The Mechanical Turk

Tangentbordsslavar bär upp cyberrymden

Kopiösa mängder mänskligt arbete ligger gömda i den automatik som möter oss på nätet. Nätarbetare i Boston, Bangalore eller Bangladesh transkriberar föredrag, rankar sökresultat för Google och anger taggar för bilder och videosnuttar. Samtidigt bidrar var och en av oss genom våra digitala maskiner till de informationsmassor storbolagen lagrar i sina gigantiska datacentraler. Den nya tekniken är ett stort framsteg för mänskligheten men fångas i ett system för ackumulation av kapital. En artikel i Aftonbladet 10 november 2014.


ÅR 1770 PRESENTERADE uppfinnaren Wolfgang von Kempelen en märklig maskin för drottning Maria Theresia av Österrike. Bakom ett skåp med ett schackbräde på ovansidan reste sig en docka i naturlig storlek föreställande en turkisk herreman. Dockan kunde flytta pjäserna på brädet. Den spelade schack så skickligt att det tog tretton år innan den förlorade ett parti. Både Napoleon och Benjamin Franklin försökte besegra ”den mekaniska turken”.

Innanför skåpluckorna uppenbarade sig sig ett gytter av kugghjul och annan mekanik. Ingen förstod att en levande människa, en framstående schackspelare, var gömd längre in i skåpet.

Den märkliga maskinen är tillbaka i ny skepnad. Vi far runt i cyberrymden med datorer, surfplattor och smarta telefoner. Överallt finns ljud, bilder och texter att tillgå med ett klick på musen eller skärmen. Virtuella hjälpredor visar vägen och tycks till och med kunna förutsäga våra innersta, omedvetna önskningar. De ögonblickliga reaktionerna och de eleganta gränssnitten skymmer liksom von Kempelens skåp det mänskliga arbete som gömmer sig i automatiken.

Den digitala tekniken skulle leda oss in i ett postindustriellt kunskapssamhälle. Så var det sagt. Gamla klassklyftor skulle försvinna, taylorismens sönderstyckade, enahanda arbeten mönstras ut och storföretagen lösas upp i ett kreativt myller av småföretag och självständiga kunskapsarbetare.

Nu är vi där.

Hösten 2005 lanserar e-handelsjätten Amazon en tjänst döpt efter föregångaren. På sajten mturk.com, The Mechanical Turk, lägger olika företag ut uppgifter, HITs, Human Intelligence Tasks, för mänsklig bearbetning. Köparen anger pris och övriga villkor. Säljaren av arbetskraften, en människa vid en dator i Boston, Bangalore eller någon annan anhalt, klickar på en knapp för att acceptera uppdraget och påbörja arbetet.

Produktionssättet kallas crowdsourcing men skiljer sig starkt från nätkollektivens frivilliga samarbete för utveckling av program och tjänster. En halv miljon nätarbetare från över 190 länder har varje dag ett par hundratusen HITs att konkurrera om på sajten. Typiska uppdrag är att transkribera föredrag, kategorisera varor, ranka resultat i sökningar på google och ange taggar till nätporr. 10 procent av varje affär tillfaller Amazon.

69 procent av amerikanerna på denna spotmarknad för arbetskraft är kvinnor, och 63 procent har examen från college. De tjänar i genomsnitt 2 dollar per timme. 14 kronor. Köparen kan efter eget gottfinnande underkänna deras prestationer. Då blir det ingen betalning – men företaget behåller arbetsresultatet.

Många nätjobbar på heltid. The Nation intervjuar Stephanie Costello, en arbetslös undersköterska. En bra vecka kan hon tjäna 150 dollar på 60 timmars arbete i den mekaniska turken. Nästa vecka blir det kanske 50 dollar. Hon sitter ofta uppe på nätterna med datorn påslagen för att knipa åt sig bättre betalda uppdrag.

Arbetet är sönderdelat som vid ett löpande band. Ingen ska ha överblick, ingen ska vara oumbärlig, ingen ska kunna samla på sig kritiska informationsmassor. Frederick Taylors idealgestalt, den utbytbara arbetaren, är i den mekaniska turken fulländad. Arbetarna är bara sifferkoder i ett datasystem.

Lukas Biewald, VD för CrowdFlower, en annan jätte i branschen, förklarar: ”Före internet skulle det vara mycket svårt att hitta någon, hålla dem på plats i tio minuter och få dem att arbeta för dig, och sedan avskeda dem efter dessa tio minuter. Men med teknologins hjälp kan du faktiskt få tag på dem, betala dem en mindre summa och sedan göra dig av med dem när du inte behöver dem längre.”2 Företaget har flera miljoner nätarbetare att tillgå.

Så tar storbolagen kontroll över kunskapsprocesserna i den virtuella världens informella gemenskaper, ordnar dem efter industriella principer och monopoliserar slutprodukterna. Nätets myller fångas i kapitalismens mekanik.

För några år sedan hamnade de bästa applikationerna för surfplattor och smarta telefoner överst i topplistorna över antalet nedladdningar. Idag, när det finns miljoner appar att välja mellan, vinner de företag som har råd att satsa stort på marknadsföring. 98 procent av intäkterna går till knappt 2 procent av programutvecklarna.3

På liknande sätt är det med spel och annan underhållning. En och annan kan fortfarande komma från ingenstans och slå igenom, men det stora som sker i cyberrymden är monopoliseringen av den kreativitet och de informationer som i myterna om nätverkssamhället flödar fritt. Markus Persson säljer sitt Minecraft för 2,5 miljarder dollar till Microsoft. Andra går till Apple, Google, Amazon eller Facebook med sina lyckokast.

The Cloud, Molnet, tornar upp sig över ett tidigare decentraliserat nätverk av persondatorer. Program och innehåll som brukade lagras på lokala hårddiskar och CD- eller DVD-skivor förvandlas till tjänster som storföretagen tillhandahåller från gigantiska datacentraler i utbyte mot månatliga avgifter eller reklamutrymme.

Den nya tekniken kunde ge mänskligheten så gott som kostnadsfri tillgång till all världens musik, film och litteratur. I stället delar bolagen upp cyberrymden i privata domäner, omgärdar dem med konstlade tekniska hinder och försäkrar sig om statligt skydd för sina intellectual property rights.

För informationsflödet i motsatt riktning – från brukaren till leverantören av IT-tjänster och innehåll – gäller inga motsvarande begränsningar. Företagen tar sig rätten att exploatera varje avtryck deras användare gör i Molnet, allt från facebookkonversationer och mejllistor till GPS-positioner och träningsnoteringar.

Anhopningen av uppgifter kallas big data, digerdata, och rymmer kopiösa mängder mänskligt arbete. Varje knapptryckning är ett tillägg till informationsmassorna, varje mejlväxling och sökning ett bidrag till de system för marknadsföring och kontroll som döljer sig i Molnet. Processerna är parallella: arbetslivet förslummas i den mekaniska turken samtidigt som livet utanför lönearbetet genom datautvinningen sugs in i de stora koncernernas vinstjäkt.

Mediekoncernerna skjuter gärna de egentliga producenterna framför sig när den egna äganderätten till producerat innehåll står på spel. Annars är det sällan tal om producentens rättigheter. Ett fåtal yrkesarbetare inom kulturen, sporten och underhållningsindustrin blir vandrande varumärken med andelar av monopolvinsterna. Övriga blir proletärer med F-skattsedel i handen eller leverantörer av kostnadsfria digitala råvaror till Youtube, Facebook och andra storföretag på nätet.

Tidningskoncerner i USA outsourcar numera sin lokalbevakning till Filippinerna, Brasilien, Afrika eller Östeuropa. Nätarbetare sammanfattar pressmeddelanden och sportresultat från amerikanska småstäder. Tre kronor texten. Minst 250 texter i veckan.4

Google står för 95 procent av sökningarna på nätet i Europa5, Netflix räknar med 1,6 miljoner abonnenter i Sverige 20206, och Amazon, som redan har har 80 procent av e-bokförsäljningen i Storbritannien, väntas inom kort inta landet.7 Den detaljerade kartläggningen av varje enskild konsument är en central del av affärsplanerna. Informationerna fångas i algoritmer som inte bara väljer filmer och böcker åt oss utan också gör det möjligt att vinstoptimera innehållet i de kulturella produkterna. Filmer och böcker kan liksom onlinespel och nätcasinon i detalj programmeras efter omedvetna, profitfrämjande reaktionsmönster hos publiken. Produktplaceringar och politiska manipulationer kalibreras efter Molnets digerdata, och den artificiella intelligensen blir en automatiserad fördumning. Vi slutar som pavlovska hundar dreglande efter kicken i nästa klick.

Den nya tekniken är ett framsteg för mänskligheten. Den hämmas, förvrids och vänds emot oss eftersom den tjänar något annat, ackumulationen av kapital.

Ett tag till.

”Indiens nätarbetare är tangentbordsslavar”, skriver Sivaraman, en vän från Indien. ”Men med 586 teknikhögskolor bara i Tamil Nadu pågår en revolution på arbetsmarknaden. Tiotusentals flickor som för ett par decennier sedan av kulturella skäl inte skulle gå ut tionde klass, fullbordar nu i tonåren kurser i animation och datagrafik … De börjar arbeta för företag som gör jobb för Hollywoodfilmer. Förändringarna de senaste tio åren i Tamil Nadu är verkligen häpnadsväckande. Ungdomar i överfulla bussar på landsbygden diskuterar nu den senaste CISCO-beställningen till det ena företaget eller Verizonekontraktet till det andra och jämför hela tiden lönerna. Helt otroligt!”

Väldiga mänskliga produktivkrafter lösgör sig och stöter emot de produktionsförhållanden ett västligt monopolkapital söker vidmakthålla.

Mikael Nyberg, Aftonbladet 10 november 2014

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone