Människor till lågpris

Vad ligger bakom den pågående hetsen mot sjukskrivna, förtidspensionerade och arbetslösa? En gammal strävan att försvaga arbetarens ställning och förslumma arbetslivet. Aftonbladet 26 februari 2005.


”DET CENTRALA ÄR att inte lämna någon ostörd som arbetslös”, förklarade finansminister Bosse Ringholm i december 2000. Det var ett eko från 1900-talets början.

Ingen beslutsfattare lämnar längre landets ”bidragstagare” ostörda. Ledarskribenter och politiker larmar om en tilltagande ”understödstagaranda”. Från moderater och folkpartister kommer förslag om bidragsinskränkningar och tvångsarbeten, medan regeringen utreder vidare åtgärder att lägga fram när nästa val är avklarat.

Jon Weman skildrar livet i ”åtgärdslandet” i en reportageserie i Arbetaren – glädjen i att för nådepengar plocka skräp och utföra andra tjänster åt någon entreprenör i branschen. Aktivitetsgarantin, Agan, var ett genombrott, förklarar en företrädare för Svenskt Näringsliv. Det gäller att ”göra arbetslösheten till en heltidssysselsättning” och slussa över de långtidsarbetslösa till socialen. Där ska de – under hot om indraget understöd – tilldelas ”en roll i de lokala produktionssystemen – hos företag, kommuner och föreningar”.

En utvärdering från Ams, som Jon Weman citerar, visar att deltagande i Agan inte ökar den enskildes chanser att få reguljärt arbete. Men programmet har en avskräckande verkan – rädslan för Aktivitetsgarantin förväntas framkalla ”ett högre utflöde till arbete bland icke-deltagarna”.

Det påminner om de nödhjälpsarbeten för arbetslösa som fackföreningarna och socialdemokratin en gång avskaffade. Det hade varit billigare att dela ut kontant understöd, berättar historikern Lena Eriksson i sin avhandling om 1920-talets ”arbetslinje”. Men de arbetslösa förutsattes vara lata och försupna. Mot ringa ersättning tvingades de därför att bygga vägar och gräva diken med de enklaste verktyg. Arbetarklassen skulle tuktas och dess anspråk på löner och anställningsvillkor skruvas ner.

Under några årtionden talade politikerna om ”full sysselsättning”, men de keynesianska ambitionerna är numera avvecklade. Idag gäller det i stället, som den inflytelserika direktörsklubben European Round Table of Industrialists uttrycker det, att ”öka medvetenheten … om det individuella ansvaret för arbetslösheten i allmänhet och i det enskilda fallet”.

Kommissionen i Bryssel har alltsedan Jacques Delors vitbok om sysselsättningen från 1993 lekt med tanken att skapa en lågproduktiv tjänstesektor vid sidan om de högeffektiva exportkoncernerna. Offentlig service är det inte tal om. Sådant ska det tvärtom sparas på. Det handlar i stället om en förslummad del av marknaden för arbetskraft, det som i diskussionerna i direktörsklubbarna kallas ”den informella sektorn”, en gråzon vid sidan om de reguljära jobben där ”hushållsnära tjänster” och andra sysslor ska utföras i billiga och flexibla former.

Denna lösning förutsätter att den enskilda människan tar sitt individuella ansvar för arbetslösheten. Hon måste skruva ner sina anspråk på löner och anställningsvillkor. Det fordras, som EU-kommissionen formulerade det 1995, ”en spridning av lönerna på löneskalans nedre del”. En sådan anpassning till marknadsekonomins realiteter är emellertid svår att åstadkomma om folk har hyggliga inkomster tryggade genom a-kassan och andra socialförsäkringar. Därför förordar ämbetsmännen i Bryssel, liksom deras kollegor runtom i unionens metropoler, ”en översyn av de sociala bidragssystemen som fungerar som ett underförstått golv för lönerna”.

Det är förklaringen till det pågående larmet kring de arbetslösa, långtidssjukskrivna och förtidspensionerade. Ingen med tillstymmelse till arbetskraft ska ostörd kunna leva på socialförsäkringarna. Den som fruktar åtgärdslandet får bjuda ut sig till underpris.

Mikael Nyberg, Aftonbladet 26 februari 2005

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone