Den 11 september, Afghanistan och det imperialistiska godtycket

USA har aldrig tvekat att kränka små länders suveränitet, men det som tidigare var en rätt stormakten tog sig ska nu bli ett erkänt privilegium. Aftonbladet 19 november 2001.


THOMAS FRIEDMAN, krönikör i New York Times, skrev efter bombningarna av Jugoslavien 1999:

”För att globaliseringen ska fungera får Amerika inte tveka att agera som den allsmäktiga supermakt det är. Marknadens osynliga hand fungerar inte utan en osynlig knytnäve. McDonald’s kan inte frodas utan McDonnell Douglas, tillverkaren av stridsflygplanet F-15, och den osynliga knytnäve som gör världen säker för Silicon Valleys teknik heter Förenta Staternas armé, flygvapen, flotta och marinkår.”

Thomas Friedman har – från sin ståndpunkt – rätt.

I den allmänna debatten brukar det heta att politiken och marknaden är två fientliga krafter. Det centrala i de senaste årens utveckling sägs vara en nyliberal strävan att försvaga statens makt.

Det är ett missförstånd.

De som styr de största företagen vill inte ha en svagare stat. De önskar sig tvärtom en starkare stat, en stat stark nog att klara sig utan välfärdsinrättningar och andra eftergifter för folkliga krav. De efterfrågar också knytnäven som gör världen säker för deras kapital.

Under de oroliga 60- och 70-talen bröt en gammal motvilja mot demokratin och dess förnufts- och jämlikhetsiver fram inom borgerligheten. I en rapport till Trilateralen 1975 förordade Samuel P Huntington ”ett större mått av återhållsamhet i demokratin”. Tanken att ”kravmaskiner” och ”särintressen” förlamat samhällsauktoriteten slog an. Managementkonsulter och postindustriella profeter förklarade att majoritetsväldet tillhörde en svunnen tid, och gentemot folksuveräniteten restes de största kapitalens intressen förklädda till individuella friheter.

I Västeuropa krävde European Round Table of Industrialists, som Pehr G Gyllenhammar organiserade 1983, omfattande avregleringar av arbetslivet och sociala nedskärningar. Men politikerna tycktes sitta fast i välfärdsprogram och andra eftergifter för folkliga krav. Företagsledarna ställde sig därför uppgiften att frigöra statsmakten, de politiska institutionerna, ur den nationella demokratin och dess klasskompromisser. Tillsammans med kommissionen i Bryssel drev de på utvecklingen av EU.

Fjärmandet från demokratin har åtföljts av en renässans för imperialistiskt tänkande. Nationalstaten sägs vara förlegad eller av ondo, men det ideologerna avser är inte statsbildningar i allmänhet, bara stater i kapitalismens periferi. Där ska självbestämmanderätten sättas på undantag. Så snart frihet och mänskliga rättigheter är i fara ska ”världssamfundet”, det vill säga de västliga stormakterna, ingripa.

De ledande kapitalistiska staterna upphöjs till världens verkliga suveräner med rätt att sätta sig över småaktig nationalism så snart högre värden står på spel. George Soros drömmer om den tid då stormakter säkrade stabiliteten i världen genom att skicka ”kanonbåtar till fjärran platser för att bevara freden eller driva in fordringar”. För Manuel Castells utgör USA och Nato ”det globala säkerhetssystemet”, vilket ingriper mot ”det gemensamt upplevda hotet mot oljetillförseln från Mellersta östern”.

Det är tradition i Washington att utnyttja internationella kriser – verkliga, framkallade eller påhittade – till att flytta fram egna positioner och mobilisera hemmaopinionen. Efter revolutionen i Kina 1949 förordade Nationella säkerhetsrådet en höjning av försvarsanslagen från 13,5 till 50 miljarder dollar, men kongressen trilskades. Affärspressen förutsåg därför att regeringen skulle utnyttja någon ny konflikt i Asien till att skapa den rätta krisstämningen. Kriget i Korea blåstes upp till ett hot mot landets överlevnad, militärutgifterna tredubblades på kort tid och soldater skickades världen runt för att, som det hette, försvara den fria världen.

Sedan nederlaget i Sydostasien 1975 har de styrande i USA känt sig hämmade på världsarenan. Landets militärbudget är större än de sammanlagda utgifterna för de åtta följande krigsmakterna i världen, men varken kriget vid Persiska viken eller angreppet mot Jugoslavien övervann slutgiltigt ”Vietnamsyndromet”, det vill säga medborgarnas ovilja att offra liv och lem för högre mål som olja och frihandel. Colin Powell var bekymrad under sin tid som överbefälhavare:

– Tänk efter, förklarade han för Toronto Star 1991. Jag börjar få slut på demoner. Jag börjar få ont om skurkar.

Terrordåden den 11 september förändrade läget. I kongressen är det nu fritt fram för flera tiotals miljarder i nya militära anslag. Ingen påminner längre Bush om hans löfte att inte tulla på de offentliga pensionsfonderna. Den militära keynesianismen marscherar fram där de elektroniska postorderföretagens och telekomjättarnas nya ekonomi just gick i stå.

Det är sant att det så kallade missilförsvaret inte hade hjälpt mot självmordspiloterna, men planerna gäller mycket mer än föregivna hot från så kallade skurkstater. USA:s krigsledning ser i militariseringen av rymden en förlängning av flygvapnet och dess offensiva förmåga. Ingen motståndare till USA:s globala intressen ska komma undan de nya, infraröda övervakningssystemen. Larmet kring terrorismen påskyndar nu projektet.

På liknande sätt utnyttjar USA terrordåden till att frigöra sig ur den folkrätt och de diplomatiska kompromisser som stadfästes i FN-systemet efter andra världskriget. USA har aldrig tvekat att sätta sig över små staters suveränitet, men det som tidigare var en rätt stormakten tog sig ska nu bli ett erkänt privilegium.

FN-stadgans artikel 51 ger medlemsländerna rätt att i väntan på beslut av säkerhetsrådet militärt försvara sig mot ett pågående väpnat angrepp från en annan stat. Denna möjlighet försöker USA och Storbritannien förvandla till en rätt att egenmäktigt vedergälla terroristattentat och preventivt angripa länder som skyddar eller påstås skydda terrorister.

I brev till säkerhetsrådet rättfärdigar de två stormakterna angreppet mot Afghanistan med hänvisning till artikel 51. Rådets resolution 1368, som öppnade för FN-ingripanden, nämns inte. Det är inget förbiseende. USA och Storbritannien anser sig ha carte blanche för sitt så kallade krig mot terrorismen vad än FN och de övriga medlemmarna i säkerhetsrådet kan tänkas hitta på.

Göran Persson ansluter sig i ett uttalande den 21 september till denna advokatyr:

– Den svenska regeringen står bakom Förenta staternas rätt till självförsvar för att förhindra nya terroristattacker. Denna rätt har också bekräftats av FN:s säkerhetsråd i resolutionerna 1368 och 1373.

Här hävdas inte att beslut i FN:s säkerhetsråd skulle ha gett kriget rättslig grund. Rådet påstås i stället ha erkänt USA:s självpåtagna rätt att angripa länder som regeringen i Washington anser vara baser för framtida terrordåd. Statsministern ställer sig bakom denna vantolkning av artikel 51. I senare uttalanden kallar han detta en vidareutveckling av folkrätten.

Dagen efter attackerna mot Pentagon och World Trade Center fullbordade USA omvandlingen av Nato från en regional militärpakt till en legohär med global räckvidd.

I artikel 5 i Nato:s stadga lovar medlemmarna varandra bistånd i händelse av militärt angrepp. Vid toppmötet 1999, sedan Kosovokrisen provocerats fram och trappats upp till krig, krävde USA en utvidgning av denna paragraf så att även andra hot skulle utlösa rätten till kollektivt självförsvar. Européerna vägrade men godtog en kompromiss. I en artikel 24 påpekades att artikel 5 avsåg väpnade attacker. ”Emellertid”, tillades det, ”måste alliansen för sin säkerhet också ta hänsyn till den globala omgivningen. Alliansens säkerhetsintressen kan äventyras av andra risker av vittomfattande slag, såsom terrordåd, sabotage och organiserad brottslighet, och av störningar av tillförseln av vitala resurser”.

När Nato den 12 september för första gången tillämpade artikel 5 drev USA igenom sin tolkning av denna kompromiss: rätten till kollektivt självförsvar omfattar nu enligt Nato också terrordåd och andra hot mot västmakternas världsomspännande intressen. Flera av de europeiska Nato-ambassadörerna ansåg visserligen att terrorismen var en fråga för polis, rättsväsende och diplomati, men de hade order att inte ställa till besvär. ”Den juridiska expertisen borde ha konsulterats”, förklarar en representant för Financial Times. ”Men de allierade visste att sådana konsultationer skulle ta dagar i anspråk. Det var ett fait accompli. Det fanns inte tid för rättsliga spetsfundigheter.”

Så går det till när stormakter vidareutvecklar folkrätten. USA och dess bundsförvanter slåss för godtycket. Västvärldens storföretag kan i frihandelns namn förvägra över 25 miljoner HIV-smittade afrikaner tillgång till billiga mediciner, men störningar av flödet av olja och andra råvaror från länderna i Syd anses hota Nato-ländernas kollektiva säkerhet. Madeleine Albright kan i TV ostraffat ta på sig och sin regering ansvaret för 500.000 döda irakiska barn – ”Det är ett mycket svårt val, tycker jag, men vi anser att det är värt priset.” Usama bin Ladin, som möjligen bär ansvar för 5.000 förlorade amerikanska liv, jagas i de afghanska bergen som ett hot mot den mänskliga civilisationen. Bevisen för hans skuld skulle inte hålla i en rättegång, säger Colin Powell. Men starta krig går bra.

EU-ledarna ställer sig reservationslöst bakom kampanjen. ”Helhjärtat och varaktigt”, tillägger Göran Persson på s-kongressen. Hans ord om talibanerna – ”satans mördare” och ”diktaturens kreatur” – tycks vara hämtade från Olof Palmes försvar av Tjeckoslovakiens självbestämmanderätt men formulerar en politik från kanonbåtarnas tid. Hans upprördhet är lika motiverad, lika principfast och lika upplyst demokratisk som forna europeiska politikers fördömanden av barbariet hos de orientaliska härskare som för tillfället hamnat i onåd.

Hos Expressens politiske redaktör PM Nilsson, en av dem som berömmer Göran Persson för hans moraliska resning, är allt förklarat. ”Dags att bli imperialist”, skriver han i en ledare den 14 oktober. Den ekonomiska globaliseringen, ledd av storföretagen, följs nu av en ”era av politisk och militär globalisering”:

”Ett fult ord för detta är kolonialism – och många människor, särskilt i Mellanöstern, kommer att uppfatta det så. Vi som tror på fortsatt internationalisering ska dock välkomna denna utveckling… Oljebolag som Unocal ska inte sköta Centralasien på egen hand. Det ska USA:s regering göra, i samverkan med andra demokratier…”

Det kan förstås finnas folk i detta Centralasien med anspråk på att sköta sig själva. Sådana som med hat och vrede möter våra omsorger. Never mind. Med napalm och splitterbomber får vi lära dem ännu ett av våra västerländska värden: tacksamheten.

Mikael Nyberg, Aftonbladet 19 november 2001

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone