Dagens Nyheter hycklar om facket

DN beklagar medlemsflykten från fackföreningarna. Men det gömmer sig något vasst i omtanken. Facken ska överge traditionellt ”maktspråk”, heter det. Med det menas att de fexibelt ska böja sig för marknadens krav. Ett inlägg på SVT Debatt 9 september 2009.


NYLIGEN STOD DET KLART att fackföreningarna i Sverige på ett par år förlorat över 200.000 medlemmar. Nyheten utlöste ett samfällt beklagande bland politiker och kommentatorer. Till och med ledarredaktörerna på Dagens Nyheter bekymrade sig (21/8). Men så fanns det förstås ett bekant budskap gömt i omtanken.

Regeringen har, med DN:s tillskyndan, dramatiskt försämrat villkoren för a-kassan. En lågavlönad LO-medlem kan idag få betala över 400 kronor i månaden i avgift (medan en akademiker klarar sig med 90 kronor). DN-redaktörerna tillstår att detta i någon mån kan ha bidragit till flykten från facket.

Huvudförklaringen är dock, som de ser det, en krassare attityd bland de unga – ”vad tjänar jag på det?” – och en strukturell förskjutning från industri- till servicesektor. Nu måste LO ”tänka om och nå ut på små arbetsplatser med mycket varierande arbetsvillkor”.

Hur då?

”Att tillämpa traditionellt fackligt maktspråk – som bojkotten mot en salladsbar i Göteborg häromåret – är kontraproduktivt. Här behövs nytänkande och flexibilitet.”

Det är som när Urban Bäckström på Svenskt Näringsliv föreslår facket att stärka sin ställning genom att ge upp strejkrätten.

Längs Linnégatan i Göteborg fanns knappt ett matställe som hade kollektivavtal.

– Vi gick från restaurang till restaurang och övertygade dem om att skriva på, berättar Per-Anders Pettersson på Hotell- och restaurangs avdelning. När de förstod att vi skulle övertala också konkurrenten i dörren intill gick det lättare.

Men vid salladsbaren var det stopp.

Den omtalade blockaden blev det inte mycket med. Det maktspråk facket tog till var att stå utanför och dela ut flygblad. Bland folk i Göteborg var förståelsen för aktionen utbredd, men bland beslutsfattarna i Stockholm – och hos redaktörerna på Dagens Nyheter – var stämningarna annorlunda.

När avdelningen nästa gång ville ta strid – det handlade om en medlem på en sushibar som förvägrades avtalsmässiga villkor – sa ledningen för Hotell och restaurang nej. Den var rädd för ett nytt drev i Stockholmsmedierna och fick besked från LO-ledningen om att något centralt stöd inte var att vänta. En konflikt skulle störa de pågående förhandlingarna med Svenskt Näringsliv om frivilliga inskränkningar av strejkrätten.

Vad är då ”medlemskapets värde för alla dessa medlemmar som arbetar på en arbetsplats där man är själv tillsammans med arbetsgivaren”, undrade avdelningen.

Fackföreningar som flexibelt viker sig blir sårbara för angrepp mot kvarvarande ställningar. Det är svårt att värva nya, unga medlemmar bara med rabatter på hemförsäkringen.

Wanja Lundby-Wedin förklarar för LO-tidningen (21/8) den sjunkande organisationsgraden med alla visstidare och entreprenadföretag: ”Strukturen på arbetsmarknaden har gjort att det är en otrolig utmaning att nå 80 procent igen.”

Det är nog alldeles riktigt, men är den nya strukturen ofrånkomlig?

Utbredningen av lösliga arbetstider och anställningsformer är en återgång i en ny omgivning till förhållanden som rådde i arbetslivet före arbetarrörelsens genombrott. När min morfar jobbade i skogen i Jämtland i början av 1920-talet gick avverkningarna till de arbetslag som hade de lägsta anspråken. Men kollektivet organiserade sig och satte stopp för utpressningen. Då blev arbetarna anställda av skogsbolagen i stället med basar och chefer över sig och löner och anställningsvillkor reglerade i lagar och avtal. Nu är underbuden tillbaka i skogen och på andra håll. Vi har proletärer med F-skattsedel i handen och daglönare som sitter vid telefonen och väntar på nästa påhugg.

Utvecklingen är inte, som ideologerna inbillar oss, en produkt av något postindustriellt nätverks- och informationssamhälle. Den är följden av fackliga nederlag – från sushibaren i Göteborg till Lavaldomen och EU:s Lissabonfördrag. När arbetarkollektivet är söndrat och försvagat kan kapitalägarna rekonstruera godtycket. Det börjar på golven och slutar i paragraferna.

Men från golven går det också att vända utvecklingen.

Hamnarbetarna i Göteborg har i flera år värjt sig mot hamnledningens försök att ställa fast anställda mot timanställda och försämra anställningsvillkoren.

Lagerjobbarna på Systembolagets dotterbolag Lagena i Jordbro strejkade i somras när företaget varslade 33 fast anställda om uppsägning för att i stället hyra in personal från ett bemanningsbolag.

Strejken var, som det heter, vild. Polis sattes in för att bryta blockaden av transporterna och ge strejkbrytare tillträde. I november dras arbetarna inför Arbetsdomstolen, men 75.000 kronor är redan insamlade för att täcka de förväntade skadestånden. Så går det att rekonstruera den fackliga solidariteten.

DN-redaktörerna vill tvärtom att vi ska finna oss i det frånkomliga. Det är deras omtanke om facket.

Mikael Nyberg, SVT Debatt 3 september 2009

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone