Skandalens hemlighet

Det verkligt allvarliga med fallet Skandia och andra företagsskandaler är inte direktörernas girighet utan det utrymme den får i en kapitalism där ”the sky is the limit” för den privata vinstjakten. Aftonbladet 30 oktober 2003.


031030abDET ÄR ELVA ÅR SEDAN jag sist rullade pall på Färskvarucentralen i Årsta, men i sömnen jagar jag ännu linen fram efter ton och rader. I morse vaknade jag med en order på 99 ton i handen. En dröm för en ackordsarbetare.

Hetsen efter ackordet handlar inte bara om pengar, men pengar mäter det som räknas. Att ligga på toppen på ackordet ger arbetet en mening.

En kille på lagret hoppade över en jullunch vänta på en stororder från Domus Gustavsberg. Beräkningen var inte ekonomisk. Gratiskäket han avstod ifrån var värt fyra gånger så mycket som ordern kunde ge i extra inkomst. Det som drev honom att häcka vid orderluckan var något starkare. Han kunde inte uthärda möjligheten att någon annan jublande skulle fara linen fram med det finaste julen hade att ge, en order på 13 ton.

Är det något liknande som får verkställande direktörer att länsa pensionsfonder och köra företag sönder och samman för att maximera avkastningen för egen del? Det är möjligt.

Med 900 miljoner i avgångsvederlag var Percy Barnevik på toppen på ackordet.

Vad säger jämförelsen? Det här: problemet är inte, som anständiga ministrar, redaktörer och fackliga ledare försäkrar oss, en brist på moral och etik i näringslivet.

Kanske är Percy Barnevik girigare än andra. Kanske är han ungefär så ännig som en ackordshetsare i väntan på en stororder. Det kan kvitta vilket. Det verkligt allvarliga är den sociala omgivning som de personliga drivkrafterna utvecklas i. Det som tycks vara en likhet är en klassmotsättning: Ackordsarbetaren hetsar sig till diskbråck och förtidspension. Direktören jagar sig till några hundra miljoner i deltidspension ‑ med hjälp av diskbråcken.

Mina gamla arbetskamrater har nu fast lön. Men konkurrensens krav jagar dem på andra sätt.

Frederick W Taylor förfinade med sina tidsstudier ackordssystemet till en förment vetenskap. Henry Ford förvandlade det med sitt löpande band till en automatisk hets. Den relativa frihet som ackordsarbetaren haft att styra sitt arbete och bestämma sin arbetstakt förminskades till knep att stjäla sig vilor i väntan på nästa monteringsobjekt. Det individuella ackordet avskaffades vid de stora fabrikerna utan att arbetet för den skull blev mindre jäktat.

Nu inordnas arbetslivet i något som kallas lean production, mager produktion. Det är Taylor och Ford i kubik.

Komponenter som förr lagerhölls kommer just-in-time till fabrikerna. Så länkas produktionskedjan samman till ett enda långt löpande band. Alla måste arbeta felfritt, och alla måste följa den takt som hela kedjan jagas fram i.

Trycket mot arbetskraften förstärks av den planerade underbemanningen. Cheferna vid Toyota kom tidigt på att de skulle budgetera för bara 90 procent av den personal som krävdes för normal produktion. Nästa år drog man in ytterligare 10 procent. Ett permanent kristillstånd pressar personalen att göra sitt yttersta. Bilarbetare i USA kallar det management-by-stress.

Också tjänstesektorn dras ner i denna forcerade industrikapitalism. Det väsentliga är flöden och genomloppstider, heter det i ett projekt på Karolinska sjukhuset som inspirerats av bilindustrin: ”Patienten kan betraktas på samma sätt som chassit (basobjektet). Under processens gång tillförs material och tjänster till detta.” [1]

Fackliga och politiska åtgärder kan motverka pressen, men i ett samhälle där arbetaren avlönas för att förmera investerat kapital är lättnaderna begränsade i tid och rum. Volvo och Saab experimenterade ett tag med alternativ till det löpande bandet. Idag är det löpande bandet tillbaka i mönsteranläggningarna.

Det är på liknande sätt med företagsfifflet. Direktörens alltmer förödande jäkt efter prov på sin egen oersättlighet är ett uttryck för djupare svagheter i kapitalismen.

Dagens Nyheter söker i en ledare (9/10) en strukturell förklaring till den ”kultur av girighet” som skandalen kring Skandia avslöjat. ”Den gemensamma nämnaren mellan alla omtvistade affärer” sägs vara en brist på starka ägare, ”vilket i sin tur är en konsekvens av att privat direktägande varit starkt missgynnat i Sverige”. Skatterna hindrar riktiga företagare medan anonyma byråkrater tar ”hutlöst betalt” för att leka med andras pengar. Direktörernas excesser skulle alltså vara en paradoxal följd av det folkhemska jämlikhetstänkandet.

Ledarredaktören förbiser ett par komplikationer. Spelrummet för direktörernas girighet är ännu större i USA, den fria företagsamhetens föregångsland. 1970 tjänade cheferna för USA:s 100 största företag i genomsnitt lika mycket som 40 anställda. 30 år senare var deras ersättningar mer än 1.000 gånger så stora som genomsnittslönen.[2]

Folkhemspolitikerna har troget stöttat en av Europas främsta kapitalistiska dynastier, familjen Wallenberg. Har detta privata ägande hämmat snikna direktörer? Peter Wallenberg sanktionerade med sin namnteckning Percy Barneviks framfart. Från USA, Storbritannnien och andra länder finns otaliga exempel på skandaler vid företag med starka enskilda ägare.

Många av dem som i tjänsten beklagar sig över direktörernas brist på moral har själva hjälpt till att ge omoralen utrymme. Efter alla avregleringar, nedskärningar, pensionsreformer och ansvarsfulla löneavtal de medverkat till har de stora företagen och finansinstituten svävat fram i ett överflöd av likvida medel. Det fanns i fastighetsbubblan på 1980-talet och IT-bubblan ett årtionde senare knappt några gränser för kvicktänkta direktörer fokuserade på det som räknas. The sky was the limit.

Svindelkonjunkturen och dess sammanbrott är ett typiskt kapitalistiskt fenomen. Folkhemmet och New Deal-politiken begränsade svängningarna en tid, men nu har samhällets överhet förträngt sin fruktan för arbetarklassen. Därför avvecklas de regleringar och den relativa jämlikhet som stadgade välfärdskapitalismen. Under den senaste haussen, rapporterar Financial Times, brände världens telekombolag 1.000 miljarder dollar i investeringar ”utan någon urskiljbar avkastning”.[3] Omkostnaderna för detta systematiska oförnuft, där det enskilda företaget under givna omständigheter ofta handlat högst förnuftigt, föreläggs lönearbetaren, pensionären och sjuklingen för betalning.

Krisernas och skandalernas hemlighet är skärningen mellan den kapitalistiska konkurrensens privata jäkt och produktionens alltmer samhälleliga karaktär. Enskilda familjer kontrollerar omkring en tredjedel av de 500 största företagen i världen.[4] Dessa privatkapitalister leker precis som sina byråkratkapitalistiska kollegor med andras pengar. När Peter Wallenberg som ordförande för Investor tilldelade sig själv extraordinära arvoden[5], tullade han inte nämnvärt på det egna sparkapitalet. Det moderna aktiebolaget och kreditväsendet mångfaldigar möjligheterna för ett fåtal individer att despotiskt disponera samhällets rikedomar. Kraschen efter direktörernas IT-yra beräknas ha raderat ut 2.700 miljarder dollar i pensionskapital världen över.[6]

De kapital som sätts på spel är enorma eftersom storskalig produktion och infrastruktur kräver väldiga investeringar. En individ kan idag omöjligen överblicka och styra produktionsprocessen och dess kringaktiviteter. Storföretagen byråkratiseras alltmer och utvecklar täta förbindelser med statsapparaten. I USA är utvecklingen av nya produkter och tekniker koncentrerad till det militärindustriella komplexet. Statsledningen tillsätts i ett spel mellan ledande kapitalgrupperingar, och regeringarna är fulla av före detta direktörer, bankirer och bolagsjurister. I Italien fanns i början av 1900-talet ingen stark familjebolagskapitalism. Agnelli, Pirelli och andra dynastier utvecklades under statligt beskydd från 1930-talet och framåt.[7] Med Berlusconis styre är symbiosen fulländad.

I kriserna är de stora för stora för att falla. De rekonstrueras på statens och fordringsägarnas bekostnad eller styckas och säljs med vederbörliga avgångsvederlag till ansvariga direktörer. Vid kraschen 1992 räddade den svenska regeringen de ledande finanskapitalen medan flera tiotusen småföretag störtades omkull och landet drevs ner i depression. Skandias direktörer hade också den gången svindlat bort sig. De tog sig ur knipan genom att sätta Svenska Kredit i konkurs och låta det allmänna ta över fastighetseländet.

Idealets företagare, som med flit, sparsamhet och produktiva investeringar bygger sig själv, sin familj och sitt land en framtid, är i denna realkapitalism en romantisk fiktion. Den faktiske företagaren är en småbonde eller skogsentreprenör som slavar för storbolag och banker. Den förmente företagaren är en förgudad ledare för någon världskoncern som profiterar på patent och varumärken medan alltmer av den egentliga produktionen förläggs till utsjasade underleverantörer i när och fjärran.

Det finns hedervärt folk också bland dessa monopolkapitalister, liksom det i historien funnits goda furstar, men deras fåtalsvälde förfaller lika obevekligt som de tidigare. Våra liv är utlämnade åt godtycket hos en aristokrati som i kraft av börs, börd och byråkratiska positioner förfogar över samhällets tillgångar. Kapitalen växer som de måste växa. I processen utarmar de samhället som omger dem. Den välsignade konkurrensen skänker oss sms och dvd medan fritidsgårdarna läggs ner och skolorna förslummas.

Jag hörde en gång Bertil Torekull hylla företagaren. Det han pläderade för var egentligen det skapande arbetet. Den kapitalistiska företagsamheten är en väldig kraft, men ju mer den utvecklas, desto mer förvriden blir den och desto snävare blir utrymmet i övrigt för det skapande arbetet. Vi får kreativ förstörelse i ena änden, förslösad kreativitet i den andra. I små reservat finns ännu plats för det arbete som driver sig självt utan ackord eller löpande band, men också här tränger den industriella kapitalismen in.

Det verkliga företagandet tvingas ut i de krympande fritidernas marginaler. Kvar blir produktionslinjens hets och direktörens ändlösa jäkt efter det som räknas. The sky is the limit.

Mikael Nyberg, Aftonbladet 30 oktober 2003

 

 NOTER

[1]. Christer Karlsson, Jon Rognes & Håkan Nordgren: En modell för Lean Production i sjukvården, IMIT Working Paper, 1995:74, s. 19, 30.

[2]. Paul Krugman, New York Times 021020.

[3]. Financial Times 020829.

[4]. Financial Times 030203.

[5]. Veckans Affärer, april 1996.

[6]. Financial Times 030421.

[7]. Financial Times 030324.

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone