the-fat-kitchen-1563

Piketty, kapitalet och den ofullbordade frigörelsen

Uppmärksamheten kring Thomas Pikettys analys av den nutida kapitalismen är välförtjänt. Han visar något väsentligt: Det som brukar kallas nyliberalism är inte ett undantagstillstånd. Det är normal kapitalism, en återgång till massproduktionen av ojämlikhet. Men Pikettys lyckas bara till hälften frigöra sig ur den nationalekonomi som ursäktar klassförtrycket. Då blir det som det blir med slutsatserna. En artikel i Aftonbladet 4 maj 2014.


GAPET MELLAN RIKA OCH FATTIGA var ett tema för det ekonomiska toppmötet i Davos i januari. Internationella valutafonden bekymrade sig över växande inkomstskillnader, och Oxfam räknade ut att 85 miljardärer tillsammans äger lika mycket som hela den fattigaste halvan av jordens befolkning.

Vi sägs ha hamnat i ett supermeritokratiskt kunskapssamhälle med superinkomster för dem som har den rätta kompetensen. På topplistorna samsas framgångsrika entreprenörer med artister och idrottsmän.

I glittret gömmer sig nationalekonomernas utbuds- och efterfrågemodell, där varje produktionsfaktor per definition belönas efter sitt bidrag på marginalen till resultatet. Så också bankdirektören och koncernchefen.

Den franske ekonomen Thomas Piketty finner sig inte riktigt till rätta i modellen. Hans digra och omtalade Capital in the Twenty-First Century är ett försök att rekonstruera en nationalekonomi rotad i studier av verkliga förhållanden. Han lyckas. Till hälften.

Med mängder av informativ statistik löser han upp förutfattade meningar.

Superstjärnorna inom sport och underhållningsindustri utgör mindre än 5 procent av den översta tusendelen i USA:s inkomsthierarki. 60 till 70 procent är företagsledare. Den främsta orsaken till inkomstgapet är de skenande ersättningarna till toppcheferna i storföretagen.

Det är orimligt, förklarar Piketty, att härleda överdådet i bonusar och aktieoptioner till en plötslig stegring av direktörens produktivitet. Vilken är då förklaringen? Ändrade sociala normer. Annorlunda uttryckt: de kan sno pengarna och komma undan med det.

Men Pikettys analys kretsar framför allt kring ett enkelt förhållande mellan två storheter, avkastningen på kapital (r) och tillväxten i ekonomin (g). När r är större än g får de rikedomar som hopar sig hos kapitalägarna småningom en övermäktig tyngd. Förmögenheterna blir så stora att ett överskikt av medborgarna kan leva i överflöd på förräntningen av ärvda egendomar.

Det var normaltillståndet i Europa fram till 1900-talets början. Vid franska revolutionen 1789 gick ungefär 60 procent av nationalinkomsten till en tiondel av befolkningen. I USA når ojämlikheten samma extrema nivå 2030, om nuvarande utveckling fortsätter. Bill Gates, en av de förgudade entreprenörerna, är redan under sin livstid förvandlad till rentier, en man utan behov av arbetsinkomster.

Piketty punkterar vördnaden som omger överflödet. Carlos Slim, den mexikanske miljardären, brukar i västlig press utmålas som en monopolist gynnad av statliga förmåner. Men berikade sig inte Bill Gates också på ett monopol, särställningen för operativsystemet Windows? Hans bidrag till den tekniska utvecklingen byggde på år av kollektiva insatser, men med statligt garanterade patent och upphovsrätter fick han ensamrätt till avkastningen.

Här närmar sig Piketty det väsentliga. En modern aristokrati som monopoliserat den globala ackumulationsprocessen träder fram i diagrammen. Direktören och rentieren smälter samman: förmögna leder företag och företagsledare blir förmögna. Såväl pengarna som posterna går i arv.

De översta berikar sig både på eget kapital och på de pensionspengar och andra kollektiva kapital som investerats i storföretagen. De kontrollerar de facto lika stora tillgångar som för hundra år sedan men en del av förräntningen tillägnar de sig som direktörslön, bonusar och aktieoptioner.

Tyvärr har Piketty halva huvudet kvar i den modell han avvisar som förklaring till direktörsinkomsterna. Förräntningen (r) trillar med automatik ur ekonomernas ekvationssystem. Det är ingen skillnad på dagsverke för godsägaren och lönearbete i fabriken. De historiskt specifika produktionsvillkoren saknar betydelse. Piketty intresserar sig överhuvudtaget inte för produktionen och dess inre motsättningar. Allt handlar om fördelningen av produktionsvärdet.

Men i formelns r gömmer sig slitningar mellan klasser och konkurrerande kapital. Kapitalavkastningen kräver utstuderade system för utvinning av mervärde ur arbetskraften. Bonusfesterna har sin förutsättning i löpande band, timanställningar och planerad underbemanning.

1900-talets mitt framträder i statistiken som ett historiskt undantag, då kapitalets tryck lättade och inkomsterna jämnades ut. Tillväxten ökade tillfälligt, vilket minskade de ärvda kapitalens försteg. De översta bland de översta förlorade samtidigt stora delar av sina förmögenheter och belastades med höga skatter.

Inget i modellvärlden förklarar avbrottet. Världskrigen och deras politiska och ekonomiska följder framstår som yttre störningar av ackumulationen. I själva verket var de betingade av kapitalöverflödet som tornade upp sig kring sekelskiftet. Jakten efter avkastning riktade sig nedåt mot arbetarklassen och utåt i kamp om marknader, råvaror och finansiella placeringar. Snart var kapitalismen riggad för krigen, kriserna och revolterna underifrån.

Piketty anar sambandet. Om de största förmögenheterna fortsätter att förränta sig i hög takt kommer överskiktet att tränga tillbaka också de mellanskikt som de senaste åren sett sitt välstånd växa: ”En sådan utarmning av medelklassen skulle med stor sannolikhet utlösa våldsamma politiska reaktioner.”

Vi är redan där.

För att säkra förräntningen skingras medelklassdrömmar i land efter land. Fråga grekerna, fråga ukrainarna, fråga de 47 miljoner som lever på matkuponger i USA!

Kapital hopar sig i ena änden, vrede i den andra.

Piketty har en matematiskt enkel utväg. Om kapitalavkastningen är för hög får vi beskatta den så att nettot sjunker till lämpligare nivå. Skatterna för de översta bör ligga på konfiskatorisk nivå för att hålla rofferiet tillbaka.

EU kan ordna det, tror Piketty. I nya överstatliga organ ska de första stegen tas mot en global skatt på kapitalet.

Det blir nog inte så mycket med det. Eller med vädjandena om besinning i Davos.

Eurovänstern förlorar sig i glaspalatsen, lämnar vreden åt mörka krafter.

Läs Pikettys bok, gör sedan något åt saken!

Mikael Nyberg, Aftonbladet 4 maj 2014

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone