Guide till slott och adlig köttmarknad

Bengt Ericson har skrivit en läsvärd bok om ”den nya överklassen”. Ja, så särskilt ny är den nog inte. Det handlar snarare om en bedagad borgerlighet. Och någon utväg ur den alltmer parasitära kapitalismen känner Ericson inte till. Han försöker till och med göra välfärdsstaten ansvarig för klasskillnaderna. En recension i Aftonbladet 17 september 2010.


Till det bästa Jan Guillou skrivit hör porträttet av försäkringsdirektören Henric Gundell i romanen Tjuvarnas marknad från 2004. Jag tänker särskilt på scenen när denne företrädare för ett till övermått berikat skikt av byråkratkapitalister står framför spegeln och prövar outfitten inför en seglats med kumpanerna. Ska han sätta på sig seglarmössan han fick av grabbarna när han blev vd? Kanske får den Peppes fru, född överklass, att le försmädligt.

Ämnet är detsamma i ekonomijournalisten Bengt Ericsons nyutkomna bok Den nya överklassen. På baksidan utlovas ”en guidad tur genom ett rikemansland där pengar och position betyder allt”. Författaren låter oss åka turistbuss genom samhällets överskikt.

Från Djurgården, Djursholm och Lidingö far vi till Sörmland för att beskåda slotten som det nya frälset tagit över, gynnat av förmånliga skatteregler. Vi tar del av säregna jaktritualer, besöker internatskolorna och de exklusiva sällskapen, och slår portkoden 6969 till privatklubben Noppe, kungens favorithak, även kallat ”den adliga köttmarknaden”.

Såväl uppkomlingar som stadgade finansaristokrater skymtar förbi. I Torekov traskar rikingar i slitna morgonrockar i procession till bryggan för ett dopp. Bankchefen Arne Mårtensson, 55 år, ger sig ut på långsegling med en pension på 225 miljoner, Ingvar Kamprad bjuder på en förtorkad ostmacka och Gerard de Geer blir miljardär på ”ett Klondike som varken förr eller senare skådats i världshistorien”, bortslumpandet av Rysslands samlade rikedomar.

Ibland kunde reseledaren hålla igen lite med informationerna, sammanhangen klarnar inte alltid av fler exempel. Men kunnig är han och bitsk i kommentarerna.

Så särskilt ny är den överklass han förevisar förstås inte. Det handlar snarare om en utlevad och alltmer parasitär borgerlighet. Många av de företrädare Ericson presenterar för oss är inkrökta, fåfänga och fullkomligt hämningslösa då det gäller att ta för sig. I synnerhet familjen Wallenberg och dess kotteri av direktörer.

Någon väg ur rikemansriket känner reseledaren inte till. Han ogillar både socialism och sosseri, försöker till och med göra välfärdsstaten ansvarig för klasskillnaderna. I stället drömmer han nostalgiskt om ”företagsägare av kött och blod”, som om Ingvar Kamprad med över 100 miljarder kronor på hög vore ett alternativ till ”de giriga topptjänstemännen” med hundra miljoner i egen ficka. Ja, det ska förstås till ett moraliskt uppvaknande också. De däruppe ska dela med sig, om än inte via skattsedeln. Den gode fursten är Ericsons ideal.

Vi får nog lämna bussen.

Mikael Nyberg, Aftonbladet 17 september 2010

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone