Om skribenterna i Le Monde Diplomatique får råda blir det kapitalism på alla kanaler också framöver. Det gäller bara att beröva nyliberalerna fjärrkontrollen. En recension i Aftonbladet 25 juli 2010.
DE ELEKTRONISKA KANALERNA ger tillgång till information från hela världen, men det som mest tränger sig på är de anglosaxiska perspektiven. Det gäller även samhällskritiken. Vänsterliberaler från USA brer ut sig i tankegångarna.
Engelskans språkliga dominans är inte hela förklaringen. Den debatt i Indien som förs på engelska är osynlig i Sverige, såvida den inte tagit omvägen över USA eller Storbritannien.
Svensk-finska utgåvan av Le Monde Diplomatique ger en öppning till kontinentaleuropeisk samhällskritik. Här finns rapporter från länder och världsdelar som sällan föräras mer än notiser i nyhetsmedierna, och misstron mot de nyliberala framgångssagorna är stark.
I senaste utgåvan skriver journalisten Xavier Monthéard om urbaniseringen i Vietnam. Landet är på modet bland utländska fastighetskapital. Fattigbönder berövas sin mark för att ge plats för förorter och motorvägar för de välbeställda. Arkitekten Hoang Huu Phe i Hanoi ser framför sig en ”attraktiv teknologisk stad av internationellt slag”: ”Amerikanerna gjorde rätt när de skapade ett Las Vegas mitt i öknen.”
Reportaget är ganska typiskt. Texterna i tidskriften präglas av ett stilla vemod över en utveckling som har sin gilla gång. Det är väl så en resignerad eurovänster betraktar världen. Ibland tycks en annan värld vara möjlig, men då handlar det inte om någon ny samhällsordning, knappt ens en rekonstruerad välfärdsstat eller ett brott med de västliga stormakternas anspråk på att styra och ställa i världen. Om skribenterna i Le Monde Diplomatique får råda blir det kapitalism på alla kanaler också framöver. Det gäller bara att beröva nyliberalerna fjärrkontrollen.
Frederic Lordons analys av finanskrisen utmynnar i krav på beskattning av bonusar och finanstransaktioner. Han tillstår att detta knappast ruckar några ”grundläggande strukturer”. Så varför stanna där? Måste samhällets tillgångar ligga i händerna på en alltmer egenmäktig och parasitär finansaristokrati? Dagens stadgade europeiska vänster väcker inte ens frågan.
På liknande sätt med världspolitiken. När Wibke Hansen och Volker Perthes, tyska experter på ”internationella fredsinsatser”, tar sig an det statliga sönderfallet i delar av tredje världen är analysen fullkomligt officiös. I en bisats påpekas visserligen att ”internationella aktörer ofta har bidragit till staternas förfall”, men de ”fragila staternas” olycka sägs likväl vara att ”det internationella samfundet”, det vill säga de västliga stormakterna, glömt bort dem. USA och EU ska intervenera tidigare och prioritera bättre i statsbyggandet, det så kallade. Mot USA:s och Natos krig i Afghanistan har författarna inga principiella invändningar. De vill bara sköta operationen på snyggare sätt.
Jag ser inget förvånande i denna hållning. Rikevärldsvänstern har alltid varit snar att ta på sig den vite mannens börda.
Men ibland skakar upproren i periferin om perspektiven.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 25 juli 2010
