Krigskotteriet som startade ett världskrig

051119abf”En storartad möjlighet”, utbrast president Bush efter den 11 september. Nu skulle muslimerna kväsas, oljan säkras om världen ställas under USA:s överhöghet. Planerna hade smitts länge av en grupp nykonservativa krigsaktivister med nära band till Likudregeringen i Israel. Carl Bildt var med i gänget. Ordfront Magasin 9/2003.


FINANCIAL TIMES REKOMMENDERAR i en ledare sina läsare att studera ett israeliskt dokument från 1996. A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm är titeln. Det är en rapport inför Likud-ledaren Benjamin Netanyahus tillträde som premiärminister. Utgivare: Institute for Advanced Strategic and Political Studies i Jerusalem och Washington.

Författarna förordar ett brott med den pågående fredsprocessen. De förkastar formeln ”land mot fred”, då den sägs inbjuda till ett moraliskt ifrågasättande av ”vår rätt till det land – som vi har drömt om i 2000 år”. Den ”västliga och judiska traditionens” företräde ska i stället hävdas, ”vilket kommer att bli väl emottaget i Förenta Staterna”. Israels nya regering ska arbeta för ”fred genom styrka” och att ta sig rätten till preventiva angrepp.

Framför allt gäller det för Israel att ”ringa in, destabilisera och pressa tillbaka” Syrien och Iran. Första steget i denna operation, förklarar författarna, är att ”avlägsna Saddam Hussein från makten i Irak”. Då blir Syrien, om Israel tar hjälp av de styrande i Turkiet och Jordanien, inringat av fientliga makter. Då kan också det jordanska kungahusets inflytande över shiamuslimerna i Irak stärkas, vilket ska uppmuntra shiiterna i Libanon att vända sig från Iran, Syrien och Hizbollah.[1]

Sådana överväganden har väglett Israels regering de senaste åren. Men dokumentet ger också, som Financial Times påpekar, ”en föraning om USA:s Irakpolitik idag”.[2] Strävan att stöpa om Mellanöstern, förgudningen av den egna statsmakten och tilltron till militär överlägsenhet och preventiva krig utmärker också Bushadministrationen.

Det är inte konstigt. Flera av rapportens författare tillhör idag den krets av rådgivare som fått ett avgörande inflytande över USA:s politik. En av dem är Douglas Feith, nu tredjeman i försvarsdepartementet. En annan är David Wurmser, högt uppsatt i utrikesdepartementet. En tredje är Richard Perle, 2001 utsedd av Donald Rumsfeld att leda Pentagons Defense Policy Board, en rådgivande kommitté med företrädare för det säkerhetspolitiska etablissemanget.

USA:s pågående krigskampanj är ingen brådstörtad reaktion på ett svårt bakslag. Ständigt återkommade i Bush at War, Bob Woodwards officiösa krönika över inledningen till korståget, är bilden av katastrofen den 11 september som en enastående möjlighet. ”Jag kommer att gripa tillfället att uppnå stora mål”, säger presidenten. ”Det finns inget större än att åstadkomma fred i världen.”[3]

Medborgarnas ovilja gå i krig för storbolagens intressen har länge varit ett besvär USA:s statsledning. Gång efter annan har de styrande tagit hjälp av spektaktulära kriser – framkallade, uppblåsta eller verkliga – för att övervinna hemmaopinionens tröghet. Koreakrigets utbrott 1950 gjorde det möjligt att genomföra en massiv upprustning som kört fast i kongressen. Attacken mot World Trade Center öppnade på liknande sätt för planer som länge ältats i ett nätverk av statsorgan och privata stiftelser och tanketruster.

Redan för drygt tio år sedan förordade två tjänstemän vid Pentagon, Paul Wolfowitz och Lewis Libby, att USA öppet skulle göra anspråk på en global överhöghet. Ingen annan stormakt skulle tillåtas bli stark nog att hota landets särställning, och USA skulle med preventiva krig ingripa mot motsträviga stater i tredje världen. Utkastet till nya riktlinjer för krigsmakten avslöjades i pressen, väckte skandal och reviderades.[4] Men de båda författarna och deras chef, dåvarande försvarsministern Dick Cheney, är idag högt uppsatta också i Bush den yngres regim, och det som drogs tillbaka 1992 är nu gällande doktrin.

1997 var Cheney, Wolfowitz och Libby med i starten av Project for a New American Century, en kampanjorganisation för militär upprustning och preventiva angrepp mot misshagliga regimer. Andra initiavtagare var nuvarande försvarsministern Donald Rumsfeld och den överallt närvarande Richard Perle. Organisationen hade en ockupation av Irak som ett av sina främsta mål.

Samma krav restes av andra institut och stiftelser. Det lanserades i politiska tidskrifter, omtalades i massmedia och debatterades i kongressen. 1998 stadgades formellt att USA skulle verka för regimskifte i Irak, och efter den 11 september 2001 stegrades kampanjen ytterligare. Den 19-20 september sammankallade Perle Pentagons Defense Policy Board för en 19 timmar lång överläggning. Här drogs de första planerna för härtåget mot Bagdad upp.[5] Presidenten bestämde sig för att först angripa Afghanistan, men Rumsfeld, Wolfowitz och Feith drog genast igång ett eget underrättelsearbete – vid sidan om CIA och Defense Intelligence Agency – för att hitta anslående skäl för en invasion av Irak.[6]

Opinionsmätningar visade en tilltagande folklig motvilja mot nya krigsföretag, men i den offentliga infrastrukturen bedrev nystartade organisationer som Americans for Victory over Terrorism, Foundation for the Defense of Democracies och Committee for the Liberation of Iraq ett allt ivrigare arbete för att få till stånd en ockupation av Irak. Också utländska prominenser engagerades. Carl Bildt fanns med bland rådgivarna till den föregivna befrielsekommittén, liksom Adam Michnik, Christopher Hitchens och ledande östeuropeiska politiker.

Krigsropen tycktes komma från många håll, men flerstämmigheten var i mycket en manipulation. Drivande i alla dessa sammanslutningar som larmade om terrorism och massförstörelsevapen och krävde frihet för Iraks folk var ett litet kotteri med nära förbindelser med Bushadministrationen och finansiellt understöd från USA:s mest reaktionära mecenater. Richard Perle var aktiv i inte mindre än nio av de organisationer som drev kampanj för kriget.

I krigskotteriet, som tidigt drog upp detaljerade planer för ett Irak under USA:s överhöghet, har flera av de nya styresmännen i Bagdad sin bakgrund. Paul Bremer, ockupationsmyndighetens högste civile företrädare, tillhörde dem som i Americans for Victory over Terrorism drev kampanj för kriget.

Från den inre kretsen kommer också Ahmed Chalabi, den korrupte exilirakiske affärsman som av Pentagon, trots State Departments och CIA:s invändningar, utsetts att spela en ledande roll i det nya Irak. Han lärde känna Richard Perle som student vid Chicagouniversitetet i slutet av 1960-talet.[7]

Perle, Wolfowitz och andra medlemmar av krigskotteriet avancerade till ledande federala poster under president Reagans storhetstid. De var arga kritiker av den tidigare avspänningspolitiken mot Sovjetunionen, och flera av dem var drivande i Iran-contras-affären. Pengar från hemlig vapenhandel med ledarna i Teheran investerades i strid med kongressens beslut i det blodiga kriget mot Nicaraguas lagliga regering.

Under Clintonåren drev Perle och hans vänner kampanj för Natos så kallade humanitära intervention på Balkan. De larmade också om den kinesiska faran, men deras huvudintresse var hela tiden Mellanöstern. Deras stöd för Israel är oreserverat, och de föreställer sig att USA inte längre behöver ta hänsyn till lokala, islamiska härskare för att säkra tillförseln av olja.

I juli 2002 diskuterade Perles Defense Policy Board Saudiarabien. En inbjuden forskare föreslog att de saudiska ledarna skulle ställas inför ett ultimatum: sluta finansiera fundamentalistiska organisationer runtom i världen, stoppa all kritik av USA och Israel i landet och straffa alla som på något sätt utgjort länkar i ”terrorkedjan”, annars kommer USA att slå till mot oljefälten. De ende som under mötet framförde invändningar var Henry Kissinger.[8] Efter avslöjandet utsändes offentliga avståndstaganden, men det är ingen tvekan om att krigskotteriet hade vidare avsikter med marschen mot Bagdad. ”Alla kommer att få spader, först och främst saudierna”, förklarade Meyraw Wurmser, en av författarna till A Clean Break och chef för Hudsoninstitutets Mellanösternavdelning, hösten 2002. ”Det kommer att bli chockvågor över hela arabvärlden.”[9]

Krigsaktivisterna tvekar inte att kalla sig ”imperialister”. De studerar erfarenheterna från det engelska imperiet för att lära sig hantera underlydande folk. Stanley Kurtz vid Hooverinstitutet ser i John Stuart Mills liberalt imperialistiska program för Indien ett föredöme för USA i Irak: ”efter att ha varnat för en alltför snabb demokratisering, framhåller Mill nödvändigheten av en upplyst kolonial despotism som ett led i en liberalisering på lång sikt av relativt ’ociviliserade’ länder”.[10] Tom Donnelly, biträdande direktör vid Project for a New American Century, hyllar Sir Garnet Wolseley, den brittiske härföraren i Afrika. Denne hjälte, skriver Donnelly, drog sig inte för att tåga ut i krig mot efterblivna nationer. ”Inte heller betvivlade han att offer skulle krävas – ja, i själva verket är historien om den brittiska armén under hans tid i huvudsak en krönika över massakrer som utståtts och hämnats. Men Wolseley och hans politiska överordnade tvekade inte att spela de kort som historien givit dem.”[11]

I strävan att stöpa om Mellanöstern förenas en säregen utlöpare av gammal europeisk kolonialism, den israeliska sionismen, med ett nytt, amerikanskt kolonialprojekt. I USA hämtar alliansen kraft ur ett plötsligt närmande mellan den kristna, republikanska högern, traditionellt svag för antisemitiska konspirationsteorier, och delar av den proisraeliska lobbyn, traditionellt knuten till det demokratiska partiet.

Den konservative skribenten Michael Lind ser i detta något främmande för USA:s borgerlighet: ”Kvasimarxistiska förklaringar som handlar om de stora oljebolagen eller amerikansk kapitalism är felaktiga.” I själva verket drevs kriget mot Irak fram av en ”liten klick” som fått makt och inflytande genom ”flera bisarra och oförutsebara händelser”, framför allt terrordåden den 11 september och det märkliga tillsättandet av den nye presidenten.

Flera av de nykonservativa krigsivrarna och Likudvännerna kommer från vänster, inte från höger, skriver Lind: ”De är produkter av 1930- och 40-talens mestadels judisk-amerikanska trotskistiska rörelse, vilken omvandlade sig till antikommunistisk liberalism mellan 50- och 70-talen och slutade som ett slags militaristisk och imperiell höger utan tidigare motsvarigheter i amerikansk kultur eller politisk historia.”[12]

Också deras överordnade, George W Bush och hans vänner från Texas, är enligt Lind outsiders. De tillhör det förgångna. Deras protestantiska fundamentalism välkomnar militära äventyr och söker sig tillbaka till en tid före välfärdsstaten. Rötterna finns i en efterbliven sydstatskapitalism som är svag för korrupta förbindelser, spekulativa affärer och överexploatering av arbetare och natur. Det är typiskt, skriver Lind, att gänget från Texas hade skandalföretaget Enron och dess chef Kenneth Lay som främsta supportrar i valkampanjen.[13]

Denna kritik av Bushadministrationen anknyter till den oro för unilateralism och äventyrlighet i USA:s politik som är utbredd bland europeiska politiker och intellektuella. Den är riktig i enskildheter men falsk i det hela. Det är visserligen sant att den nyfrälste playboyen från Texas företräder en ekonomiskt parasitär och socialt och politiskt reaktionär borgerlighet, men i detta är han bara ett extremt utslag av större förskjutningar i USA:s kapitalistiska samhälle. Det är också sant att krigskotteriet med personliga band, affärsintressen och annat är knutet till de mest aggressiva delarna av den israeliska överheten, men det fritar inte storbolagen och deras kapitalism från ansvar. De Likudvänliga krigsaktivisterna kunde bara spela sitt spel i en gynnsam omgivning, som företrädare för en imperialistisk stormakt med strategiskt intresse av Mellanösterns olja.

USA:s krigspolitik är inte ”made in Texas” eller Tel Aviv. Landet har en lång historia av våldsdåd mot främmande länder. Ofta har det liberala östkustetablissemanget tillskyndat den mest aggressiva utrikespolitiken. Så var det när USA gick till angrepp mot Vietnam, ett krig som Michael Lind försvarar. Så var det också 1999, när den demokratiske presidenten Bill Clinton beordrade sina stridskrafter att överfalla Jugoslavien – utan något mandat från FN men med stöd från de stormakter i Nato som nu, inför kriget mot Irak, krävde beslut i säkerhetsrådet.

Det nya i Bush den yngres politik är det öppna anspråket på en undantagsställning för USA i världen. Övriga stormakter ser sina positioner devalveras och fruktar följderna för sina intressen i Mellanöstern och andra viktiga regioner. Därför trilskades de i säkerhetsrådet.

Också inom USA:s borgerlighet finns motsättningar. Före detta högt uppsatta tjänstemän i Bush den äldres administration har framfört invändningar, och Pentagon och State Department träter med varandra. Men motståndet i kongressen mot ett krig mot Irak var den här gången betydligt svagare än sist, och ledande demokrater som Joseph Lieberman var aktiva i mobiliseringen. Inte ens bland mest Europavänliga strategerna på utrikesdepartmentet finns principiella invändningar mot en mer självsvåldig politik. Tvärtom, Colin Powells rådgivare Richard Haass formulerade redan 1997, i The Reluctant Sheriff, huvudprincipen för den nuvarande politiken: USA behöver allierade men ska inte låta sig bindas av allianser. FN-stadga och säkerhetsråd får inte stå i vägen när sheriffen och hans uppbåd stormar fram, ty det skulle ”ge de övriga fyra medlemmarna av rådet vetorätt över vad USA tar sig till”.[14]

Nyhögern och krigsaktivisterna har, som Michael Lind framhåller, fått generösa ekonomiska bidrag från en liten grupp konservativa stiftelser. Men de har också sponsorer bland de mest stadgade kapitalen. American Enterprise Institute, värd för Project for a New American Century, och med Richard Perle och andra kampanjmakare i sin krets, stöttas av en rad storföretag, bland dem Exxon Mobil, Chevron, Merrill Lynch och General Electric.[15] Mediemagnaten Rupert Murdoch mobiliserar opinion för krigen genom TV-nätet Fox och det nykonservativa husorganet Weekly Standard. Hudsoninstitutet stöttas av bilindustrin och andra storföretag, Committe for the Liberation of Iraq är genom sin ordförande knuten till byggjätten Bechtel, och bland finansiärer och styrelseledamöter i proisraeliska organ som Center for Security Policy och Jewish Institue for National Security Affairs är det militärindustriella komplexet rikligt företrätt.

Den svindelkonjunktur som skandalföretaget Enron och pojkarna från Texas kunde profitera på var inte en lokal utlöpare av korrupta affärsmetoder från svunna tider. Den underhöll hela USA:s ekonomi och stora delar av världsekonomin, och den hade sitt centrum i telekomindustrin och Silicon Valleys högteknikföretag. På listan över IT-boomens fifflare och bedragare finns inte bara cowboykapitalister från sydstaterna, utan också en rad av Wall Streets ledande mäklare och bankirer. Bubblan utvecklades under Clintons presidenttid, och dess främste underblåsare var ingen outsider utan en förgudad medlem av etablissemanget, centralbankschefen Alan Greenspan.

Den osannolike presidenten George W Bush och hans osannolika samling reaktionärer och krigshetsare är värdiga företrädare för en militariserad storbolagskapitalism. I det land som den nya administrationen tagit över tjänar en direktör vid ett storföretag i genomsnitt 500 gånger så mycket som en arbetare. För tjugo år sedan var avståndet en tiondel så stort. Trygghetssystemen är undergrävda, arbetstiderna utsträckta och fabriker och serviceinrättningar styrda enligt maximen management-by-stress. USA:s krigsmakt är ensam är lika stor som de 14 nästföljande tillsammans, men den ekonomiska basen sviktar och är beroende av en ständig tillförsel av krediter, lågavlönad arbetskraft och naturtillgångar från utlandet.

De styrande i Washington förutsätter att den totala oljekonsumtionen i världen ökar med över 50 procent fram till 2020 och att USA förblir den ledande förbrukaren. 1985 importerade landet en tredjedel av sin olja. Idag kommer mer än hälften från utlandet, och om tjugo år väntas importen stå för över två tredjedelar av konsumtionen, enligt en rapport utarbetad under vicepresident Cheneys ledning i maj 2001.[16]

Oljebolagen och statsledningen försöker hitta nya försörjningskällor. USA flyttar fram sina positioner i Centralasien och Västafrika, men tillgången till oljan i Mellanöstern förblir avgörande. 2020 beräknas länderna kring Persiska viken ensamma att stå för upp till 67 procent av all export av olja. 65 procent av de nu kända oljereserverna i världen finns i området. På första plats är Saudiarabien med 25 procent, på andra plats Irak med 11 procent.[17]

Hur skulle man säkra fortsatt tillgång till dessa reserver? Det var en viktig fråga för den nytillträdda regeringen. Den diskuterades före den 11 september också av storbolagsdirektörer, politiker och experter i Council on Foreign Relations, den mest stadgade av USA:s alla stadgade tanketruster. Den folkliga motviljan mot USA tycktes tillta år från år i Saudiarabien, och fiender som Saddam Hussein vann sympati i grannländerna genom sitt motstånd mot USA och Israel. Ett förslag var därför att mjuka upp de ekonomiska sanktionerna mot Irak, så att utländska investeringar i landets oljeindustri kunde komma igång och få fart på produktionen.[18]

Det var i detta läge en serie ”bisarra och oförutsebara händelser” öppnade möjligheter för USA:s statsledning att utan taktiska reträtter lösa problemet med oljan. Krigskotteriet kunde skjuta State Departments och européernas betänkligheter åt sidan, sätta stopp för kompromissandet i Mellanöstern och i allians med Likudregeringen i Israel ge sig på att säkra fred – det vill säga land och olja – med militär övermakt. Det är en äventyrlig politik. Kanske är den till och med irrationell för de flesta av USA:s kapital.

De planer för det ockuperade landet som krigsivrarna drog upp i samarbete med Ahmed Chalabi och hans vänner har visat sig vara mönster av kortsynthet och önsketänkande. USA har redan 146.000 soldater, hälften av sina aktiva divisioner, bundna i Irak. Men så mycket som 300.000 man kan krävas för att kväsa motståndet, säger militära bedömare. Tjänstgöringstiderna har förlängts från ett halvår till ett år, reservister kallas in och det talas om att mobilisera Nationalgardet. Strateger på båda sidor av Atlanten diskuterar möjligheten att låta Nato ta över, men alliansen har på sin höjd 80.000 man att bistå med, och Frankrike och Tyskland ställer politiska krav för att medverka. Inte ens bland oljebolagen finns någon tillfredsställelse. De drar sig för att göra affärer i Irak så länge ockupationsmakten inte kan garantera säkerhet och legitimitet på lång sikt för deras investeringar.[19] Om utsikterna för operationen försämras ytterligare, om det folkliga motståndet i USA tilltar, och om militärutgifter och budgetunderskott drar ner ekonomin i djupare svårigheter, kommer konkurrerande fraktioner inom borgerligheten att starta kampanj för en kursändring, precis som under Richard Nixons och Ronald Reagans sista år vid makten. Det förändrar inte saken: det är de amerikanska kapitalens globala anspråk som gång efter annan utsätter oss för dessa krigsföretag.

Paul Wolfowitz har medgett att Pentagon i någon mån felbedömde utsikterna i Irak, men de mest trosvissa krigsivrarna försäkrar att svårigheterna kommer att vara övervunna om några månader. Då kan härtåget dra vidare.

James Woolsey, CIA-chef under president Clinton och en av de mest aktiva i krigskotteriet, talade inför marschen mot Bagdad om ett nytt världskrig. Fienderna var tre: de religiösa ledarna i Iran, regimerna i Irak och Syrien samt de islamiska extremisterna.[20]

Richard Perle, som också lagt Libyen, Saudiarabien och Egypten till listan, förklarar att bytet av regim i Iran nog ska kunna ordnas utan en militär intervention. Reza Pahlavi, son till den störtade shahen, lanseras redan som en Chalabi för Iran.

De nykonservativa härförarna kallar sig befriare. Deras allierade i Israel använder andra ord. Det gäller, säger överbefälhavaren Moshe Ya’alon, att tillfoga araberna och muslimerna svåra nederlag. Då kan man tvinga dem att internalisera ”i medvetandets innersta gömmor att de är ett besegrat folk”.[21]

Den förment demokratiska imperialismen är inte bara ett korståg mot islam. Bush den yngres regim är ett extremt uttryck för den borgerliga revanschism vi ser prov på i många länder idag, en revolt uppifrån mot välfärdsstat, social ingenjörskonst och årtionden av klasskompromisser och eftergifter för folkliga krav.

Det som för de Washingtonvänliga kommentatorerna framstår som ett ädelt men möjligen våghalsigt försök att sprida frihet och demokrati över världen är i själva verket ett angrepp mot mer än ett århundrade av demokratiska framsteg. Vi är tillbaka i kolonialkrigen, och vi möter statsledare som sätter de mest grundläggande fri- och rättigheter åt sidan. Majoritetsstyret bestormas som ett förtryck av den enskilde – samtidigt som den enskilde i namn av kriget mot terrorismen berövas sitt skydd mot statsmaktens godtycke.

Också detta går att följa i spåret från Likudhögern från mitten av 1990-talet. Richard Perle och de andra författarna till A Clean Break förordar inte bara ett radikalt brott med det israeliska arbetarpartiets diplomatiska strävanden. De pläderar för skattesänkningar, privatiseringar och andra nyliberala reformer i syfte att ”återuppbygga sionismen” på en ny grund, fri från socialistiska influenser. En sådan nyordning skulle, framhåller man, slå an i USA.

Robert J Loewenberg, medförfattare till dokumentet och ordförande för Institute for Advanced Strategic and Political Studies, ser i terrordåden den 11 september en ofrånkomlig följd av västvärldens försök att på sin egen och Israels bekostnad försöka ”gå araberna till mötes i stället för att besegra dem”. Samma kompromisslöshet visar institutets medarbetare mot dem som motsätter sig det nyliberala systemskiftet. Zev Golan, institutets verkställande direktör, kallar strejker bland Israels arbetare ”statsunderstödd terrorism”. Förövarna ”drivs inte av islam eller antiamerikanism och antisemitism, som de mer omtalade terroristerna idag, utan av snikenhet, omoral, kommunism och socialism, och … tyranni”.

I USA har krigskotteriet varit pådrivande i utvecklingen av det så kallade hemlandsförsvaret. Liksom hot i utlandet enligt Bushdoktrinen ska angripas innan de materialiserats, ska alla potentiella terrorister inom landet, det vill säga muslimer, araber och politiska oliktänkare, kunna registreras och övervakas, få sina hem genomsökta, fängslas utan rättegång, berövas såväl uppehållstillstånd som medborgarskap och kastas ut ur landet. Center for Security Policy varnar för hotet från militanta islamister och deras medlöpare bland muslimerna i USA[22], och Americans for Victory over Terrorism driver kampanj på skolor och universitet för att rensa ut ”antipatriotiska” krafter.[23]

Moral och religion ska i de nykonservativa visionerna rädda landet. Douglas Feith vill sätta stopp för en allmän anarki som utvecklats till följd av ”30 år av liberal socialpolitik som placerat våra barn på daghem, förvisat Gud från skolorna, tvingat Mamma att lämna hemmet och helt och hållet detroniserat Pappa som en auktoritet i familjen.”[24]

Richard Perle fastnade nyligen i en av de skandaler som utlösts av de vidsträckta affärsintressena hos Bushadministrationens ledande företrädare. Han anklagades för att sko sig på sin politiska ställning och tvingades avgå som ordförande för Defense Policy Board. Men han sitter kvar som ledamot, och dessvärre, befarar Financial Times, är det nog inte slut på hans ”omåttliga inflytande” över USA:s politik.[25] I en CNN-intervju uttalar sig Perle om Seymour Hersh, som rotat i hans affärer. Hersch, säger han, är ”det närmaste en terrorist vi kan komma i amerikansk journalistik”.[26]

Så sträcker de högmodiga inom borgerligheten ut begreppet ”terrorism” till att omfatta snart sagt varje motstånd mot deras framfart.

Mikael Nyberg, Ordfront Magasin nr 9/2003.

 

[1]. IASPS <www.israeleconomy.org/strat1.htm>

[2]. FT 030329.

[3]. S. 282.

[4]. Foreign Policy in Focus, 021104.

[5]. Frontline 030118 med hänvisning till International Herald Tribune 011013.

[6]. The New Yorker 030512.

[7]. Jim Lobe, <www.alternet.org> 021114.

[8]. Washington Post 020806.

[9]. Boston Globe 020910.

[10]. Policy Review, No. 118, April 2003.

[11]. The Weekly Standard, 001030.

[12]. The New Statesman 030407.

[13]. Prospect 030401.

[14]. Richard Haass: The Reluctant Sheriff. The United States After the Cold War, Council on Foreign Relations, New York 1997, s 97.

[15]. <http://www.capitalresearch.org/search/orgdisplay.asp?Org=AEI100>

[16]. FT 021204, Michael Renner, Worldwatch Institute, Foreign Policy in Focus, Jan 2003.

[17]. Foreign Policy in Focus, Jan 2003.

[18]. Strategic Energy Policy. Challenges for the 21st Century, Report of an Independent Task Force Cosponsored by the James A. Baker III Institute for Public Policy of Rice University and the Council on Foreign Relations, 2001, s 46f.

[19]. FT 030725.

[20]. CNN 030403.

[21]. FT 030422.

[22]. Frank Gaffney, National Review 021029, Fox News 021121.

[23]. Jim Lobe, <www.alternet.org> 020312, <www.post-gazette.com/nation/20030309prowarnat2p2.asp>.

[24]. TFF, Press Info 030514.

[25]. FT 030329.

[26]. The Sun 030313.


NÄTVERKET SOM DREV KAMPANJ FÖR KRIG

American Council of Trustees and Alumni (ACTA)

Grundat 1994 av Lynne Cheney, vicepresident Dick Cheneys fru, och Joseph Lieberman, Al Gores parhäst i valet 2000. Hetsar mot krigsmotståndare på universiteten. Pengar från konservativa stiftelser.

American Enterprise Institute (AEI)

En av USA:s största tanketruster. Bildad 1943. Bland rådgivarna: Samuel P Huntington, som vill rusta för krig mot islam, och Eliot Cohen, som förordar terrorbombningar mot civila mål. Avlönade kampanjmakare: Richard Perle och Lynne Cheney. I styrelsen framstående företagsledare. Finansiärer: de konservativa stiftelserna och en rad storföretag. Ett dussintal av Bushadministrationens företrädare kommer härifrån.

Americans for Victory over Terrorism (AVOT)

Bildad 2002 inom EA. Slåss mot den ”inre fienden” och förordar vida möjligheter för staten att övervaka medborgarna. I ledningen före detta utbildningsministern William Bennett. Startkapital från Lawrence Kadish, ordförande för Republican Jewish Coalition, en proisraelisk grupp som kurtiserar den kristna högern i USA.

Committe for the Liberation of Iraq (CLI)

Bildad 2002 i samarbete med regeringen för att skapa stöd för kriget. Ordförande: Reagans utrikesminister George Shultz, tidigare chef och nu medlem av styrelsen för Bechtel, byggjätten som fått det största återuppbyggnadskontraktet i Irak. Tidigare ordförande: Bruce Jackson, förut i den militära underrättelsetjänsten och krigsindustrin. I ledningen även Joseph Lieberman och John McCain, utmanare till Bush 2000. Samt militärer och amerikanska och europeiska politiker.

Center for Security Policy (CSP)

Grundat 1988. Mål: ”främja fred i världen genom amerikansk styrka”. VD:n Frank Gaffney jobbade med kärnvapenupprustning under Richard Perle i Reagans regering. Krävde redan 1990 att USA skulle störta Saddam Hussein. Pengar från Boeing med flera storföretag. 21 medlemmar av dess Råd i nationella säkerhetsfrågor på ledande poster i Bushregeringen. Dick Cheney tidigare knuten till organisationen.

Empower America (EA)

Grundad 1993 av Jean Kirkpatrick, FN-ambassadör under Reagan. Knuten till AEI. Slåss för nyliberala reformer och starkare militärmakt. William Bennett, nyligen avslöjad som spelmissbrukare i mångmiljonklassen, arbetar här för en skola med moral och ”amerikansk patriotism” i centrum. Stöd från Ford Foundation, Rockefeller Foundation med flera.

Ethics and Public Policy Center (EPPC)

Grundat 1976 för att ”klargöra och förstärka sambanden mellan den judisk-kristna traditionen och den allmänna debatten om inrikes- och utrikespolitiska frågor”. Tillhör Likudlobbyn. Ordförande: Elliott Abrams, en av ledarna i Iran-contras-affären. Fyra företrädare nu på regeringsposter.

Foundation for the Defense of Democracy (FDD)

Forskningsinstitut bildat 2001 för att bekämpa terrorismen. En av frontfigurerna: miljardären och före detta presidentkandidaten Steve Forbes. I övrigt de vanliga krigsaktivisterna.

Hoover Institute (HOI)

Tanketrust bildad 1919 av Herbert Hoover, senare president. Här firade George W Bush nyliberalen Milton Friedmans 90-årsdag 2002, och här arbetade Condoleezza Rice innan hon blev säkerhetspolitisk rådgivare till presidenten. Bas för republikanske kongressledaren Newt Gingrich när han drev kampanj för en ”förnyelse av Amerika”. I ledningen bland andra Richard M. Scaife, ansvarig för en av de mest inflytelserika konservativa stiftelserna. Pengar också från Wall Street-bankirer och storföretag som Exxon Mobil, Boeing, Ford, Chrysler och General Motors.

Hudson Institute (HI)

Bildades 1961 av kärnvapenentusiasten Herman Kahn, förebilden till Stanley Kubricks Dr Strangelove. Bekämpar miljöskydd och sociala trygghetssystem. Likudanhängaren Meyrav Wurmser leder Mellanösternavdelningen. Pengar från rader av storföretag. Representerat på sex regeringsposter.

Institute for Advanced Strategic and Political Studies (IASPS)

Säte i Jerusalem, filial i Washington. Bildat 1984 av professor Robert Loewenberg som utvandrat från USA. Ser i 11 september en följd av västs kapitulation för socialistiska och pacifistiska tankegångar. Pengar från de konservativa stiftelserna.

Jewish Institute for National Security Affairs (JINSA)

Bildat till stöd för Israel 1973. Arbetar för militär upprustning och starkare band mellan USA:s krigsmakt och den israeliska statsledningen. Ledande krigsaktivister i regeringen som Dick Cheney, John Bolton och Douglas Feith har varit med. Här finns även Michael Ledeen, Oliver Norths kontakt med israelerna i Iran-contras-affären. Många militärer och företrädare för krigsindustrin.

Project for a New American Century (PNAC)

Igångsatt 1997. På programmet: höjda militärutgifter och preventiva krig mot ”regimer som är fientliga mot våra intressen och värden”. Jeb Bush, bror till George W Bush, bland initiativtagarna jämte i stort sett hela krigskotteriet. Ordförande: William Kristol, redaktör för Weekly Standard. I ledningen också Robert Kagan, omtalad för sin kritik av europeernas mjukhet. Militärer och företrädare för krigsindustrin. Pengar från konservativa stiftelser.

Washington Institute for Near East Policy (WINEP)

Proisraelisk lobbyorganisation bildad 1985. Bland rådgivarna tre före detta utrikesministrar. Flera nuvarande och tidigare regeringstjänstemän och diplomatiska sändebud i Mellanöstern har arbetat med WINEP och dess projekt, bland dem Richard Haass och David Wurmser. Anlitas ofta för ”oberoende kommentarer” av USA:s massmedia. Nära band till statsledningen i Israel. Pengar från konservativa stiftelser.

Mikael Nyberg, Ordfront Magasin 9/2003


KRIGSKOTTERIET OCH DESS NÄTVERK AV ORGANISATIONER

ACTA

AEI

AVOT

CLI

CSP

EA

EPPC

FDD

HOI

HUI

IASPS

JINSA

PNAC

WINEP

DPB

ADM

Elliott Abrams

x

x

x

x

x

William Bennett

x

x

x

x

John Bolton

x

x

x

x

x

Dick Cheney

x

x

x

x

Lynne Cheney

x

x

x

Eliot Cohen

x

x

x

x

Douglas Feith

x

x

x

x

Frank Gaffney

x

x

x

x

Newt Gingrich

x

x

x

x

x

Bruce Jackson

x

x

x

x

Jean Kirkpatrick

x

x

x

x

x

x

x

x

x

William Kristol

x

x

x

Michael Ledeen

x

x

Lewis Libby

x

x

Richard Perle

x

x

x

x

x

x

x

x

x

x

Donald Rumsfeld

x

x

x

x

Gary Schmitt

x

x

George Shultz

x

x

x

x

Paul Wolfowitz

x

x

x

x

James Woolsey

x

x

x

x

x

x

x

x

David Wurmser

x

x

x

x

Meyrav Wurmser

x

x

x = medlemskap i styrelse, råd eller annan aktiv medverkan. ACTA = American Council of Trustees and Alumni; AEI = American Enterprise Institute; AVOT = Americans for Victory over Terrorism; CLI = Committee for the Liberation of Iraq; CSP = Center for Security Policy; EA = empower America; EPPC = Ethics and Public Policy Center; FDD = Foundation for the Defense of Democracy; HOI = Hoover Institute; HUI = Hudson Institute; IASPS = Institute for Advanced Strategic and Political Studies; JINSA = Jewish Institute for National Security Affairs; PNAC = Project for a New American Century; WINEP = Washinton Institute for Near East Policy; DPB = Pentagons Defense Policy Board; ADM = post i Bushadministrationen.

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone