Med aktivt bistånd från USA:s krigsmakt har Etiopien ockuperat södra Somalia och installerat sig en regering i Mogadishu. Olja och strategiska positioner står på spel. En ledare i Clarté 4/2006.
SOMALIA ÄR KÄNT SOM en failed state, en misslyckad stat härjad av krigsherrar, klanstrider och allmänt sönderfall. Men i början av 2006 lyckades en koalition av folkligt stödda grupper rensa upp i Mogadishu och driva ut misärens profitörer.
Det uppskattades inte i Washington. USA försåg kvarvarande krigsherrar med vapen och dollar för att bekämpa de islamiska terrorister som påstods ha tagit makten.
Investeringen slog fel. Förklädd till en beslöjad kvinna flydde en av de sista krigsherrarna huvudstaden sittande på en åsna. De förenade islamiska domstolarna, som segrarna kallade sig, kunde utsträcka sin lag och ordning till stora delar av södra Somalia. Folk gladde sig åt att slippa gängen av tungt beväpnade, påtända ungdomar som stal, våldtog och dödade. Hamnen och flygplatsen i Mogadishu öppnades på nytt, folk städade upp i bråten och sjukvård och andra sociala inrättningar började fungera.
Det fanns bland somalier olika åsikter om den heterogena koalition som i islams namn försökte rekonstruera nationen. Men hoppet om fred växte.
Det varade inte så länge.
I december reste John Abizaid, befälhavare för USA:s krigsoperationer i Irak och Afghanistan, till Etiopien för underhandlingar. I slutet av månaden gick etiopierna – understödda av USA:s krigsmakt – till angrepp med tanks, helikoptrar och stridsflygplan. De islamiska domstolarnas lätt beväpnade styrkor hade inget att sätta emot. En splittrad och allmänt föraktad provisorisk regering har nu installerat sig i Mogadishu och på gatorna återtar krigsherrarna sina domäner.
Salim Lone, en FN-tjänsteman med erfarenhet från Irak, sätter i den kenyanska tidningen Daily Nation in ockupationen av Somalia i ett välbekant sammanhang:
”Afrikas horn, vid vars kärna Somalia ligger, är rikt på nyfunnen olja. Det är bara några kilometer över Röda havet till Saudiarabien och Jemen, och längs denna farled passerar dagligen stora mängder oljetankers och krigsfartyg. Förenta staterna har en stor militärbas i grannlandet Djibouti som nu byggs ut i stor skala och kommer att bli högkvarter för ett nytt amerikanskt militärkommando speciellt inrättat för Afrika.”
USA söker som i Afghanistan och Irak att dra in EU-länder i krigsföretaget, men motsättningarna är stora. Det handlar inte bara om skilda bedömningar av läget. De europeiska kapitalen har sina egna ekonomiska och strategiska intressen i området. Som medlem av den kontaktgrupp för Somalia som Vita huset tagit initiativ till har den svenska regeringen en roll i spelet. Det finns skäl att bevaka vad den tar sig för.
De utländska trupperna måste omedelbart lämna Somalia och stämplingarna mot det somaliska folket upphöra.
Mikael Nyberg, Clarté 4/2006
