Författaren Lena Andersson lanserar mot Anders Behring Breivik – och islam – en liberal utopi. Hon gör dygd av sin egen klassresa, ser i flykten från kollektivet räddningen ur klasstänkande, könsförtryck och religiösa fördomar. Men utan klassmedvetande och kollektivt motstånd sitter vi fast i ras och religion. En artikel i Aftonbladet 4 maj 2012.
ANDERS BEHRING BREIVIKS tankefoster är som de flesta ideologier ett mischmasch av influenser. Lena Andersson förbigår i Dagens Nyheter (22 april) det som han råkar ha gemensamt med kampanjande svenska ateister och statsmän i USA och Europa: föreställningen om ”islamismen” som ett hot mot det västerländska samhället. Hon gör honom i stället till en produkt av all slags ”föreställningar om åtskillnad beträffande klass, kön och kultur”.
Mot detta ställer hon en liberal utopi: ”Den efterlängtade dag då vi inte längre kedjar fast oss själva och andra vid tillhörighet och egenskaper är alla i minoritet och alla i majoritet.”
Det påminner om filosofen Karl Popper och hans kamp mot ”kollektivismen” efter andra världskriget. Varje kollektiv strävan efter något annat än den kapitalistiska formen för modernisering framstod som ett utslag av gångna tiders oförnuft. Hoten var klasstänkandet och ”stammens nationalism”, de nationella rörelserna i utvecklingsländerna. Så gömde sig kapitalvälde och imperialism i det förment universella förnuftet.
Jag tror att Lena Andersson har fastnat i sin klassresa. Sverigedemokraterna är ”provinsialismens parti”, skriver hon (DN 25 september 2010). Hon delar deras motvilja mot islam men ogillar skälen för den. SD är inkrökt, det hör byn till. Storstaden är för henne något annat, ett kosmopolitiskt ideal fritt från ”kulturseparatism” och ”uteslutningsmekanismer”.
Så ter det sig kanske för en intellektuell från förorten som arbetat sig upp i Stockholms välbeställda delar. För de rut-avdragna pigorna, de moderna daglönarna och arbetarna från provinsen (svensk eller utländsk) är metropolens frihet från åtskillnader nog inte lika påtaglig.
Kulturell tillhörighet och personliga egenheter, den så kallade sociala kompetensen, avgör din plats i hackordningen. Det handlar inte bara om språk och hudfärg. Fixar du inte klädkoden är det kört i de högre sfärerna, förstår du inte att le och se ut att trivas i den planerade underbemanningen slutar du i FAS3.
Lena Andersson rör sig ur kollektivet. Det är hennes klassresa. När arbetarrörelsen bröt fram var den individuella frigörelsen en resa med kollektivet. Den organiserade arbetarklassen gav materiella förutsättningar för ett brott med kvävande kulturella föreställningar och vanor.
Ett annat kollektiv, förvaltarna av en skenande finanskapitalism, river idag upp framstegen. Då blir verkan omvänd. Den relativa jämställdheten mellan könen överlever inte pigjobben, de påtvingade deltiderna, de urlakade pensionerna och åldringsvårdens sönderfall. Vi får ett tänkande som överensstämmer med den förnyade underordningen av arbetarkvinnan.
På samma sätt med rastänkandet. Det återvänder i ny form, fixerat vid kultur och religion, eftersom de nya kolonialkrigen och den tilltagande överexploateringen av migrantarbetarna ofrånkomligen skapar en marknad för ursäktande ideologier.
Lena Andersson sammanfattar: ”Att leva är att påverkas. Utifrån. Det måste gälla alla.” Vad gömmer sig i detta ”måste”? Ockupanter skändar Koranen i Afghanistan. Åligger det afghanerna att välkomna denna influens utifrån?
Söndringen efter religion och etnicitet är en olycka, men varje rörelse och varje politiskt läge måste bedömas för sig. När ett motstånd mot förtryck hämtar kraft ur tron får religionskritiken en vass egg.
Jag tror inte på att trycka ner universella mänskliga rättigheter i halsen på förortskids utan styrsel på sin vrede. Ska det bli något bortom ras och religion behöver vi ändra de materiella förutsättningarna. Då är det klasstänkandet som gäller.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 4 maj 2012
