Robert Nyberg

Vanvård på sjukhem och banvallar

Vanvården av gamla och sjuka på privata sjukhem har väckt berättigad indignation. Politikerna diskuterar nya skatteregler för riskkapitalbolagen. En icke oviktig fråga, men det avgörande problemet är något annat: hur marknadsmekanismer bryter ner allmännyttan i tidigare offentligt drivna inrättningar. Inom järnvägen dominerar ännu statliga bolag. Men de skadliga effekterna av konkurrensutsättningen är lika påtagliga. En artikel i Aftonbladet 23 november 2011.


FÖRST EN RÄTTELSE: Det heter inte ”vårdentreprenör”. Ordet är ”vanvårdsprofitör”.

Sedan ett klargörande: Vanvården handlar inte om bristande företagsetik, slappa skatteregler eller otillräcklig övervakning. Allt detta underlättar, men skandalen är större än så. Vi lever i en kapitalism som är i färd med att riva upp ett århundrade av sociala framsteg. En ”domedagsmaskin”, skriver den bekymrade liberalen Martin Wolf i Financial Times.

EU:s finansministrar predikar ”arbetslinjen” men för finanskapitalens skull ska miljoner greker, portugiser, spanjorer och italienare sluta arbeta. I Tyskland har reallönerna sjunkit i tio år, i USA har inkomsterna för det stora flertalet knappt rört sig sedan 1970-talet och i Storbritannien är depressionen djupare än på 1930-talet. De översta bland de översta, den ynka procenten i slotten, de exklusiva våningarna och de muromgärdade villorna, ackumulerar rikedomar i samma omfattning som i början av 1900-talet, men blöjor till döende lönearbetare har vi inte råd med.

De politiskt ansvarigas ojanden över storkoncernen Caremas vinstoptimering är krishantering efter PR-konsulternas ABC. Det är som med Anders Borg och bankdirektörerna. Ju högre han larmar om deras girighet, desto större allmänna tillgångar står han i begrepp att sätta i pant för deras fortsatta framfart.

När medierna lugnat sig och regering och riksdag petat i regelverken kommer vanvårdsprofitörerna liksom bankerna att vara back in business. På den borgerliga kanten och långt in i socialdemokratin och Miljöpartiet råder enighet om att den så kallade valfriheten ska få större utrymme inom åldringsvården. Det offentliga ska inskränka sig till ett basutbud. Därutöver får den enskilde välja. Vill man unna sig det lilla extra, till exempel en torr blöja, får man betala för det.

Den svårt dementa pensionär som inte förmår uppskatta Caremas urinstinna blöjor förväntas ta sin säng och gå till Attendo i stället. Där är utbudet av tjänster visserligen snarlikt. En man berättar i Dagens Nyheter att han på ett av företagets hem hittade sin mor naken på en madrass med avföring över hela kroppen. Det var inte kostnadseffektivt att byta blöjor. Bajset kliade. Varje dag fick han skrapa bort intorkad skit från hennes händer.

Han letade i valfrihet upp ett kommunalt hem för sin mor. Varmt och fint och trevligt. Nu tar Attendo över stället.

Konkurrens ger inte högre kvalitet i den sociala sektorn, påpekade professor Marta Szebehely i Studio Ett i förra veckan. Gamla och sjuka som saknar påstridiga och välbeställda anhöriga slutar hos de vinstjagande vanvårdarna. Det blir nerpissade blöjor för den stora massan, guldkant in i döden för resenärerna i första klass.

Riskkapitalbolagen – vars affärsidé i själva verket är riskfria vinster – driver utan tvivel på utvecklingen. Men regeringens och socialdemokraternas debatt om företagens skatteflykt är en medveten avvikelse från ämnet. Varken Anders Borg eller Tommy Waidelich vill diskutera det avgörande, de marknadsmekanismer som i politisk enighet och med påbud från EU släppts lösa i den offentliga sektorn.

Med socialdemokratins hjälp kunde borgerligheten under 1930-talets depression höja sig ur laissez faire-kapitalismens systematiska dumheter. Staten måste ingripa, skrev den unge liberalen och nationalekonomen Bertil Ohlin: ”Gemensamt för socialliberal och socialdemokratisk åskådning – ehuru ej för gammalliberal – är att man kommer till följande: Man kan icke låta allt sköta sig själv.” Nu är såväl socialdemokrati som borgerlighet tillbaka i det gammalliberala oförnuftet. I stället för den sociala ingenjörskonst som skulle övervinna kapitalismens inre svagheter sätter de samlandet av skattepengar på hög inför nästa utbetalning av understöd till bankerna och deras direktörer.

Också inom järnvägen är riskkapitalbolagen aktiva, men de största aktörerna är ännu statliga. Det hjälper inte. Marknadsmekanismen framkallar samma förfall som inom vården av de gamla och sjuka. Medan kostnaderna för att administrera systemet växer över alla bräddar jagar konkurrerande aktiebolag positiva resultat i boksluten med hjälp av fuskjobb, kortsynt sparande, planerad underbemanning och brott mot regler och föreskrifter.

Ett exempel: För ett par år sedan vann statliga Infranord anbudskonkurrensen om underhållet av banan från Ulriksdal till Uppsala. Tidigare hade 40 till 45 man arbetat på sträckan. Nu skulle 16 man klara samma uppgift. Bemanningen räckte inte till för att både röja snö, skruva åt lösa bultar, åtgärda sprickor i rälsen och utföra säkerhetsbesiktningar och efterkontroller. Antalet fel som måste avhjälpas hopade sig i lika oroande takt som snön och isen på spår och växlar. Uppgiften för den lokala chefen var att få kontraktet att gå ihop. Hur skulle han göra? Han började knappa in icke åtgärdade fel som åtgärdade i Trafikverkets datoriserade rapporteringssystem.

Den bild datasystemet ger av banans tillstånd ”är bevisligen inte längre tillförlitlig”, konstaterar verkets kontrollörer. ”I en förlängning ser beställaren det som en säkerhetsrisk.”

Infranord lämnade bland annat trasiga bultar och en spricka i en räl i en växel i Kalhäll utan åtgärd. Risken för urspårning var överhängande.

Sedan banunderhållet blev konkurrensutsatt har sex människor dött i samband med arbete på spåren. I förlängningen väntar svåra kollisioner och urspårningar av det slag som följde med avregleringen av den brittiska järnvägen.

”Tid för ansvar”, säger statsministern, sänker krogmomsen och låter den välsignade marknadsmekanismen härja vidare på vårdhem och banvallar.

Mikael Nyberg, Aftonbladet 23 november 2011

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone