Nationalstaten och det gränslösa nätverket

De globala kapitalen sägs ha kapat banden till nationalstaten. Megabite efter megabite av virtuella tankegångar vindlar sig vidare från den förutsättningen. Men hur är det till exempel med fördelningen av patent och varumärken? Flamman 29 april 2004.


DEN NYA TIDENS globala kapital sägs ha kapat förtöjningarna till nationalstaten. Megabite efter megabite av virtuella tankegångar vindlar sig vidare från den förutsättningen. Det gamla, nationellt förankrade majoritetsstyret är förlegat, skriver framtidsforskarna Alvin och Heidi Toffler. Eurovänstern härleder sig vidare in i EU, och de postmoderna radikalerna Michael Hardt och Antonio Negri lanserar som framsteg för mänskligheten ”Imperiet”, en värld där nationalstatens suveränitet upplösts i ett gränslöst nätverk.

Visionerna tillryggalägger väldiga avstånd, men vilka förbindelser har de med faktiska förhållanden?

Det är sant att mer och mer av den egentliga produktionen utlokaliseras till främmande länder och världsdelar. Det är också sant att de nordamerikanska, europeiska och japanska storföretagen i denna process ofta avhänder sig det formella ägandet av produktionsmedlen. Det kallas på managementprosa outsourcing. Företag i Asien, Latinamerika och Östeuropa tar över allt från tillverkning av mikrovågsugnar och sportskor till utveckling av dataprogram.

Ett nätverk blir det, och nog sträcker det sig över gränserna, men löser det upp de stora kapitalens band till staterna i kapitalismens centrum?

Ny statistik visar att fem stormakter, USA, Japan, Tyskland, Storbritannien och Frankrike, ensamma stod för nästan tre fjärdedelar av alla ansökningar om internationella patent 2003. USA:s andel var 36 procent.

Kina med sin miljardbefolkning och sin storskaliga, starkt expanderande tillverkningsindustri stod bara för 1,1 procent av alla patentansökningar. Mindre än hälften så mycket som pyttelandet Sverige.

Sydkorea gick förbi Sverige på listan över de tio främsta förra året, och sedan 1995 har de fem stora tappat en del mark, men fortfarande är bilden entydig: den nya tekniken monopoliseras av företag med säte i kapitalismens centrum.

På samma sätt är det med varumärken och upphovsrätter. Av över 60 länder anslutna till det så kallade Madridprotokollet stod tre länder, Tyskland, Frankrike och Schweiz, tillsammans för 48 procent av alla internationellt registrerade varumärken. USA har nyligen anslutit sig och väntas ta över ledarställningen.

Med sin kontroll över ny teknik, försäljningskanaler och finansiella tillgångar behärskar storföretagen i vår del av världen den globala produktionsprocessen. De samlar på sig de mervärden som utvinns i led på led.

Ju mer industriell tillverkning och kunskapsproduktion som utlokaliseras till periferin, desto större blir de potentiella produktivkrafter som kan frigöras där – och desto mer hämmande och parasitär den monopolistiska kontroll som storföretagen i Nordamerika, Europa och Japan utövar.

Kring detta kretsar de så kallade frihandelsförhandlingarna och Internationella valutafondens och Världsbankens strukturreformer. Kapitalen i centrum kräver å ena sidan fri tillgång till periferins avsättningsmarknader, råvaror och arbetskraft, å andra sidan en världsomspännande respekt för sina egna ensamrätter.

Varken argumentens kraft eller någon nätverkens logik säkrar en sådan ordning. Liksom den koloniala epokens företagare tillgriper den nya tidens globala kapital tvångsmedel för att forma världen efter sina intressen.

Jag talade i New Delhi för några år sedan med Meera Shankar, en stjärndiplomat som företrätt Indien i de internationella handelsförhandlingarna. Hon skilde på två olika utvecklingsmodeller i Östasien. Den första var Japans, Sydkoreas och Taiwans, det vill säga en utveckling av egna framgångsrika exportföretag med hjälp av statsstöd, kreditregleringar och importskydd. Den andra är de sydostasiatiska Asean-ländernas tillväxt med hjälp av gynnsamma villkor för industriell produktion under utländsk kontroll.

– Den första modellen är nu mycket svår att tillämpa till följd av det ändrade internationella läget, förklarade Meera Shankar.

I klartext: USA, EU och Japan tillåter inte Indien och andra länder i Syd att följa den nationellt kontrollerade industrialiseringens väg. Med finansiell utpressning, handelssanktioner och politiska och militära påtryckningar motverkar de varje försök att styra den ekonomiska utvecklingen i självständiga banor.

Förr kom kanonbåtarna farande, nu anländer hangarfartygen och bombflygplanen. Statsmakten manifesterar på nytt sin närvaro och det gränslösa nätverket slits sönder i konflikter mellan stormakter och undertryckta nationer.

Mikael Nyberg, Flamman 29 april 2004

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter
Share on LinkedIn
Linkedin
Email this to someone
email