Välgörare i symbios med stat och kapital

Linjen mellan det ideella och det vinstdrivande blir allt tunnare, säger ledaren för en miljöorganisation i USA. Professionella välgörare samarbetar med storföretag de nyss drev kampanj emot, och många av de icke-statliga NGO-erna är snarare icke-så-icke-statliga. De lever, som Svenska Freds, på bidrag från departementen och bistår statsmakten i nyordningen av försvarspolitiken och andra projekt. Ett OBS-inlägg i P1 29 januari 2008.


I BÖRJAN AV 90-talet fick en amerikansk konsultfirma i uppdrag av ledande storföretag att utforma en strategi för hantering av miljöopinionen.

Konsulterna delade in miljövännerna i fyra grupper: radikaler, opportunister, idealister och realister.

Radikalerna är svåra att komma åt, slog man fast. De arbetar för social rättvisa och kontroll över industrin.

Opportunisterna är med i rörelsen mest för att synas och göra karriär. De kan man lugna med mindre eftergifter.

Idealisterna är det inte lika lätt att tysta, men de kan baxas in i ofarliga positioner. Särskilt om man får hjälp av realisterna, det vill säga de ledare som är inriktade på pragmatiska uppgörelser med näringslivet.

Det gällde alltså, förklarade PR-konsulterna, att förhandla med realisterna, vinna över idealisterna och isolera radikalerna. Då skulle opportunisterna följa med på köpet.

Ungefär så har ledande storföretag tacklat miljöfrågan de senaste åren. Med viss framgång.

Det är idag ”realisterna” som styr och ställer i miljörörelsen i vår del av världen. Miljöorganisationer och storbolag samverkar för att göra kapitalet grönare. Världsnaturfonden gör affärer med franska byggjätten Lafarge, och Greenpeace driver projekt med Unilever och Coca-Cola.

– Gränsen mellan vinstdrivande och ideella organisationer blir allt tunnare, förklarar grundaren av Rainforest Alliance i en tidningsintervju.

Personer rör sig ut och in i de två sfärerna. Företrädare för Greenpeace kliver in i direktionsrummen, Percy Barnevik börjar med välgörenhet i Asien, och de ledande NGO-erna liknar alltmer företagskoncerner som med varumärken konkurrerar på marknaden för goda föresatser. Bara i USA investerar de största välgörarna 8 miljarder dollar om året i PR och marknadsföring.

Det finns förstås NGO-er som håller sig på sin kant. Men just i miljöfrågan är det övertydligt hur symbiosen mellan det vinstdrivande och det ideella förändrat själva frågeställningen. Klimathotet står överst på dagordningen, men den planmässiga omställning av samhället som måste till finns inte med på listan. Medan politikerna projekterar nya motorvägar och skickar soldater att kriga om oljan, ska vi rädda vår jord genom att köpa utsläppsrätter på marknaden.

Miljöorganisationerna är fortfarande kritiska, ibland mycket kritiska, men kritiken får inget fäste. Den saknar spjärn nerifrån. Vi har en NGO-sväng i samhällets överskikt men ingen folkrörelse värd namnet som tar strid för miljön.

Utvecklingen är liknande på andra områden. Många NGO-er är idag, som Anders Björnsson påpekat, tätt sammanflätade med statsapparaten. De är bara i formell mening icke-statliga. Det vore bättre att kalla dem icke-så-icke-statliga organisationer.

För några år sen granskade jag i ett reportage Svenska Freds- och skiljedomsföreningen. I början av 80-talet hade organisationen 11.000 medlemmar och livaktiga lokalgrupper över hela landet. År 2001 hade medlemstalet krympt till 4.900.

Men av dessa 4.900 betalande medlemmar var bara 156 aktiva. Den inre demokratin hade tynat bort, fick jag veta. Det var nu ledningen i Stockholm som skötte det mesta.

Under samma tid ökade statsbidragens andel av Svenska Freds inkomster från 6 till 39 procent. Det mesta kom från UD, men föreningen tog också emot understöd från försvarsdepartementet.

Pengarna har ur statsmaktens synvinkel varit väl använda. Svenska Freds har energiskt bistått regeringen i den pågående avvecklingen av neutralitetsförsvaret. Föreningen har till och med deltagit i militärövningar för att träna krigsmakten för EU:s och Nato:s så kallade fredsfrämjande operationer.

Det intresse stat och storföretag visar för NGO-erna kan vara ytterst välvilligt, men det är inte utan hakar. Det visar sig nu när en ny regering rotar i den förras favoritprojekt. Det visade sig också för åtta år sen, när två fredsorganisationer plötsligt fick anslagen från UD indragna. De hade båda protesterat mot Natos krig på Balkan.

Jag säger inte att alla NGO-er gått förlorade.

Jag säger inte heller att förlorade NGO-er alltid gör dåliga saker.

Men jag tror inte att NGO-svängen gör en annan värld möjlig.

Visst går det att med lobbying och medieteater få utrymme i toppen av samhällspyramiden. Många NGO-er har idag en framskjuten plats i offentligheten, men de har den på nåder. De lever i ständig ängslan för att, som PR-konsulterna uttrycker det, utdefiniera sig ur debatten. De tvingas vara ”realister”. Symbiosen med stat, medier och storbolag blir ett livsvillkor.

Hela denna strävan att klättra upp till toppen för att där vända utvecklingen är missriktad. Samhällets utveckling avgörs inte där uppe. Den avgörs i pyramidens botten.

Det vi behöver är folkrörelser värda namnet. Då går det att göra något åt klimatet – och en del annat.

Mikael Nyberg, OBS-inlägg P1 29 januari 2008

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook4Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone