Management by stress

EU nydanar arbetslivet. Kommissionen vill göra det lättare för företagen att ge anställda sparken. Men den uttrycker sig inte så. Den beklagar at A-laget på arbetsmarknaden ännu inte kommit i åtnjutande av B-lagets flexibilitet. En längre analys av en grönbok. Clarté 2/2007.


070626ab”ATT ÖKA FLEXIBILITETEN på Europas arbetsmarknader är av avgörande betydelse för att främja ekonomisk aktivitet och högre produktivitet.” Det är utgångspunkten för den grönbok om arbetsrätten som kommissionen i Bryssel lagt fram. Det gäller, heter det, att ”stärka arbetstagarnas och företagens anpassbarhet”. Lagar och regler måste ”moderniseras”.

Kommissionen förklarar inte vad den närmare bestämt har i åtanke. Syftet med boken sägs vara att ”engagera … berörda parter i en debatt”, ”stimulera till diskussion” och ”bidra till agendan för bättre lagstiftning”. Med antydningar och ledande frågor söker kommissionen lotsa unionen vidare.

Det är inte svårt att förstå vad som väntar i det outsagda. Det ska bli lättare för företagen att disponera arbetskraften efter behag. Anställningstrygghet och andra villkor ska försämras också för dem som har fasta heltidstjänster:

”Den traditionella modellen för anställningsförhållandet kanske inte passar alla arbetstagare som har reguljär fast anställning och som står inför utmaningen att anpassa sig till förändringar och utnyttja de möjligheter som globaliseringen ger.”

Varför denna strävan efter flexibilitet?

Vid EU-toppmötet i Lissabon 2000 föresatte sig ministrarna att på tio år göra unionen till ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi”. Grönboken är ett nytt försök att få fart på arbetet. Tanken är att ”den traditionella modellen” för anställningsförhållanden, socialförsäkringar och annat inte längre fungerar. Den passade ”industrisamhället”. Nu ska vi modernisera oss in i en ny tid.

Kommissionen nämner förutom informations- och kommunikationstekniken också ”kortare investeringsperspektiv för företagen” och ”nya styrningsmetoder som just-in-time management”.

Ett skäl att förändra arbetsrätten är alltså det jäkt efter snabb avkastning som de EU-pådrivna avregleringarna av finansmarknaderna bidragit till. I svängningarna mellan svindelkonjunkturer och kriser vill företagsledningarna ha utrymme för snabba affärer och plötsliga nedskärningar. Lagar och regler till de anställdas beskydd ska inte vara i vägen.

Ett annat skäl är det managementkoncept som företagskonsulter i USA kallar ”mager produktion”. Detta sätt att organisera produktionen är inget brott med den industriella traditionen. Tvärtom, det är en vidareutveckling och förfining av de metoder Frederick W Taylor och Henry Ford utvecklade i USA i början av 1900-talet.

Två principer är centrala:

1. Produktion och leverans just-in-time.

2. Planerad underbemanning.

I den magra produktionen strävar företagen efter att minimera lagerhållningen i alla led från underleverantörer till sammansättningsfabriker och vidare till återförsäljare. Tidigare levererades komponenter till Volvos Torslandafabrik kanske en eller ett par gånger i månaden. Nu kommer lastbilarna från underleverantörerna en eller ett par gånger om dagen. Komponenterna ska vara på plats just-in-time, det vill säga just när de ska monteras vid det löpande bandet. På liknande sätt försöker många företag ta bort lagren av färdiga produkter. Dell tillverkar inte en dator förrän den är beställd av kunden.

Effekten blir att det löpande bandet bildligt talat sträcks ut från den enskilda sammansättningsfabriken till hela produktionskedjan. Det ökar avkastningen på investerat kapital, eftersom lager är kapital i träda. Men framför allt får företagsledningarna ett instrument för effektiv kontroll och styrning av arbetskraften. En av cheferna vid Toyota, företaget som först utvecklade metoden, förklarar:

– Vi minskar inte lagren till ett minimum för sakens egen skull, utan för att upprätthålla en hög disciplin i produktionen. Lager får folk att känna sig säkra.

Eftersom det inte finns några lager att ta av har arbetarna i varje led i kedjan ett tryck på sig att arbeta felfritt. Om det är något fel på komponenterna som kommer till Volvos Torslandafabrik stannar produktionen.

Dessutom tvingas varje anställd, precis som vid ett enskilt löpande band, att arbeta i en takt som är bestämd av hela kedjan. Allt måste vara färdigt just-in-time. Personalen pressas med automatik att göra sitt yttersta.

Denna press förstärks av den den planerade underbemanningen. Cheferna vid Toyota kom på att de inte skulle tilldela underlydande avdelningar i företaget 100 procent av den personal och de resurser som krävdes för normal produktion. De gav dem bara 90 procent. Så gick det att driva upp arbetstakten och tvinga de anställda att effektivare organisera arbetet. När problemen var lösta drog ledningen in ytterligare 10 procent.

Genom att försätta produktionen i ett permanent kristillstånd förvissar sig företaget om en fortgående intensifiering och förtätning av arbetet. En efter en elimineras stunderna av andhämtning och vila. Fackligt aktiva bilarbetare i USA har gett systemet ett passande namn. De kallar det ”management-by-stress”.

Den magra produktionen introducerades först i bilindustrin, men den är inte förbehållen tillverkningsföretag. Också i tjänstesektorn organiseras arbetet efter industriella principer. Uppgifter standardiseras, sönderdelas och ordnas i flöden. På McDonald’s tillagas och serveras maten som vid ett löpande band. I sjukvården är den planerade underbemanningen ett välbekant fenomen.

Datoriseringen underlättar den magra produktionen, men nyordningarna är inte en följd av den nya informationstekniken eller den så kallade globaliseringen. Metoderna utvecklades i Japan redan på 1950-talet. Då fanns inga datorer ute på fabrikerna. Den viktigaste förutsättningen för systemet var krossandet av de stridbara fackföreningarna i Japan efter kriget. När det var gjort kunde arbetskraften flexibelt anpassas till de nya kraven.

På samma sätt har det varit överallt där företag introducerat den magra produktionen. Förutsättningen har varit en omgivning av hög arbetslöshet och fogliga fackföreningar eller inga fackföreningar alls. En produktion som löper i ett permanent kristillstånd är till sin natur extremt sårbar, inte minst för fackliga aktioner. Eftersom det inte finns några lager att ta av kan en strejk bland ett relativt litet antal anställda någonstans i kedjan på kort tid lamslå en produktionprocess som sträcker sig över länder och världsdelar. Företrädare för storföretagen hänvisar uttryckligen till just-in-time-modellens sårbarhet när de nu kräver inskränkningar av strejkrätten.

EU-kommissionens tal om ”flexibilitet” och ”anpassbarhet” är ett försök att övervinna fackligt och politiskt motstånd i Europa mot den magra produktionens krav.

Hur välorganiserad produktionen än är uppstår alltid störningar. I många branscher är också svängningarna i efterfrågan stora. Så länge företagen dimensionerar personalen efter toppar i arbetsbelastningen går sådana påfrestningar att hantera. Arbetet får en välgörande puls – jäktiga dagar avlöses av lugnare. Men när arbetsplatsen redan i utgångsläget är underbemannad uppstår svårigheter.

En lösning är övertid. Övertidsarbetet har stor omfattning på den magra produktionens fabriker och serviceinrättningar. De anställda jobbar i praktiken på beting. Det som inte klaras på åtta timmar får klaras på nio eller tio eller med ett extra skift till helgen. Så kan smärre produktionsstörningar och svängningar i efterfrågan tacklas. Men övertiden kostar ofta mer än ordinarie arbetstimmar. För att undkomma denna fördyring föreslog den inflytelserika direktörsklubben European Round Table of Industrialists redan 1986 att normalarbetsdagen skulle avskaffas: ”Det finns stort utrymme för flexiblare arbetstider, så länge företagen inte förväntas bära större kostnader till följd av dem.” EU har i sitt arbetstidsdirektiv öppnat för en sådan utveckling. Den reglerade arbetstiden beräknas som ett snitt över en längre tid, vilket gör att företagen kan avkräva sin anställda upp till 65 timmar vissa veckor utan övertidspåslag.

En annan lösning är att fortlöpande justera antalet anställda efter produktionsvolymen. Anställningstryggheten måste luckras upp, skrev European Round Table 1986. Företagen måste få frihet att ”erbjuda ett brett spektrum av tillfälliga anställningskontrakt”. Med avund betraktade ledarna för Västeuropas storkoncerner de japanska exportföretag som omgav sina fast anställda heltidare med stora skaror deltidare och säsongsanställda att sätta in vid behov. De intresserade sig också för metoden att lägga ut stora delar av produktionen på underleverantörer. Så kunde de japanska bolagen tvinga underlydande små och medelstora företag att stå för det mesta av personalinskränkningar och besparingar i konjunkturnedgångar.

En huvudtanke i kommissionens vitbok om sysselsättning och tillväxt från 1993, ett dokument som ja-sidan i folkomröstningen om EU ivrigt viftade med, var just att kärnan av fast anställd personal i de stora företagen måste omges av växande mängder billig, flexibel arbetskraft. Lagar och avtal skulle ruckas för små- och medelstora företag för att lättare suga upp överflöd av arbetskraft, öka utbudet av personliga tjänster och förse de stora exportkoncernerna med en gynnsam omgivning att exploatera. Round Table-direktörerna förklarade: ”Positiva åtgärder för att förbättra de små och medelstora företagens livskraft välkomnas av alla storföretag, vilka behöver koncentrera sig på sina kärnverksamheter och i allt större utsträckning litar till ett stort antal underleverantörer.”

Det gällde att göra löner och anställningsvillkor utanför kärnan flexibla. Kommissionen förordade bland annat ”en spridning av lönerna på löneskalans nedre del”, det vill säga sänkta löner för lågavlönade. Det krävde ”en översyn av de sociala bidragssystemen som fungerar som ett underförstått golv för lönerna”.

Detta arbete är i full gång i EU-länderna. Regeringen Reinfeldts nyordning av den svenska arbetsmarknaden är en av många framstötar. Med sänkta nivåer och skärpta villkor för a-kassa, förtidspensioner och liknande skapar politikerna ”incitament” för arbetslösa att godta låga löner och anställningar och egenföretagande på lösa boliner. En så kallad högnivågrupp inom EU konstaterade 2004 belåtet att flera regeringar ”sökt undanröja hinder för anställning av lågavlönade arbetare” och ”tillåtit en tillväxt av tillfälliga anställningar”.

”Visstidsanställning, deltidsarbete, behovsanställning, nolltidskontrakt, anställningsavtal för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, frilansarbete osv. har blivit fasta inslag på arbetsmarknaden i EU”, skriver kommissionen i sin grönbok. Medborgarna förutsätts vara tacksamma för det, eftersom de får ”större valmöjligheter, särskilt när det gäller arbetstid, bättre karriärmöjligheter, bättre balans mellan familj, arbete och utbildning samt ökat individuellt ansvar.” Visserligen ”finns en risk att en del av arbetstagarna kan fastna i kortsiktiga anställningar av låg kvalitet med ett otillräckligt socialt skydd, vilket ökar deras utsatthet.” Men, tillägger ämbetsmännen i Bryssel, dessa jobb kan ändå ”fungera som en väg in på arbetsmarknaden”.

Den pågående förslumningen av stora delar av arbetsmarknaden är alltså något de styrande i unionen sedan länge eftersträvat. Det var till att börja med underförstått att kärnan av fast anställda i stora företag och institutioner inte skulle beröras. Men nu förklarar kommissionen att ”segmenteringen”, uppdelningen i reguljär och irreguljär arbetskraft, är ett bekymmer. Problemet är inte villkoren för B-laget på arbetsmarknaden, utan det faktum att A-laget ännu inte kommit i åtnjutande av B-lagets ”flexibilitet”:

”Bestämmelser som bevarar det traditionella anställningsförhållandet kanske inte ger tillräckligt utrymme eller tillräckliga incitament för fast anställda att utforska de möjligheter som finns när det gäller ökad flexibilitet i arbetet.”

De fast anställda heltidarna är, som det brukar heta i nyliberala ekonomers analyser, ”inlåsta”. Med det menas att skillnaderna i löner och andra anställningsvillkor är så stora mellan ”inne” och ”ute” att kärnan av anställda ogärna lämnar den relativa trygghet de åtnjuter. För den som har reglerade arbetstider och skydd mot godtycklig uppsägning är marknadens frihet att sitta vid telefonen och vänta på att chefen ska ringa om jobb inte tillräckligt lockande.

Med sin grönbok om arbetsrätten aviserar kommissionen därför ett nytt steg i avregleringen av arbetslivet. Nu ska också villkoren för kärnan av fast anställda heltidare flexibiliseras. Det är en utveckling i USA:s och Storbritanniens riktning, men de styrande i EU framställer inte saken så. De lockar i stället med en nordisk modell, en förening av marknadens nya flexibilitet och välfärdsstatens traditionella trygghet, flexicurity.

I Norden, heter det, kan företagen lätt göra sig av med personal de inte har användning för, men de som mister jobbet har en trygghet i arbetslöshetsersättningen och i en aktiv arbetsmarknadspolitik som ger goda utsikter till ny anställning.

Denna bild är falsk på flera sätt. De som i Bryssel pläderar för den nordiska modellen nämner sällan fackföreningarnas starka ställning och det skydd mot godtyckliga uppsägningar som funnits i lagar och kollektivavtal. De förtiger också hur den relativa tryggheten i modellen håller på att krackelera till följd av just den flexibla anpassning till finansmarknader och mager produktion som de styrande i EU förordar.

Med arbetslösheten permanentad på hög nivå och med utbredningen av visstidsjobb och andra osäkra anställningsförhållanden har sannolikheten för att en uppsägning leder till nytt jobb på goda villkor minskat avsevärt. Samtidigt har den så kallade aktiva arbetsmarknadspolitiken fått en ny inriktning. För några årtionden sedan var inramningen keynesiansk. Det talades om ”full sysselsättning”, och arbetslösa hade sina inkomster skyddade medan de i offentlig regi omskolades till nya reguljära anställningar i de privata företagen eller den expanderande offentliga sektorn. Förbrukad, utsorterad arbetskraft fick försörjning genom förtidspensioner.

Detta är sedan flera år under avveckling i de nordiska länderna. Ledande politiker föresätter sig att, som European Round Table uttryckte det 1989, ”öka medvetenheten … om det individuella ansvaret för arbetslösheten i allmänhet och i det enskilda fallet.” Vi är tillbaka till det tidiga 1900-talets ”arbetslinje” – det gäller att disciplinera ”bidragstagarna” och förmå dem att skruva ner sina anspråk på löner och anställningsvillkor. Sjuka och förtidspensionerade får sina läkardiagnoser ifrågasatta, medan arbetslösa placeras i jobbsökarkurser och tvingas utföra mer eller mindre meningsfulla sysslor utan den lön och de rättigheter en normal anställning ger.

Tidskriften Time beskriver i ett entusiastiskt reportage hur Danmark tar efter det amerikanska workfare-systemet. Arbetslösa som tvingas jobba ihop till socialbidraget lär sig läxan: nu gäller det att ”arbeta hårdare och längre utan någon höjning av lönen och med betydligt sämre trygghet än tidigare”.

Förslumningen av arbetsmarknaden och de skärpta villkoren för arbetslösa och utsorterade utmynnar förr eller senare i angrepp mot fackföreningarna, den organisatoriska stommen i det som utgjort den nordiska modellen. Det är en sådan operation den svenska regeringen inlett.

Smicker kan vara frestande att lyssna till, men vi gör klokt i att misstro den pågående vurmen för det nordiska i Bryssel. Kommissionen söker med sin grönbok få till stånd en ytterligare samordning av arbetsrätt och arbetsmarknadspolitik i EU. Det vore illa om det lyckades.

Mikael Nyberg, Clarté 2/2007

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone