Anna Lindh och UD agerade kraftfullt i FN till stöd för terrorstämplade svenskar. Det skriver Hans Hederberg i DN i ett stort reportage i DN den 8 januari. Men hjälteeposet stämmer inget vidare med UD:s egen dokumentation. Där framgår att regeringen konsekvent försuttit verkliga chanser att värna Ahmed Yusufs medborgerliga rättigheter. Aftonbladet 23 januari 2006.
SVERIGE HAR AGERAT kraftfullt i FN. Det är budskapet när nyhetsredaktionen på Dagens Nyheter den 8 januari för första gången på allvar intresserar sig för ett av de största rättsövergreppen i modern svensk historia. Det gäller Ahmed Yusuf från Tensta, av USA, FN, EU och svenska myndigheter stämplad som en av al-Qaidas finansiärer, försatt i ekonomisk karantän och berövad rätten att få sin sak prövad i domstol.
Artikelförfattaren, den frilansande Hans Hederberg, gör sensation av en bilaga till 11 september-kommissionens rapport i USA. Detta dokument är ingen nyhet. Jag tipsade Ekot om det för drygt ett år sedan, jag skrev i DN:s kulturdel om det, och i senaste numret av tidskriften Arena finns en utförlig artikel i ämnet.
Bilagan, tillgänglig på adressen <http://www.9‑11commission.gov/staff_statements/911_TerrFin_Monograph.pdf>, är värd att uppmärksamma. Den blottlägger godtycket i Vita husets ekonomiska sanktioner mot det som kallades “terrorns kvartermästare”. Ansvariga myndigheter fick order att till sanktionslistan lägga minst ett nytt betydande namn i månaden, “för att visa världssamfundet och våra allierade att Förenta Staterna menade allvar”. Bevis skulle komma i efterhand. Men de uppgiftslämnare som knutit samman det somaliska finansnätverket al-Barakaat med al-Qaida avfördes strax “till följd av misstankar om fabrikationer”. FBI kunde efter omfattande förhör och full tillgång till bankens välordnade arkiv inte finna minsta belägg. Slutsats: “Vissa fruktade att regeringens brådska på detta område … skulle utmynna i ett stort antal falska utpekanden … Det visade sig … vara fallet med utpekandena av al-Barakaat”. Likväl kvarstår bannlysningen av al-Barakaat och dess svenske medarbetare Ahmed Yusuf. Sveriges regering och riksdag samtycker.
Men Hederbergs story är en annan. Han fäster sig vid utrikesdepartementets ansträngningar att, som det heter i Arvfurstens palats, “förbättra rättssäkerheten” i FN:s sanktionssystem. Av studien från 11 september-kommissionens stab framgår att USA:s företrädare envetet motsatt sig sådana framstötar. Hederberg tror sig ha uppdagat en konflikt som är “den skarpaste sedan Vietnamkrigets dagar”.
Jag har snart i ett års tid mottagit kopior på dokument ur UD:s arkiv som rör detta fall. Det senaste kuvertet hasade ner på hallgolvet för några dagar sedan. Mycket material är ännu helt eller delvis hemligt, men det som finns att tillgå ger inte något påtagligt intryck av svensk kraftfullhet. Det är sant att utrikesdepartementet under Anna Lindhs ledning med viss energi grep sig an frågan och för en tid oroade Washington, men i allt väsentligt har regering och riksdag fogat sig i den rättslöshet som Vita huset med stöd från stormakterna i säkerhetsrådet sträckt ut över världen.
Anna Lindh brukade försäkra att den enskilda människans rätt nu skulle sättas framför statsintresset i utrikespolitiken. Bannlysningen av de svenska medborgarna Ahmed Yusuf, Abdirisak Aden och Abdulaziz Ali var svår att förena med denna retorik. UD efterfrågade information från USA om vilka kriterier och konkreta misstankar som föranlett terrorstämplingen, men inget av värde inkom. Materialet från Washington innehöll “inga uppgifter som ger stöd för att de utpekade personerna själva medvetet har medverkat direkt eller indirekt till finansiering av terrorism”, konstaterade de ansvariga på UD.[1] Företrädare för Vita huset meddelade att de inte ansåg sig behöva prestera några bevis eller konkreta misstankar, eftersom personerna på listan försatts i ekonomisk karantän i förebyggande syfte.[2] Likväl hävdade Anna Lindh att hon inte kunde göra något i det enskilda fallet. “Regeringen ska och får … inte ta ställning till om det var berättigat att placera de tre svenskarna på listan”, hette det i instruktioner till ambassaden i Washington i mars 2002.[3]
Argumentet blandade samman två saker. Enligt rättsstatliga principer ska regeringsmakten inte lägga sig i enskilda rättsfall. Det är domstolars sak att avgöra skuldfrågor. Men det regeringens ledamöter hade att ta ställning till var inte om de tre svenskarna var skyldiga till brott, eller om de var, som det hette i FN-resolutionen, “anknutna till al-Qaida”. Frågan var hur Sverige skulle agera när en främmande makt, Förenta Staterna, utnyttjade FN-systemet till att påbjuda frihetsinskränkningar i uppenbar strid mot svensk grundlag och vedertagen rättsordning. Regeringen valde att skjuta grundlagen åt sidan och berövade därmed sina medborgare just det som den sade sig värna, rätten att få sin sak prövad i domstol. Den ingrep inte när FN:s sanktionskommitté fick listan med utpekade al-Qaida-finansiärer faxad till sig från Vita huset, och den lät villigt EU fatta det formella beslutet om ekonomiska sanktioner mot de svenska medborgarna.
Anna Lindh försäkrade att regeringen i gengäld skulle försöka reformera sanktionssystemet. Ett mått av rättssäkerhet skulle i efterhand tillföras rättslösheten. I januari 2002 presenterade Sverige ett “non-paper” med förslag till förbättringar. Sanktionskommittén skulle “inbjuda medlemsstaterna … att tillhandahålla så mycket information som möjligt”, och uppgifterna skulle “helst” vara specifika nog för att avgöra om angivna personer och organisationer verkligen kunde knytas till al-Qaida.[4] Ett reviderat förslag i februari var något striktare[5], men departementsrådet Anders Kruse, en av hjältarna i Hederbergs epos, förklarade samtidigt för sanktionskommittén att den svenska regeringen var nöjd med den information den fått från USA. “Om Sverige inte vill driva frågan hårdare så har vi naturligtvis svårt att trycka på ytterligare”, kommenterade en fransk diplomat, citerad av Gunnar Lindstedt i ett initierat reportage publicerat på Dagens Nyheters förlag 2002.[6]
Den svenska statsledningen saknade inte möjligheter att agera kraftfullt. Våren 2002 var sanktionssystemet i kris. I Sverige trotsade upprörda medborgare sanktionsreglerna och samlade in nästan 300.000 kronor till de tre terrorstämplade svenskarna. Aftonbladet publicerade avslöjande artiklar, KU kallade till förhör och advokaterna Leif Silbersky och Thomas Olsson gick till EG-domstolen med fallet. De hävdade att kommissionen åsidosatte fördragsfästa mänskliga rättigheter och överskred sina befogenheter då den påbjöd ekonomiska sanktioner mot medborgare i ett av medlemsländerna.
I februari uppsökte ambassadrådet Bruce Carter vid USA:s ambassad i Stockholm utrikesdepartementet för att dryfta vad som kallades “the Swedish challenge”. Utrikesrådet Sven-Olof Petersson inskärpte det allvarliga i läget. Det fanns en risk, förklarade han, att förstainstansrätten i Luxemburg “skulle komma fram till att förordningen om frysning av tillgångar var olaglig, vilket i sin tur skulle skapa mycket stora problem och ett glapp till FN.” Dessutom hade FN:s säkerhetsråd med en ny resolution ändrat den legala grunden för sanktionerna. Det tvingade EU att följa efter, men det var inte säkert att Sverige kunde rösta ja till en ny förordning. “Ett sådant beslut kan inte fattas av regeringen utan stöd i riksdagens EU-nämnd. Ett sådant stöd finns idag inte. Om Sverige mot den bakgrunden skulle tvingas att blockera ett sådant EU-beslut skulle detta väcka oerhörd uppståndelse”, framhöll utrikesrådet. USA måste därför gå med på refomer.[7]
Det tjechovska geväret hängde på väggen. Skulle det också avlossas innan spelet var över? Inte om den svenska regeringen fick råda. På den punkten lugnade Sven-Olof Petersson sin motpart.
När frågan kom upp i EU-nämnden i april 2002 använde Anna Lindh och UD:s tjänstemän all sin kraft till att avstyra ett svenskt veto mot fortsatt bannlysning av Ahmed Yusuf och hans olycksbröder. Ett nej “skulle uppfattas som att vi i Sverige egentligen bara har drivit de här rättssäkerhetsfrågorna för att gynna våra egna medborgare”, förklarade kabinettssekreterare Hans Dahlgren. “Jag tror inte att det skulle vara bra för den här saken, vare sig för den sak vi värnar eller för de tre svenskarnas sak.”
Moderaten Göran Lennmarker undrade varför man inte helt enkelt skrev in rättssäkerheten i EU-dokumentet. Det var omöjligt, svarade Anders Kruse. Sverige hade med stora ansträngningar fått de andra EU-ländernas stöd för ett brev – “tämligen svagt” – om rättssäkerheten till FN. “Det får man väl se som en stor framgång. Men jag bedömer det som i det allra närmaste omöjligt att få in någon typ av sådana skrivningar i den gemensamma ståndpunkten, som är en rättsakt i unionen på ett annat sätt, helt enkelt därför att vi inte kommer att få enhällighet för den frågan.” Storbritannien och andra nära allierade till USA tvekade alltså inte att obstruera så snart rättsprinciper kom på tal, men den svenska regeringen vägrade att använda sin egen vetorätt för motsatt ändamål.
Med stöd från centern och kristdemokraterna fick regeringen mandat att rösta ja. Vänsterpartiet, miljöpartiet och folkpartiet röstade emot. Moderaterna lade, trots ett skarpt inlägg av riksdagsman Fredrik Reinfeldt, ner sin röst.[8] Om den svenska statsledningen verkligen förberedde sig för strid i FN, hade den nu gjort sig av med ett av sina främsta påtryckningsmedel.
Det bidde inget brev från EU. Det bidde ingen rättssäkerhet i FN. Det bidde ingenting förutom pill i rättslöshetens marginaler. Sanktionskommittén kungjorde i augusti 2002 en avlistningsprocedur för dem som ansåg sig felaktigt utpekade. Vita huset dikterade villkoren. För att avföras från terrorlistan gällde det att med nöjaktiga informationer visa samarbetsvilja. Den terrorstämplade måste avbryta alla förbindelser med “den befläckade organisationen”, och lova att “inte ha något att göra med terroristanknutna enheter igen”, förklarade Jimmy Gurulé vid USA:s finansdepartement.[9]
Så återfick två av de tre utpekade svenskarna senare samma månad sina medborgerliga rättigheter. Anna Lindh övertalade dem att gå USA:s höga företrädare till mötes, varpå de på nåder avfördes från terrorlistan. Det var en utväg för båda statsledningarna: den svenska kände opinionstrycket lätta, den amerikanska såg krisen för sanktionssystemet avvärjas. Men Ahmed Yusuf lämnades kvar i avlistningsproceduren, tyngd av dess omvända bevisbörda och klandrad av regeringen för att han inte böjt sig djupt nog.
Tills vidare, skriver Hans Hederberg, “finns det bara en enda realistisk väg för svensk-somaliern och andra som hamnat på listan efter förslag från USA, och det är att övertyga de amerikanska myndigheterna om sin sak”.[10]
Det är fel.
Den tillfällige DN-medarbetaren har retuscherat bort det kanadensiska fallet ur sin berättelse. Liban Hussein från Kanada hamnade också på terrorlistan. Han fick sina ekonomiska tillgångar frysta och sattes i häkte. Men de kanadensiska myndigheterna återgav honom friheten, när Washington inte hade några bevis att presentera.
På samma sätt kunde det rättsliga godtycke som Vita huset, säkerhetsrådet och EU påbjuder vägas mot den svenska grundlagens skydd för medborgerliga rättigheter. Regering och riksdag har fegt underlåtit att göra det. Då får vi tvinga dem.
Alternativet är att gång efter annan höra landets utrikesminister försäkra att ett avgörande i fallet snart ska komma från “myndigheten i USA”.
– De har lovat oss nytt besked i oktober, sa Laila Freivalds sist.
Hon glömde fråga vilket år det gällde.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 23 januari 2006
NOTER
[1]. Olof Huldtgren, UD, promemoria 020219.
[2]. TT 020224.
[3]. Olof Huldtgren, UD, till ambassaden i Washington, “Information från USA om svenska medborgare på sanktionslistan”, 020320.
[4]. UD till representationen i New York, Instruktion angående resolution 1390, 020121.
[5]. UD, Non-paper on the review of sanctions according to SC Resolution 1390 (2002) and the procedures of the UN Sanctions Committee, 020207.
[6]. Gunnar Lindstedt, Glömskans tid, Stockholm: Bokförlaget DN, 2002, s 32.
[7]. Olof Huldtgren, UD, Promemoria: Bruce Carter besöker UrP Petersson, 020201. Citaten hämtade ur Huldtgrens referat.
[8]. EU‑nämndens protokoll 2001/02:26, http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=3751&typ=eunprot&rm=2001/02&bet=26; 2001/02:27, http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=3751&typ=eunprot&rm=2001/02&bet=27
[9]. http://www.9‑11commission.gov/staff_statements/911_TerrFin_Monograph.pdf, s. 85.
[10]. DN 060108.
TOMT LÖFTE FRÅN REGERINGEN
Replik till ett svar från Hans Hederberg
Hans Hederberg tillstår att hans kunskaper i den här saken begränsar sig till några diplomatiska förvecklingar för fyra år sedan. Det avhåller honom inte från att här och i DN staka ut ”den enda realistiska vägen för svensksomaliern”.
USA har vetorätt i FN:s säkerhetsråd. Det är alldeles riktigt. Ingen som hamnat på FN:s terrorlista kommer därifrån utan Vita husets medgivande. Så varför utlämnar Sveriges regering och riksdag sina medborgare åt detta godtycke?
Hederberg förbiser att FN:s bannlysning av organisationer och enskilda inte har omedelbar rättslig verkan. Den måste omsättas i nationell lagstiftning. Där hamnar den i konflikt med grundläggande medborgerliga rättigheter.
Det var problemet i Kanada. Det var inte lagligt möjligt att försätta Liban Hussein i ett ekonomiskt undantagstillstånd. Rättstat och demokrati stod i vägen. I det läget, när myndigheterna i Kanada tvingas återge Liban Hussein hans frihet och utmana sanktionssystemet, finner USA för gott att i tysthet stryka honom från terrorlistan.
Den svenska regeringen valde att med EU:s hjälp skjuta grundlagen åt sidan. Den förespeglade riksdagen att de rättigheter den fråntog medborgarna skulle återgäldas senare, när FN:s sanktionssystem reformerats. Det har, hur man än värderar Anna Lindhs ansträngningar, visat sig vara ett tomt löfte.
Vad gör vi då?
Hans Hederberg föreslår att ”svensksomaliern” ska göra som UD säger. Ahmed Yusuf ska få saken ur världen genom att bättre än hittills förödmjuka sig inför USA:s höga företrädare.
Jag föreslår att vi i stället återtar de rättigheter vi blivit fråntagna.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 30 januari 2006
