Ockupationen av Irak på entreprenad

USA börjar få ont om soldater i Irak. Ett sätt att minska problemet heter militär outsourcing. Vinstdrivande företag får ta över logistik och annat. Dagens Nyheter 13 oktober 2003.


PÅ NYTT FÖRHANDLAR stormakterna om att göra ockupationen av Irak till ett samriskföretag. 25.000 franska soldater stod redo i våras att ansluta sig till marschen mot Bagdad, men statsledningarna lyckades inte komma överens om villkoren. Krigsivrarna i Pentagon var högmodiga. De förutsatte att allt skulle vara överstökat på några månader.[1]

Strax uppdagades att högtekniken och eldkraften hade begränsningar. USA:s krigsmakt kan förvandla vilket land som helst till en förlorad stat, men till att kolonialt regera fientliga folkmassor duger den illa.

Att kuva Irak kan kräva upp till 300.000 soldater, förklarar experter. Idag har USA knappt hälften så många på plats. Tjänstgöringstiderna förlängs och reservister kallas in i tiotusental, men manskapet beräknas ändå inte räcka längre än till våren 2004.[2]

Alltså fikar ledningen i Washington efter hjälp. Den hoppas med en ny FN-resolution ge andra regeringar en förevändning att sätta sig över folkopinionen och skicka soldater till Persiska viken.

Det har också talats om att låta Nato ta över, men alliansen har inte mycket manskap att bistå med[3], och Pentagon är fortsatt ovilligt att ge Frankrike, Tyskland och andra stormakter något att säga till om.

Edward Luttwak manade 1994 Washington att ta efter de brittiska och franska kolonialmakterna. Med legosoldater kunde bristen på stridsvilligt människomaterial övervinnas. Om fattiga invandrare utnyttjades ”skulle det politiska ansvaret för alla förluster kraftigt reduceras”. I den mån soldaterna överlevde kunde de erbjudas amerikanskt medborgarskap.[4]

En annan lösning är att låta vinstdrivande företag ta över. Marknaden för militära tjänster omsätter 100 miljarder dollar om året. Vid förra kriget mot Irak var en femtiondel av USA:s manskap inhyrt från privata företag. Idag är andelen en tiondel. Kellogg, Brown & Root sköter den militära logistiken, Vinnell Corp drillar en ny irakisk armé och DynCorp tränar polisen.[5]

Militär outsourcing är ett smidigt instrument i utrikespolitiken. Den kroatiska armé som etniskt rensade Krajina 1994 utbildades av MPRI, ett företag med nära band till Pentagon. MPRI sattes också in i Bosnien.[6]

Hamid Karzai, den kringrände presidenten i Kabul, hålls vid liv av vakter från DynCorp. Samma företag bekrigar Farc-gerillan i Colombia. Washington betalar och slipper störande offentliga debatter. ”Tänk om 20 amerikanska soldater skulle dödas här”, förklarar en colombiansk general för Financial Times. ”Då skulle Plan Colombia vara över.”[7]

Bland de privata krigsföretagens ägare finns storkoncerner som Lockheed-Martin, Northrop Grumman och Halliburton. De har sina pojkar på centrala poster i Bushadministrationen, och de sponsrade kampanjen för kriget mot Irak. Så långt har investeringarna avkastat sig. Återstår att sprida riskerna.

Mikael Nyberg 13 oktober 2003

 

[1]. Financial Times 030804.

[2]. Financial Times 030904.

[3]. Financial Times 030725.

[4]. Foreign Affairs July/August 1994.

[5]. Financial Times 030811.

[6]. A.a.

[7]. Financial Times 030812.

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone