En enig riksdag har skickat 45 svenska soldater till Kabul i Afghanistan. Vad de inte visste var att den internationella säkerhetsstyrkan ytterst står under den amerikanska krigsledningens befäl. Aftonbladet 7 februari 2002.
NYLIGEN BESLÖT riksdagen att sända 45 svenska soldater till Kabul i Afghanistan för tjänstgöring i en internationell säkerhetsstyrka. Den korta debatten i ärendet ägnades bland annat frågan vilket parti som mest envetet försvarat kvinnorna i Afghanistan. I sak hade ingen några invändningar. Beslutet var enhälligt.
Det överväldigande flertalet av ledamöterna var lyckligt ovetande om att de därmed underställde svensk trupp kommandot för USA:s krigsoperationer i Afghanistan. Regeringen och den socialdemokratiska ledningen mörkade och tog sig igenom utskottsförhandlingar och riksdagsdebatt utan minsta hallå.
Eftergivligheten noterade en ny framgång.
Washington Post avslöjar i ett reportage den 27 januari att USA:s statsledning redan de första timmarna efter terrordåden den 11 september bestämde sig för att starta ett korståg mot fientliga krafter i världen. ”Det här är en storartad möjlighet”, utbrast president Bush.
I en uppenbar vantolkning av FN-stadgans paragraf 51 har USA med stöd av Storbritannien tagit sig rätten att egenmäktigt vedergälla attentaten och preventivt angripa länder som skyddar eller påstås skydda terrorister. Denna gränslösa självförsvarsrätt är ett privilegium för USA att överfalla vem det behagar. Men statsminister Göran Persson talar om en välkommen ”vidareutveckling” av folkrätten.
Visst förekommer kritik mot USA:s arrogans. Anna Lindh och andra uttalar farhågor för unilateralism i dess politik. Men diktaten från Washington effektueras. Vid EU:s toppmöte i Laeken diskuterade ministrarna huruvida krav skulle ställas på USA att inhämta godkännande från ”världssamfundet” för kommande krig i härtåget mot terrorismen. Man beslöt att avstå.
Professor Ove Bring, som tillhör vidareutvecklarna av folkrätten, förklarade vid en debatt nyligen att det trots allt måste sättas vissa gränser i tid och rum för den nya, uttänjda självförsvarsrätten. Så till exempel bör USA inhämta tillstånd från den provisoriska regeringen i Kabul för fortsatta militära operationer i Afghanistan.
Hur ser USA på det?
”Jag gissar att vi kommer att stanna där under en ganska lång tid”, förklarar president Bush från sin ranch i Texas. Hur länge det blir avgör general Tommy Franks, som leder USA:s krig. ”Jag gav Tommy ett uppdrag… Och när Tommy säger ’Uppdraget fullgjort, Mr President’, då kommer vi att börja ta hem våra trupper.” (Financial Times 29 december.)
Den internationella säkerhetsstyrka som nu ska operera i Kabul är tillstyrkt av FN:s säkerhetsråd, men den leds inte av FN. De första månaderna, då Sverige medverkar, har Storbritannien befälet. Sedan ska Turkiet ta över. Det är inte sannolikt att någon av dessa stater kommer att utmana USA:s intressen. Tvärtom. ”Turkarna är pålitliga allierade”, förklarar en amerikansk analytiker för Financial Times. ”De drar sig inte för att använda våld när det behövs.” Likväl är såväl britterna som turkarna underställda ledningen för USA:s Operation Enduring Freedom, det vill säga general Tommy Franks.
Storbritanniens utrikesminister Jack Straw skriver i ett brev till FN:s säkerhetsråd den 19 december, bilagt resolution 1386, att ”Förenta Staternas centrala kommando kommer att ha rätt att bestämma över den internationella säkerhetsstyrkan” för att undvika beskjutning av misstag av allierade enheter, och för att se till att ”styrkans aktiviteter inte äventyrar det framgångsrika fullgörandet av Operation Enduring Freedom”.
Den tyska regeringen motsatte sig i det längsta denna överhöghet, men från svensk sida har inga invändningar hörts. Frågan berörs inte i den proposition som regeringen presenterade för riksdagen – redan innan FN:s säkerhetsråd gått till beslut. Inför det kombinerade utrikes- och försvarsutskottets sammanträde i januari försågs ledamöterna med en utskrift av FN-resolutionen. Det bilagda brevet från Straw fanns inte med, men i en bakgrundsinformation refererades innehållet. Ingen av ledamöterna uppmärksammade det känsliga avsnittet.
– Vi missade det där, säger Lars Ohly, vänsterpartiet. Regeringen förklarade på mötet att den här operationen naturligtvis inte ska inkräkta på USA:s krigföring, men vi fick ingen information om att USA:s centrala kommando skulle ha rätt att bestämma i sista hand. Vi fick tvärtom försäkringar om motsatsen.
Sverker Ulving, sakkunnig på försvarsdepartementets internationella enhet, informerade utskottsledamöterna om kopplingen till USA:s operationer. Någon befälsrätt skulle amerikanerna inte få över fredsstyrkan, förklarade han, men en viss samordning var naturligtvis nödvändig. Såväl i lufthavet som på marken måste vådabeskjutning avvärjas.
Jag frågar Ulving om Straws brev. Det har han inte läst. De tyska invändningarna känner han inte till.
Socialdemokraten Urban Ahlin, ordförande för utrikesutskottet, tycker att det är ”ganska rimligt” att säkerhetsstyrkan får information om kommande amerikanska bombningar i områden där man planerar personaltransporter. Han förnekar att USA skulle ha någon möjlighet att bestämma över styrkan.
I utskottsbetänkandet som låg till grund för riksdagens beslut nämns bara i allmänna ordalag ”samordningsbehov som föreligger gentemot den amerikanska insats som för närvarande sker i landet främst för att förhindra vådabeskjutning”. Ingen riksdagsledamot hade något att invända mot det.
Urban Ahlin försäkrar att jag vantolkar FN:s beslut. Men sådana bedyranden är inget att ha. Det avgörande är hur USA:s statsledning ser på saken. Har USA i något fall på senare år avstått från den vidaste tolkning av FN-beslut i eget intresse?
Storbritannien har, med säkerhetsrådets godkännande, gett USA möjlighet att ingripa i säkerhetsstyrkans operationer så snart det anses påkallat för det pågående korstågets skull. Det kan gälla utlämning av fångar eller förhållandet till stridande afghanska fraktioner. Det kan också gälla den till synes oskyldiga frågan om vådabeskjutning. Företrädare för den afghanska interimsregeringen har vid flera tillfällen uttryckt önskemål om att USA:s bombningar ska upphöra. Hur ställer sig den internationella säkerhetsstyrkan? Ska den likväl underlätta fortsatta amerikanska attacker? Det är sist och slutligen general Tommy Franks som avgör saken.
– Jag skulle förstås önska att FN hade befäl över alla operationer av det här slaget, säger Urban Ahlin. Men så ser inte världen ut.
Sant. Men hur blev den sådan?
Mikael Nyberg, Aftonbladet, 7 februari 2002
