Drogromantik och konstnärsmyter förstärker ofta varandra. Så var det med absinten. Vincent van Gogh skar av sig örat. Det minskade inte lockelsen. En krönika i tidskriften Alkohol & Narkotika nr 2/2010.
ÄLDRE TIDERS MÅLARE var hantverkare bland andra. Numera upphöjs konstnären gärna till geni. Många av de postmoderna verk som avyttras på den internationella konstmarknaden skulle röna föga intresse utan hysterin kring namnet, den till övermänniska – och varumärke – upphöjda konstnären.
Min far är bildkonstnär. Han tillhör inte de förgudade, och han kan med hantverkarens blick genomskåda det uppblåsta . Ändå är han färgad av romantiken kring sitt yrke.
Ett par vänner till mig gick runt och tittade på hans målningar en gång. De pekade och frågade:
– Vad är det där?
Det var ett mörkt parti högst upp i en ganska abstrakt målning.
Farsan anlade en bekymrad uppsyn:
– Det är min samlade ångest.
– Får den plats däruppe?
Så trillade mystiken ner i ett garv.
Också berusningsmedlen är förpackade i romantik. De lånar gärna glans av det skapande geniet. Det känns bättre att supa skallen av sig då.
Så var det med absinten, som slog igenom i de övre samhällsskikten i Europa i slutet av 1800-talet. Okända substanser tycktes ge enastående, sinnesutvidgande effekter, vilket storkonsumenter bland författare och konstnärer gärna bekräftade.
Vincent van Gogh skar av sig örat, hamnade på dårhus och tog livet av sig. Sådana öden förstärkte både kulten kring det konstärliga och mystiken kring den gröna fen, som drycken kallades.
Kemister som analyserat gammal absint har inte hittat andra verksamma substanser än alkohol. Men med en koncentration på 70 procent blev känslan av något utöver det gängse påtaglig.
När absinten småningom sipprade ned i folkmassorna smakade den inte kultur och förfining längre. De mytomspunna egenskaperna framstod som vanlig vulgär fylla. Då fick nykterhetsrörelsen drycken förbjuden i många länder. Vinindustrin, som hjälpt till, kunde återta förlorade ställningar med sitt skiktade utbud.
De exklusiva vinerna är förbehållna fåtalet, men de gör att också trelitersdunken med platspip kan förknippas med salong och konstnärlig mystik.
Mikael Nyberg, Alkohol & Narkotika Nr 2/2010
