ISAF bridges new road toward change for Faryab citizens

Natos knektar

Ännu en död svensk soldat i Afghanistan och krigsaktivismen flammar högre än på länge. Ett korrektiv kan vara att läsa Britt-Marie Mattssons bok om neutraliteten. Hon ogillar bortfifflandet av alliansfriheten och varnar för en utrikespolitik som formas i förtroliga samtal med stormakternas företrädare. En recension i Aftonbladet 22 oktober 2010.


ÄNNU EN DÖD SVENSK soldat i Afghanistan, två allvarlig sårade. Då flammar krigsaktivismen högre än på hundra år i samhällets överdel. (S)-ledningen kryper ur det halva löftet att 2013 ta hem trupperna, och från Försvarshögkvarteret till Svenska Freds bejakas skiftet från neutralitetsförsvar till legotrupper rustade för krig under den västliga militäralliansens befäl.

”Den första försvarsbarriären ligger numera utomlands och ofta utanför det europeiska närområdet”, skriver Ove Bring i Neutralitetens uppgång och fall (2008). Det är gällande maxim. Ingen frågar var högst påtagligt hotade bybor i Afghanistan eller Pakistan i så fall har sina försvarsbarriärer.

Inför 1948 års försvarsbeslut konstaterade dåtidens försvarspolitiker att Sverige inte ensamt kunde hålla stånd mot en stormakt. Men det var inget skäl att ge upp alliansfriheten. Vi skulle inte i förväg binda oss vid makter som kunde dra in landet i konflikter.

Detta skäl för neutralitetspolitiken kvarstår och förklarar det folkliga motståndet mot Natomedlemskap. Statsledningen tummade ofta på alliansfriheten, men neutraliteten begränsade likväl utrymmet för de kretsar som förordade anslutning till stormakters krigsföretag.

Det var inte, som Ove Bring påstår, ett ”utanförskap”. Sverige delade alliansfriheten med många länder, och den neutrala hållningen hindrade inte en aktiv utrikespolitik. Tvärtom, den gjorde det lättare för motstånd mot atomvapen och kolonialkrig att bryta fram genom affärsintressen och anpasslighet.

Det går att läsa Britt-Marie Mattssons nya bok, Neutralitetens tid – svensk utrikespolitik från världssamvete till medgörlig lagspelare, som ett korrektiv till den förhärskande bilden av alliansfriheten som något osolidariskt, falskt och förlegat.

Texten kränger mellan granskningar av det officiella och minnen från år som utrikesreporter och utrikeschef på Göteborgs-Posten. Författaren tillhör dem som flockats kring världens eländen och ledare. Det är en bakgrund på gott och ont: ögonblicksbilder och upplysningar off the record fastnar lätt i givna vinklar.

Så blir utsvältningspolitiken mot Irak före ockupationen en svensk framgångssaga, saboterad av Saddam Hussein. Det var säkert Anna Lindhs och UD:s syn på saken. Carl Bildt hade, som jag påpekade i Aftonbladet 2006, en klarare uppfattning. Sanktionerna var ”omoraliska”, skrev han inför invasionen, och det gick inte att häva dem med ytterligare vapeninspektioner – eftersom USA:s verkliga mål var ett regimskifte i Bagdad. Det var Bildts skäl för det brottsliga kriget. Låt oss få det överstökat, tyckte han.

Men trots sin plats i följet är Britt-Marie Mattsson inte särskilt följsam. Hon inser att avvecklingen av neutraliteten inte gick rätt till, och det upprör henne.

Neutralitetspolitiken var ”stendöd” när Sverige gick med i EU, berättar Bildt för henne. Så lät det inte när regeringen Ingvar Carlsson i en fotnot öppnade för medlemskap, eller när ja-sidan i folkomröstningen 1994 lovade att neutralitetslinjen låg fast.

Natovännerna var länge marginaliserade, men genom ubåtshysterin under 1980-talet kunde alliansfrihetens förvaltare chikaneras och Carl Bildt kliva fram. Den indiciekedja han skramlade med är det inte mycket kvar av, men avgörande frågor är fortfarande outredda. Marinen undanhåller viktigt material och Bildt vägrar att samarbeta. Blev vi vilseförda bort från alliansfriheten, undrar Britt-Marie Mattsson.

Hon noterar hur utrikespolitiken allt oftare tar form vid sidan om den parlamentariska demokratins formaliteter. Omvärlden och Sveriges medborgare utläser regeringens ställningstaganden bland privata reflektioner och restips på Carl Bildts blogg. Öppenheten är en illusion. Bortom politikernas bloggar och twitter ”blir slutenheten inom utrikespolitiken alltmer uppenbar”, varnar Britt-Marie Mattsson.

I det informella, i de förtroliga samtalen ledarna emellan, svassar småstatens företrädare efter de stora. Den som levererar levande material till kriget får en plats vid bordet.

Mikael Nyberg, Aftonbladet 22 oktober 2010

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone