Alberto Vilar var den störste mecenaten inom operavärlden. I dag står han inför rätta för omfattande bedrägerier. Hans uppgång och fall säger en del om den nutida kapitalismen. Ordfront Magasin 4/06.
ALBERTO VILAR från New Jersey var en av de mest framgångsrika kapitalplacerarna i den nya, till synes evigt växande IT-ekonomin. Som en Balzacfigur arbetade han sig upp på Forbes lista över de mest förmögna amerikanerna.
Operavärlden hyllade honom för hans enastående frikostighet. 225 miljoner dollar hade han överfört eller lovat överföra till Metropolitan i New York, Covent Garden i London och andra berömda institutioner. Konserthallar var uppkallade efter honom, han hade de främsta platserna på scener världen över och fester och högtidligheter ordnades till hans ära.
Jag ser honom på en bild från 2001: Celebriteter minglar kring filantropen. Smoking och fluga. Vin, kanske champagne i glasen. En dam och en herre höljer honom i skratt, men munterheten får inte fäste. Välgöraren har annat att tänka på. Svindelkonjunkturen har just rusat ner i baisse. Han ler som han måste le för att bevara sin kreditvärdighet när spekulationerna slagit fel och företaget han byggt upp förlorat nästan allt sitt kapital.
Från operahusen kom rykten om att utlovade pengar aldrig synts till. Mecenatens namn försvann från programbladen, scener som förärats honom fick nya benämningar och de framskjutna platser han intagit vid premiärerna ockuperades av nya sällskap.
Sommaren 2004 talade han ändå i Business Week om comeback och upprättelse. Han stod åter på Forbes lista, och de som svikit honom i en svår tid skulle få ångra sig.
Men det var något underligt med namnen. Albert Vilar från New Jersey var känd som Alberto Vilar, ett namn han tagit sig i IT-hysterins början och förbundit med en tragisk familjehistoria om finansiell ruin och flykt från revolutionens Cuba.
Och företaget han drev var i själva verket två företag, upptäckte nitiska ämbetsmän som granskade hans affärer. Det ena var registrerat i Kalifornien under namnet ”Amerindo Investment Advisors Inc”. Det andra hette ”Amerindo Investment Advisors, Inc” och var med sitt diskret infogade kommatecken placerat i Panama.
Den 27 maj 2005 arresterades Alberto Vilar på en flygplats i New Jersey misstänkt för att ha försnillat klienters kapital. Forbes hade uppskattat hans personliga förmögenhet till 950 miljoner dollar, men nu tiggde han vänner om hjälp för att skrapa ihop till en borgen på 10 miljoner.
Åklagarmyndigheten anser sig ha bevis för att Vilar och direktören för hans investeringsfond använt 5 miljoner dollar från en kund för egna utgifter. En del gick åt till upprätthålla kultursponsringen, annat gick till omkostnader för filantropens 3.000 kvadratmeter stora våning på Manhattan, bland annat en ny diskmaskin. Direktören inköpte för sin del ett par tävlingshästar.
Utredningen fortskrider. I januari lades nya åtalspunkter till målet, och i april blir det rättegång. Operahusen har sett sig om efter nya välgörare.
”Lyxen ingår i kapitalets representationskostnader”, skrev Karl Marx i Kapitalet. Det konstnärliga hantverket är i vårt samhälle fångat i den kalkylen.
Det finns älskare av opera och klassisk musik också bland dem som på fabriker och serviceinrättningar arbetar ihop kapitalägarens överflöd. De föräras varken tacksägelser eller skandaler.
Mikael Nyberg, Ordfront Magasin 4/06
