FBI har trots omfattande undersökningar inte hittat minsta bevis för att det somaliska nätverket Barakaat skulle understödja terrorism. Men Barakaat och svensken Ahmed Yusuf står kvar på FN:s sanktionslista. Dagens Nyheter 22 oktober 2004.
FÖRENADE ARABEMIRATEN, mars 2002: ett team FBI-agenter försöker spåra det somaliska finansnätverket al-Barakaats hemliga affärer med al-Qaida och andra terrororganisationer. De förhör över 20 misstänkta, går igenom två miljoner utvalda dokument och tar med sig 10.000 kopior till USA för vidare granskning.
De hittar ingenting som kan styrka anklagelsen att Barakaat skulle utgöra ett kriminellt nätverk för finansiering av terrorism.
Inte heller omfattande FBI-operationer i USA har gett något. Fallet är nedlagt.
Allt detta framgår av en bilaga till 11 september-kommissionens rapport, den officiella granskningen av för- och efterspelet till attackerna mot USA 2001. Uppgifterna berör en av de största rättsskandalerna i modern svensk historia.
I november 2001 bannlystes Barakaat av FN. Säkerhetsrådets sanktionskommitté ålade medlemsländerna att stoppa nätverkets ekonomiska operationer. Dekretet omfattade även enskilda individer. Tre svenska medborgare berövades på detta sätt varje möjlighet till egen försörjning. De var i lagens mening oskyldiga, men stämplades som medhjälpare till al-Qaida.
Nu slås det alltså fast i en officiell amerikansk undersökning att misstankarna var grundlösa. Det fanns, förklaras det, tidigt en ängslan ”att regeringens brådska … skulle utmynna i ett stort antal falska utpekanden … Det visade sig … vara fallet med utpekandena av al-Barakaat”.
Detta offentliggjordes den 21 augusti i år. Men Barakaat förblir bannlyst och en av svenskarna, Ahmed Yusuf, är fortfarande i ekonomisk karantän.
Hur är det möjligt?
USA:s president kan egenmäktigt påbjuda ekonomiska sanktioner mot stater, organisationer och enskilda som sägs hota den nationella säkerheten. Efter den 11 september beordrades den ansvariga myndigheten att till sanktionslistan lägga minst ett nytt betydande namn i månaden, ”för att visa världssamfundet och våra allierade att Förenta Staterna menade allvar”. Det fanns inte tid att jaga bevis. Sådant fick komma i efterhand.
Godtycket utsträcktes omedelbart till FN-systemet. Säkerhetsrådets sanktionskommitté fattar beslut utan rättslig prövning. Om ingen rest invändningar mot en begäran inom två dygn blir den bindande. Så gick det till när Barakaat bannlystes. Ett fax inkom från Washington, ingen sa ett pip på 48 timmar, och så var tre svenskar berövade levebrödet.
FN har hela ansvaret, försäkrar Göran Persson. Verkligen?
Regeringen underrättades i förväg om ingripandet mot Barakaat men framförde inga invändningar till sanktionskommittén.
Regeringen har vidare sett till att den rättslöshet som svårligen kunnat införas den nationellt demokratiska vägen kommit över oss genom EU i stället. EU-kommissionen kopierade listan från FN och påbjöd tillämpning i unionen, men de tre svenskarnas advokater vände sig till EU-domstolen. De hävdade att kommissionens beslut saknade stöd i gällande fördrag. Där finns utrymme för överstatliga beslut om sanktioner mot främmande stater, men kunde de tre svenskarna jämställas med tredje land?
Då lägger kommissionen fram ett förslag till ny förordning som ska tillåta överstatliga beslut om sanktioner också mot enskilda individer. Med förordningen utvidgar ministerrådet på egen hand överstatligheten inom EU. Det har rådet inte rätt till. Men svenska regeringen har inga invändningar. I riksdagens EU-nämnd använder Anna Lindh och hennes medarbetare på UD i stället all sin kraft åt att avstyra ett svenskt veto mot förslaget. Med stöd från centern och kristdemokraterna får regeringen mandat att rösta ja.
Sverige har förpliktat sig att följa FN:s beslut, förklarar regeringen. Det är ett intressant argument från en ministär som vid flera tillfällen uttryckt förståelse för USA:s och andra stormakters fria förhållande till FN-stadgan.
Politiken borde vara den omvända: försvar av folkrätten mot stormakternas försök att utveckla sig ur den, motstånd mot det godtycke de genom uppgörelser i säkerhetsrådet påtvingar omvärlden.
Regeringen kunde ha gjort FN:s påbud till en nationell fråga. Då hade de utpekade svenskarna haft större utsikter att freda sig.
I Kanada hade en av de bannlysta inom Barakaat möjlighet att få sin sak prövad i domstol. Rätten efterfrågade bevis för hans skuld men fick inga. Kanada avskrev därför alla misstankar och hävde frysningen av hans tillgångar. USA avförde honom i tysthet från sanktionslistan.
De tre svenskarna fick i stället förnedra sig i den avlistningsprocedur USA infört för att dämpa kritiken mot sanktionsregimen. En bannlyst kan avföras från listan om han samarbetar med USA:s myndigheter och försäkrar att han inte ska ”befatta sig med terroristrelaterade organisationer igen”. Två av svenskarna klarade prövningen. Ahmed Yusuf är kvar på listan. Han sägs ha underlåtit att informera förhörsledarna om ett smeknamn vännerna gett honom.
Hans ärende ligger i EU-domstolen. Det kan ta år innan beslut kommer. Thomas Olsson, hans advokat, ler trött när frågan om EU:s nya konstitution kommer upp.
– Där införs rätten att vidta sanktioner mot enskilda individer i grundfördraget. Går det igenom blir det ännu svårare att försvara sig mot godtycket. Det är rena medeltiden. Fursten kan på nytt förfara med sina undersåtar som han vill.
I högtidstalen låter det annorlunda. Där påstås vi leva i en tid där statsintresset får stå tillbaka för de mänskliga rättigheterna. Hur föreslår Göran Persson att Ahmed Yusuf ska upptäcka den saken?
Mikael Nyberg, Dagens Nyheter 22 oktober 2004
