Misslyckad stat eller kämpande nation

Somalia brukar framställas som en av de mest misslyckade av alla misslyckade stater, ett svart hål av terrorism och elände. Det går att skönja något annat: hur imperialismen hindrar en nation att stadga sig och hur en nation tar form i motstånd mot imperialismen. En artikel i Folket i Bild/Kulturfront 6-7/2008.


STORBRITANNIENS utrikesminister Jack Straw talar hösten 2002 om ”failed states”, misslyckade stater. Deras sönderfall är inte bara ett hot mot de egna invånarna, säger han. Det kan också, som den 11 september 2001, ”leda till massmord på Manhattan” – och föra med sig ”droger, våld och brott på brittiska gator”.

Tanken är tidstypisk: vi gav våra kolonier självständighet, men många av dem bestod inte provet, de sjönk tillbaka i uråldriga konflikter och nu hotar de oss med terrorism och horder av kriminella invandrare. Då måste vi ta hand om dem igen.

Jack Straw nämner Somalia, rankat som en av de mest misslyckade av misslyckade stater. För tillfället är det nästan tyst i massmedierna om detta land. Visserligen talar FN:s företrädare om en flyktingkatastrof ”värre än Darfur”, och visserligen är landet ockuperat, men eftersom det handlar om ett krigsföretag made in the USA finns inget skäl uppröra allmänheten.

Bilden är redan klar: på ena sidan tycks islamister med koppling till al-Qaida stå, på den andra en bräcklig regering som fått stöd från Etiopien, och så världssamfundet som anstränger sig att hitta en fredlig lösning.

Men det går att skönja något annat: hur imperialismen hindrar en nation att stadga sig, och hur en nation tar form i motstånd mot imperialismen.

Förhistorien är den vanliga. Kolonialmakterna delade området i slutet av 1800-talet. Britterna tog den strategiska, norra delen, italienarna den södra och kejsaren i Addis Abeba provinsen Ogaden.

Kolonisatörerna trasade sönder fungerande lokala ekonomier rotade i familjejordbruk och nomadiserad boskapsskötsel. De berövade småbönder och nomader deras marker och tvingade dem med vapenmakt att arbeta på plantager som producerade för export.

Självständigheten 1960 var en lättnad, men någon allsidig ekonomisk utveckling kom inte till stånd. Ett starkt tillflöde av ekonomiskt bistånd och militär hjälp – en följd av det storpolitiska spelet i omvärlden – blåste upp statsmaskineriet och försörjde ett tärande socialt överskikt.

När arméofficeren Siyad Barre grep makten i en militärkupp 1969 var förtecknen, som ofta vid denna tid, socialistiska. Han fick omfattande bistånd från Sovjetunionen, byggde vägar och skickade ut studenter på landsbygden att alfabetisera folket. Men småbönder som återtagit förlorade marker drevs återigen undan, nu för att ge plats åt vidsträckta statliga lantbruk uppbyggda med utländsk hjälp. Avkastningen var klen men projekten berikade dem som hade statsmakten i sin hand. Kokta omogna bananer, som förr varit nödmat, var nu daglig kost i byarna. Kvinnor och barn skördade bananer, ris och sockerrör för löner som männen vägrade att befatta sig med, medan korrupta ämbetsmän byggde sig luxuösa residens i Mogadishu. Huvudstaden växte på 25 år från 50.000 till en miljon invånare.

1977 försökte Siyad Barre återta Ogadenprovinsen, men Sovjetunionen svek och ställde sig på Etiopiens sida. Med hjälp av kubanska militärer drevs somalierna tillbaka, varpå regeringen i Mogadishu bytte sida i stormaktsspelet. Amerikanska militärer och biståndsexperter tågade in, och i stället för vetenskaplig socialism skulle det nu bli liberaliseringsprogram övervakade av Världsbanken och Internationella valutafonden.

Med formaliseringen av äganderätten förlorade många småbönder sina marker till främlingar från Mogadishu som spekulerade i stigande markpriser och levde på jordlösa arrendatorer och lantarbetare. Den sköra balansen mellan bofasta och nomader som reglerats i sedvanerätten ruckades. Det blev brist på mark och vatten, och slitningarna mellan grupperna började ta sig våldsamma uttryck.

Regeringen hade visserligen förbjudit klantänkandet, men Siyad Barre gynnade sina egna och spelade ut olika klaner mot varandra för att säkra sin ställning. Spänningarna yttrade sig gamla former, men de var inga rester av ett svunnet stamsamhälle. De framkallades av påfrestningarna för en nation som från ställningen som koloni fastnat i nykolonial underordning.

Mot slutet av 1980-talet stod lån och ekonomiskt bistånd från utlandet för över 70 procent av statsinkomsterna, och alltmer av utgifterna gick till utländska fordringsägare. Lönerna i den offentliga sektorn var till sist inte mer än 6 procent av vad de varit 1974. Många välutbildade statstjänstemän flydde utomlands, andra började tjäna pengar vid sidan om.

Utländska hjälporganisationer tog över mer och mer av det som statsmakten försummade – och påskyndade samtidigt sönderfallet. Offentligt anställda övergav sina tjänster för att få 30 gånger mer betalt hos någon NGO.

Efter 1989, när det kalla kriget var överstökat och stormakterna tillfälligt tappade intresset för Afrikas horn, sinade tillflödet av ekonomiskt bistånd. Av statsapparaten återstod bara ett förtorkat, förtryckande skal. Revolterande rörelser, förankrade i olika klaner, bröt fram och drev Siyad Barre och resterna av hans regim ur Mogadishu.

Det var inledningen till år av krig och olycka. Tidigare hade landsbygden motståndskraft mot missväxt och torka. Småbönderna kring floderna kunde växla mellan olika grödor och odlingsmarker, de hade allmänningar att tillgå och de tog kollektivt ansvar för varandra. Med formaliseringen av äganderätten och bortdrivandet av småbönder och nomader från de bördigaste markerna hade mycket av detta redan gått förlorat när stridande miliser drog fram över jordarna.

Bilder av utmärglade, döende barn nådde via massmedierna den västliga publiken. Massvälten framstod som en följd av naturkatastrofer och uråldrig afrikansk ondska. Det var dags för den vite mannen att åter axla sin börda.

Både civilbefolkningen och de stridande parterna välkomnade till en början hjälpen utifrån, men inbördeskriget gjorde det svårt för biståndet att komma fram, och insatserna hade negativa biverkningar. Livsmedelshjälpen slog undan marknaden för lokala producenter, och de utländska NGO-erna blev källor till inkomster för krigsherrar som erbjöd beskydd, upprättade vägtullar eller lade beslag på mat och annat bistånd.

I december 1992 landsteg trupper från USA på stranden i Mogadishu i TV-kamerornas ljus. USA skulle rädda de döende somalierna och röja upp i landet. Visserligen var svälten vid det här laget nästan över, men det fanns annat som talade för operationen.

Amerikanska oljebolag hade utverkat koncessioner för oljeprospektering i Somalia under Siyad Barres sista år vid makten. Ledningen i Pentaqon hade också ett starkt intresse av krigsinsatsen. Les Aspin, försvarsminister i den tillträdande Clintonregeringen, förklarade att medborgarna svårligen kunde tolerera militärutgifter på upp till 250 miljarder dollar per år, om vapnen och soldaterna aldrig kom till användning.

Dessutom var Operation Restore Hope prejudicerande. Det var första gången säkerhetsrådet auktoriserade en militär intervention i ett medlemsland med hänvisning till hot mot internationell fred och säkerhet, och det var första gången man överlät ledningen för en FN-operation till en medlemstat, USA.

Soldaterna från USA och dess europeiska följeslagare uppträdde som kolonialkrigare brukar. Skrålande for de i högsta fart genom gatorna och slängde godis och läsk efter sig för att se unga somalier springa efter. Flera barn ramlade och blev överkörda. Andra blev misshandlade och utsatta för förnedrande bestraffningar, om de försökt stjäla något. En pojke låstes in i en låda. Han skrek på hjälp men dog efter timmar i solen. En annan blev skjuten för ett par solglasögons skull. Efterräkningarna inskränkte sig till degradering och löneavdrag.

Somalierna betraktade snart FN-styrkorna som en stridande fraktion bland andra, och hjälparbetare rapporterade att säkerheten aldrig varit sämre.

Men för Vita huset var upphovet till landets alla svårigheter en ensam ondskefull man, general Mohamed Farah Aidid. I juli 1993 hade hans klan sammankallat sina äldste till rådslag i Mogadishu för att diskutera en fredlig lösning på konflikten med FN-styrkorna och eventuellt beröva Aidid ledarskapet. Men USA:s stridsledning tyckte sig veta att det handlade om ett hemligt möte där terrorister planerade nya illdåd. I 17 minuter avfyrade amerikanska attackhelikoptrar 16 missiler och flera tusen kanonsalvor mot möteslokalen. Över 50 gamla, vördade klanledare miste livet.

Fyra västerländska journalister som kom till platsen slogs ihjäl av uppretade och förtvivlade somalier. Tvärs över klangränserna vände sig folk mot de utländska trupperna, och några månader senare hade den amerikanska opinionen fått nog, sedan somaliska milismän skjutit ner två Black Hawk-helikoptrar och 19 amerikanska soldater dött i den efterföljande striden. Omkring 1.000 somalier – civila såväl som stridande – dog också i slaget, men det västerländska medvetandet uppfylldes av bilderna av hur döda amerikanska soldater släpades av jublande afrikaner genom Mogadishus gator. Det var en chock av samma slag som nyheten om general Gordons nederlag Khartoum i januari 1885.

Det nationella sönderfallet fortsatte. Somaliland i norr hade utropat sig till egen stat, andra landsdelar gjorde anspråk på autonomi och Mogadishu delades mellan rivaliserande krigsherrar. Men trots inbördeskriget fortskred produktion, handel och annan ekonomisk verksamhet. Omkring 750.000 somalier i utlandet skickade stora penningsummor till släktingar i hemlandet och investerade i lokala företag. Betalningssystemet sköttes av så kallade hawalabanker och var enligt Världsbanken effektivare än före kriget. Somalia utvecklade också ett av Afrikas bästa mobilnät.

Störst i båda branscherna var koncernen al-Barakaat. Men efter den 11 september 2001 pekade Vita huset ut detta företag som al-Qaidas ”kvartermästare”. FN:s säkerhetsråd påbjöd på USA:s begäran att alla dess tillgångar skulle frysas och att en rad av dess medarbetare, bland annat tre svenska medborgare, skulle försättas i ekonomisk karantän. Det var som om en främmande makt plötsligt hade stängt ett par av Sveriges största banker samt Telia.

Anklagelserna visade sig snart vara grundlösa, FBI hittade inte minsta koppling till al-Qaida eller andra terrorgrupper, men det tog fem år innan Ahmed Yusuf, den siste av de tre svenskarna på listan, återfick sina medborgerliga rättigheter, och al-Barakaat är fortfarande bannlyst och tillgångarna frysta.

Flyktingarna och migrantarbetarna från Somalia hittade nya kanaler för sitt bistånd till hemlandet. Inflödet motsvarade enligt Världsbanken 60 procent av bruttonationalprodukten 2004 och försörjde minst en tredjedel av befolkningen.

I Mogadishu började samtidigt en rekonstruktion av statsmakten. Lokala islamiska domstolar skapade lag och ordning i grannskapen, började samarbeta med varandra och upprättade egna miliser. Men USA försåg krigsherrarna i staden med pengar och vapen för att, som det hette, bekämpa terrorismen.

Strategin slog fel. Den siste krigsherren flydde staden förklädd till kvinna, sittande på en åsna, och de förenade islamiska domstolarna kunde våren 2006 påbörja en återuppbyggnad av huvudstaden. Till och med i amerikanska tidningar kom rapporter om ljusningen för Somalia. Vägspärrarna med kriminella, khattuggande, tungt beväpnade ungdomar var borta, flygplatsen och hamnen öppnade och barn spelade fotboll på gatorna. Det var den lyckligaste tiden på 15 år, och de islamiska domstolarna utsträckte sitt inflytande över stora delar av södra Somalia.

Men USA ansåg att somalierna förtjänade något bättre. Med hjälp av bland andra Sverige och Norge skapade Vita huset en kontaktgrupp för Somalia med syfte att stoppa de islamiska domstolarna och stärka den provisoriska regering västmakterna sökt pracka på somalierna sedan 2004.

I december 2006 reste befälhavaren för USA:s krig i Irak och Afghanistan till Addis Abeba för underhandlingar, och massmedierna i USA började att fyllas av rapporter om att al-Qaida tagit över i Mogadishu. Understödd av USA:s flygvapen, flotta och specialförband marscherade Etiopiens armé in i Somalia och installerade den utvalda lydregeringen i Mogadishu.

I dag medger företrädare för USA att också detta slagit fel. Kriget skulle, liksom operationen i Irak, vara över på ett par månader, men etiopierna är fortfarande kvar, och motståndet tilltar och sträcker sig över klangränserna. En bred nationell allians förenar företrädare för de islamiska domstolarna, somalier i exil och ledare som övergett lydregeringen.

Ockupanterna beskjuter bostadsområden med granater och tungt artilleri och går från hus till hus och avrättar misstänkta motståndare. I april stormade de en moské, kidnappade 40 barn och skar halsen av obeväpnade religiösa ledare.

Flera hundratusen människor har flytt Mogadishu, och 2,6 miljoner somalier är enligt FN i hungersnöd, en ökning med 40 procent sedan januari i år. Snart kan halva befolkningen vara beroende av nödhjälp. Men medan hungerkravaller rasar i Mogadishu har USA än en gång föresatt sig att strypa tillflödet av bistånd från somalier i exil. Enligt den praxis som svensk säkerhetspolis nu med amerikansk uppmuntran försöker etablera i Sverige är stöd till den nationella befrielsekampen och förmedling av pengar till Somalia via hawalabankerna terroristbrott. Två svenska medborgare sitter sedan tre månader häktade av detta skäl.

Massvälten och flyktingkatastrofen förblir notiser i förbigående. Att Somalia är en misslyckad stat vet ju redaktörerna redan.

Mikael Nyberg, Folket i Bild nr 6-7/2008

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone