Vänstern och den vite mannens börda

Först ogillade de krigsplanerna, i alla fall nästan, nu stöder de ockupationen av Irak. De kallar sig ”globalvänster” och följer borgerligheten ner i den koloniala tradtionen. Aftonbladet 8 november 2004.


041108abNÄR LAILA FREIVALDS ännu var nybliven utrikesminister kallade hon motståndsmännen i Irak ”frihetshjältar”. Det gör hon inte längre. Nu ska Sverige hjälpa till att göra ockupationen till en framgång.

Också den vänster som kallar sig ”global” är svag för tanken att ”vi”, när ”vi” nu ändå är på plats, ska passa på att skänka det irakiska folket demokrati och mänskliga rättigheter, befria kvinnorna och tränga tillbaka fundamentalisterna.

Svängningen från kritik av kriget till godtagande av ockupationen härrör ur en längtan efter det obefläckade motståndet, skriver Walden Bello i Clarté 2/04. Jag tror att det är värre än så. För den förment globala vänstern tillhör den nationella befrielsekampen en svunnen tid. Magnus Linton polemiserar i Arena 6/03 mot ”nationalvänstern”:

”Arena hör till den andra grenen: alternativglobalisterna. Det betyder att vi sedan länge räknat bort försvaret av det nationella som instrument i kampen mot kapitalet och i stället kämpar för en demokratisk globalisering …”

Per Wirtén, tidskriftens chefredaktör, filosoferar i Expressen om en ny tid när en ”individualism nerifrån” utmanar nationalstatens ”kollektivism ovanifrån”. Kan man då säga, frågar han retoriskt, att motståndsmännen i Irak ”är till vänster om de demokrater som än så länge väljer att samarbeta med ockupanterna?”

Aternativglobalisterna avskriver kampen mot imperialismen just som den koloniala traditionen väcks på nytt på båda sidorna av Atlanten.

USA måste axla ”den vite mannens börda”, förklarar Max Boot vid Council on Foreign Relations i New York och föreslår en utökning av krigsmakten med 100.000 man. USA ska i en liberal imperialism ”införa lag och ordning, privat äganderätt, yttrandefrihet och andra garantier”. För Irak förordar Boot den lösning engelsmännen valde i Egypten 1882: det beslöjade protektoratet, ett styre i det fördolda under överskådlig tid.

Robert Cooper, Tony Blairs utrikespolitiske strateg, nu generaldirektör för utrikes- och säkerhetspolitiken i EU:s ministerråd, skiljer på postmoderna, moderna och förmoderna stater. EU ska praktisera en dubbelmoral:

”Våra egna förbindelser baseras på lagar och öppet säkerhetssamarbete. Men när vi har att göra med mer gammaldags stater utanför Europas postmoderna kontinent, måste vi återgå till en tidigare epoks hårdare metoder – våld, förebyggande anfall, bedräglighet och allt vad som kan vara nödvändigt för att ta itu med dem som ännu lever i 1800-talets värld där varje stat bara tänker på sig själv. När vi har att göra med varandra tillämpar vi lagen, men när vi är i djungeln måste också vi följa djungelns lagar.”

Länderna i periferin förklaras fredlösa.

Den förment globala vänstern ogillar mycket i USA:s nuvarande politik men välkomnar devalveringen av den nationella självbestämmanderätten. ”Världssamfundet”, det vill säga stormakterna, ska ingripa i främmande länder för att försvara mänskliga rättigheter och avstyra hot från terrorism och massförstörelsevapen. I detta syfte förordar Per Wirtén, Magnus Linton och andra medlemmar av Nätverket Vänster för Europa en gemensam utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik för EU.

Tanken att så kallade humanitära interventioner skulle stärka individens rätt mot staten är i all sin välmening förledande. Upplösningen av folkrättens förbud mot angreppskrig betyder inte att statsmakten skjuts åt sidan. Det ersätter en suverän med en annan. Ett lokalt våldsmonopol ger vika för stormaktens välde.

Det kan slå väl ut för enstaka förtryckta individer och folkgrupper, om deras sak sammanfaller med stormaktens intressen. För dem som kommer i vägen för högre värden som olja och kapitalplaceringar går det sämre. Talet om den enskilda människans rätt omger ett imperialistiskt godtycke.

USA har skjutit, bränt och plågat ihjäl enskilda människor i hundratusental världen över. Terror mot civila ingår i dess militära doktriner. Landet har världens största arsenal av massförstörelsevapen, det fortsätter att i strid med internationella avtal utveckla nya kärnvapen, och det är redo att använda dem mot misshagliga stater. Ingen företrädare för världssamfundet utrustar en expeditionskår för att gripa de ansvariga. Ingen skickar stridsflygplan att bomba Vita huset och Pentagon i förebyggande syfte. Ingen tänker ens tanken.

I Irak skjuter USA:s soldater omkring sig i en omfattning som får ammunitionen att tryta. En produktionskapacitet på 1,2 miljarder kulor om året förslår inte. Pentagon mobiliserar reservförband och flyttar trupper från Europa och Korea för att kväsa motståndet. Från gatorna i Caracas till kontoren på Wall Street är det uppenbart hur USA:s militära motgångar vidgar utrymmet för folken i världen att forma sig framtider efter egna förhoppningar. Men alternativglobalisterna kan inte förmå sig att ta ställning för milismännen i Najaf och Falluja. Dystert skriver Per Wirtén i senaste Arena om framgångarna för motståndet.

Det är en klassisk hållning. De stadgade delarna av den rika världens vänster har vanemässigt bejakat imperialismen och kolonialprojekten. Det var en huvudfråga vid brytningen inom arbetarrörelsen inför första världskriget. Internationalisterna vägrade att tåga ut för att skjuta arbetare från andra länder, och de försvarade de förtryckta folkens rätt till självbestämmande.

Alliansen mellan en internationalistisk vänster och det nationella motståndet mot imperialismen var avgörande för 1900-talets sociala framsteg.

Revolutioner och nationell frigörelse förbättrade livsvillkoren för hundratals miljoner människor i kapitalismens utkanter. Dessa omvälvningar i periferin var en av förutsättningarna för den demokrati, den masskonsumtion och de sociala inrättningar som de sociala ingenjörerna i vår del av världen kunde ta åt sig äran av.

Den ryska revolutionen gjorde det lättare för arbetare i andra länder att tillkämpa sig demokrati och fackliga rättigheter. På liknande sätt uppmuntrade det nationella befrielsekriget i Vietnam folkliga rörelser runtom i världen, också i kapitalismens centrum. Ur detta kom nya sociala trygghetssystem, lättnader av fabriksförtrycket, minskade inkomstskillnader, förbättringar av kvinnornas ställning och mycket annat.

Men kanske vände det redan då.

Walter Rostow, en av strategerna bakom Kennedys och Lyndon Johnsons beslut att gå till krig i Vietnam, förklarade strax före sin död:

– Jag förtränger inte för ett ögonblick att vi tröttnade på kriget och drog hem våra trupper. Jag förnekar inte heller att Vietnam var ett uselt krig och att det var väldigt tufft för krigsveteranerna och deras familjer och mycket annat… Jag vill bara tillägga att jag anser att vi uppnådde de strategiska mål som Lyndon Johnson och hans kollegor ställde upp.

Kommunismen hejdades innan den nådde Thailand, Indien och oljefälten vid Persiska viken. Det var värt 58.000 amerikanska soldaters liv. (Ett par miljoner dödade vietnameser, laotier och kambodjaner räknas inte i bokslutet.)

Jag tror att det finns ett mått av sanning i Rostows kalkyl. Det nationella försvarskrigets frigörande, revolutionära kraft förtärdes i den helvetes eld USA:s statsledning lät löpa över byar, skogar och risfält. När stjärnbaneret rullats ihop och den sista helikoptern lämnat Saigon var den stora tillbakarullningen av de folkliga framstegen i världen redan igång. Det började i syd med kuppen i Chile och skuldutpressningen, slutade i norr med de nyliberala omställningarna.

Den rika världens borgerlighet segrar sig nu ner i ekonomisk depression, socialt sönderfall och politisk reaktion. Efter år av eftergifter kan den på nytt lufta sitt förakt för massan och dess demokrati, och i de främmande länderna återupptas kolonialprojekten där de blev störda av ”det nationella”.

Motståndet i Irak är ett avbrott i segertåget. Om vi också kunde utveckla en global vänster värd namnet vore en annan värld möjlig.

Alternativglobalisterna har andra planer.

”…vi måste inse att vad vi inte sysslar med är att organisera en revolt mot imperiet”, skriver Michael Walzer från Princetonuniversitetet i Arena 2/04. Han hoppas i stället att EU och ”det internationella civilsamhället” ska ”modifiera” den hegemoniska makten. Frivilligorganisationerna ska ta sig an ”uppgiften att förklara innebörden av de grundläggande mänskliga rättigheterna för USA:s politiska makthavare”.

Lycka till!

Mikael Nyberg, Aftonbladet 8 november 2004

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone