen. 20 år senare i Rio de Janeiro tillämpade Strong samma modell. Den privata företagsamheten skulle få ett direkt inflytande vid sidan om normala diplomatiska kanaler. Inför FN-konferensen om miljö och utveckling bildade därför Stephan Schmidheiny, en av ABB:s huvudägare och länge medlem av ERT, ett företagarråd som senare ombildades till WBCSD. Organisationen samordnar de storföretag som å ena sidan profilerar sig miljövänligt men å andra sidan inte vill se sina affärsutsikter störda av internationella avtal om förbud och regleringar.

Percy Barnevik och ABB har varit drivande i organisationen. Björn Stigson, VD för WBCSD, var tidigare chef inom ABB. Företrädare för tredje världen har hävdat att ändliga tillgångar och utrymmet för koldioxidutsläpp och andra föroreningar borde fördelas jämnt mellan jordens länder. Stigson kommenterar:

– Det vore att gå tillbaka till ett socialistiskt tänkande där alla ska vara lika. Det är en naiv synpunkt. Man måste utgå från världen som den ser ut idag. Det fungerade inte i den socialistiska ekonomin, så varför skulle det fungera med vatten och luft? Man kan inte jobba emot marknaden.

World Economic Forum (WEF)

– Jag kan fara jorden runt i ett år utan att träffa en tiondel av alla de betydelsefulla personer jag möter i Davos.

Så sammanfattar en brittisk bankir betydelsen av det årliga Davosmötet arrangerat av World Economic Forum.

Här förhandlar sig USA:s finanskapital till ett jättelikt internationellt hjälppaket när deras investeringar i Mexiko hotar att gå förlorade i kraschen 1994/95. Här träffar Arafat israeliska ledare för hemliga överläggningar, här diskuterar USA:s och EU:s företrädare MAI-avtalet med ledande bankirer, och här bildar Rysslands rövarbaroner, ägarna till landets största privata banker och industriimperier, en hemlig sammanslutning för att föra Boris Jeltsin till seger i presidentvalet 1996 och försäkra sig om en fortsatt nyliberal chockterapi.

På Davosmötet deltar 1.000 affärsmän och vardera 250 ledande politiker, akademiker och mediepotentater för föredrag, seminarier och informella överläggningar. Medlemsavgiften för företagen är 12.000 dollar, och för att få delta måste årsomsättningen överstiga en miljard dollar.

Till skillnad från Trilateralen och liknande organisationer deltar makthavare från hela världen. Företagsledarna klagade dock i början av sjuttiotalet över att den behagliga klubbatmosfären stördes av företrädare för tredje världen och Östeuropa som tiggde pengar, så sedan dess har urvalet av deltagare blivit snävare. Bland annat halverades kvoten för bevakande journalister.

På Davosmötet finns också utrymme för andliga övningar. Shirley MacLaine har arrangerat mystiska seanser för direktörerna, och prins Charles har bekymrat sig över kortsynt materialism och andlig torftighet i det moderna samhället.

Ett tiotal svenskar brukar delta, bland dem Dagens Nyheters chefredaktör Hans Bergström.

WEF bildades av den tyske professorn Klaus Schwab 1971. Vid världsmötet 1998 diskuterades bland annat Asienkrisen, EMU-projektet och det förmodade hotet från islamisk fundamentalism. Organisationen har vid sidan om Davosmötet också diskussionsklubbar för anslutna företagsledare i olika branscher och för kulturpersoner, unga affärsmän och makthavare inom massmedia.

Mikael Nyberg, Ordfront Magasin 9/99

 

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook2Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone