Robert Nyberg

Dubbla måttstockar leder in i Nato

Den första försvarslinjen befinner sig numera i Afghanistan, Libyen och andra främmande länder. Det är sedan 1990-talet doktrin i Nato och EU. Sverige har följt efter. Invasionsförsvaret skickades till skroten under ledning av Pentagonkonsulter. Kvar blev JAS Gripen och yrkessoldater tränade för de preventiva angreppen. Folkrätten gäller för alla men inte för USA och dess allierade. En artikel i Fria Tidningen 29 maj 2015.


115 MILITÄRA FLYGPLAN från sex Nato-länder och Sverige, Finland och Schweiz dånar som bäst fram över myrar, fjäll och byar i Norrland. Den största flygövningen i världen i år, meddelar Transportstyrelsen.i Övningsområdet upptar en tredjedel av Sveriges yta, sträcker sig från Treriksröset i norr till Storuman och Lycksele i söder.

Strax därpå ska B-52:or, de flygande dödsmaskinerna från Vietnamkriget, fälla minor i svenska vatten medan svenska, amerikanska och brittiska soldater övar landstigning i Skåne.

Ett syfte är att ”sända starka säkerhetspolitiska signaler”, förklarar generalmajor Karl Engelbrektson för Dagens Nyheter: ”Vi övar i större omfattning och visar därmed vår solidaritet med dem som vi övar med.”ii Försvarsminister Peter Hultqvist talar vid ett besök i Washington om vikten av närmare militärt samarbete med USA.iii

Efter år av smygande inordning i Nato accelererar processen. Strax före valet 2014, medan medierna var upptagna med att diskutera Sverigedemokraternas framgångar, passade regeringen Reinfeldt på att underteckna ett avtal om värdlandsstöd med Nato. Dokumentet ger USA och dess allierade rätt att efter överenskommelse med den svenska statsledningen använda svenskt territorium som bas för militära aktiviteter, ”inklusive anfall”, ”i fred, nödlägen, kriser och konflikter eller vid internationella spänningar”. Sverige förpliktar sig att efter bästa förmåga bistå Nato-trupperna och undanta dem från besvär som offentlighetsprincip och momsregler. De utländska soldaterna kommer också, om inte riksdagen sätter sig på tvären, att befrias från svenskt straffansvar oavsett vad de gjort sig skyldiga till i landet eller vid krigsaktioner i andra länder.iv

Till skäl för de säkerhetspolitiska signalerna anförs det skärpta läget i närområdet. Ryssland har med annekteringen av Krim och stödet åt separatisterna i östra Ukraina brutit en era av fred i Europa, heter det. Därför behöver vi Natos hjälp, förklarar framträdande politiker och militärer i Sverige och Finland. Det är dags att röja undan de sista resterna av neutraliteten och kliva in i alliansen.

Tysklands före detta utrikesminister Joschka Fischer skrev i november 2014 i en krönika på ledarplats i Dagens Nyheter om Rysslands brott mot principerna för ”den europeiska ordningen efter kalla kriget”: ”icke-våld, gränsers okränkbarhet …”v

Svenska politiker och kommentatorer upprepar argumentet. Vladimir Putin har visat ”att han inte respekterar den europeiska ordning som gällt sedan andra världskriget och som stadgar att gränser inte får ändras med våld”, heter det i en plädering för Natomedlemskap på ledarplats i DN den 12 januari. Argumentet återkommer regelbundet i kampanjen för svenskt Nato-medlemskap.

Det är en minneslucka.

Folkrätt och europeisk säkerhetsordning var i upplösning långt innan Ryssland lade beslag på Krim. Det ledningen i Kreml nu företar sig i närområdet företog sig västmakterna – med tillskyndan från DN:s redaktörer – redan på 1990-talet i Jugoslavien.

Tyskland smugglade vapen till separatister och erkände utan hänsyn till FN eller övriga EU-länder utbrytarrepublikerna Slovenien och Kroatien 1991.

Kosovo lösgjorde sig sedan Nato i strid med FN-stadgan gått till militärt angrepp mot det som återstod av republiken Jugoslavien. Efter rysk medling drog regeringen i Belgrad 1999 tillbaka sina trupper från provinsen och accepterade det vapenstillestånd FN:s säkerhetsråd påbjudit. I februari 2008 utropade sig Kosovo i strid med FN-resolutionen ensidigt till självständig stat, diplomatiskt erkänd av USA, EU-länderna (med undantag för Spanien) och en minoritet stater i Asien, Afrika och Latinamerika.

Ett halvår senare rullar ryska stridsvagnar in i Georgien som svar på en georgisk militär offensiv mot utbrytarrepubliken Sydossetien. Putin upprepar ord för ord de skäl Nato anförde vid bombningarna av Serbien 1999. Framryckningen sägs vara en ”humanitär intervention” för att hindra ”etnisk rensning” och ”folkmord”.vi

I mars 2014, när Krim lösgjorts från Ukraina, framhåller den ryske presidenten det ”prejudikat som våra västliga kollegor skapade med sina egna händer i en helt jämförbar situation, när de kom överens om att Kosovos unilaterala avskiljande från Serbien … var legitimt …”vii

Det går att tvista om grymheterna och folkfördrivningarna på Balkan, men faktum kvarstår: bland stormakterna var det inte Ryssland utan USA, Nato och EU-länderna som med vapen började rucka gränser i Europa.

Det förbättrar inte saken. Stormakterna har alltid haft en särställning i FN-systemet, och de har har aldrig varit främmande för att trampa runt i paragraferna, men den pågående upplösningen av efterkrigstidens kollektiva säkerhet är likafullt allvarlig. Världen sjunker ner i ett stormaktsspel som drar olycka över länder och folk.

Mot Ryssland hävdar den västliga stormaktsalliansen en folkrätt som den för egen del sätter sig över. Angreppskrig är i FN-stadgan förbjudet, försvar mot angrepp tillåtet. Men 1999, i samband med anfallet mot Serbien, drev USA igenom en utvidgning av Natos ömsesidiga försvarsförpliktelser. Alliansens säkerhet anses numera vara i fara inte bara vid väpnat angrepp utifrån utan också ”vid andra risker av omfattande slag, såsom terroraktioner, sabotage och organiserad brottslighet, och vid störningar av tillförseln av vitala resurser”.viii

Efter den 11 september 2001 hävdade president Bush en rätt för USA att preventivt ingripa militärt i andra länder. EU:s säkerhetspolitiske rådgivare Robert Cooper utvecklade liknande tankar för unionens del. De ”postmoderna” EU-länderna och dess allierade i Nato ”måste vänja sig vid tanken på dubbla måttstockar”, skriver han i en bok som fick stort genomslag i unionens ledande kretsar. Lag och ordning och gemensam säkerhet råder i förbindelserna med andra stater av samma typ. ”Men i umgänget med mer gammaldags stater”, länder som Afghanistan, Irak och Ryssland, ”… måste européerna återgå till en gången tids grövre metoder – våld, förebyggande anfall, svek, vad som än krävs för dem som ännu lever i 1800-talsvärlden där varje stat slåss för sig själv. I djungeln måste man följa djungelns lag.”ix

De postmoderna staterna måste sätta sig över den respekt för andra staters suveränitet som kodifierats i FN-systemet, förklarar Cooper. I de utvecklade ländernas säkerhetsgemenskap finns nämligen ingen skillnad mellan inrikes- och utrikespolitik. Mänskliga rättigheter hotas världen över, terrorism och massförstörelsevapen är globala hot, och invandrarna är som forna tiders fientliga soldater – ”deras ankomst är mindre dramatisk och deras närvaro mindre påträngande, men verkningarna kan vara lika långtgående”.x Slutsats: ”den första försvarslinjen kan ofta befinna sig i utlandet”.xi Européerna ska liksom de styrande i Washington förbehålla sig rätten till preventiva interventioner, det vill säga inblandning i andra staters inre angelägenheter och i yttersta fall angreppskrig.

2003 antog EU:s ministerråd sin första säkerhetsstrategi, inspirerad av Bushdoktrinen om det preventiva kriget mot terrorism och massförstörelsevapen: ”Med de nya hoten kommer den första försvarslinjen ofta att befinna sig utomlands … Vi måste utveckla en strategisk kultur som främjar tidiga, snabba, och när så krävs, robusta interventioner.”xii Orden var Robert Coopers.

De tankar Cooper gett uttryck för driver som allmängods omkring också i den svenska säkerhetspolitiska debatten. En ny tid har gjort neutraliteten ”stendöd”, förkunnade Ove Bring, professor vid Försvarshögskolan och före detta departementsråd i boken Neutralitetens uppgång och fall 2008. Nu är det ”gemensam säkerhet” som gäller. Vi ska gå med i Nato, vi ska överge ”utanförskapet” för en ”solidarism” med västliga demokratier. ”Den första försvarsbarriären ligger numera utomlands och ofta utanför det europeiska närområdet…” Det gäller bara för politikerna att sluta ducka ”när det finns krutrök med i bilden”.xiii

Det tätnande militära samarbetet med USA och Nato är inte en reaktion på Rysslands framstötar i grannländerna. Det började långt tidigare.

Sverige övergav redan på 1990-talet sin tidigare folkrättsligt fotade hållning till deltagande i militära operationer i utlandet. Det handlade inte längre bara om fredsbevarande insatser under FN-flagg. Svenska soldater skulle också kunna delta i så kallade fredsframtvingande operationer, det vill säga regelrätta krig ledda av USA och dess allierade. Utrikesminister Anna Lindh försäkrade vid EU-toppmötet i Köln 1999 att det skulle krävas FN-mandat för svenskt deltagande. Men tillade: ”I princip innebär dagens uppgörelse att EU behöver ett FN-mandat för att kunna verka. Om det ska ske något undantag från denna princip måste prövas från fall till fall.”xiv Samma år biföll riksdagen en liknande formulering om det nya svenska försvaret: ”En humanitär intervention måste prövas från fall till fall”, om FN:s säkerhetsråd skulle vara ”låst på grund av ett veto”.xv

Regering och riksdag öppnade för krig i strid med gällande folkrätt, och krutrök blev det. Svensk militär har ställts till USA:s och Natos förfogande både i Afghanistan och Libyen, och nya insatser är på gång i Irak.

Den svenska krigsmakten är idag riktad efter Natos strategiska planer och samordnad från staber ner till enskilda förband med alliansen. ”Adam, Bertil”, sa soldaterna förr när de bokstaverade. Nu heter det ”alfa, beta”. FRA tillhör det amerikanska spionorganet NSA:s mest betrodda partner, svenska specialförband tränar och opererar i främmande länder med de dödspatruller USA:s president förfogar över, och det statliga svenska rymdbolaget i Kiruna bistår Pentagon i positioneringen av de satelliter som behövs för drönarattackerna mot utpekade terrorister och personer med ”misstänkt beteende” i Asien, Afrika och Mellanöstern.xvi

Samövningarna med militär från Nato har pågått under en längre tid. Genom EU och en ensidig solidaritetsförklaring har Sverige förbundit sig att bistå Natoanslutna grannländer vid katastrofer eller angrepp utifrån. Svensk trupp ingår i EU:s Nordic Battle Group, vars mål är att kunna sättas in i strid inom tio dagar var som helst inom en radie på 600 mil från Bryssel, och 2013 beslöt regeringen i tysthet att bidra med åtta JAS Gripen och ett minröjningsfartyg till reserven för Natos snabbinsatsstyrka.xvii

Nu larmar höga officerare och försvarspolitiker om en underminerad förmåga att försvara det svenska territoriet. Frånvaron av militära förband på Gotland och i andra landsändar blir motiv för närmandet till Nato. Förhistorien är i det närmaste helt okänd för allmänheten: Hur officerarna i Högkvarteret och landets försvarspolitiker bokstavligen skickade territorialförsvaret till skroten – på inrådan av en konsultfirma knuten till Pentagon, NSA och CIA. Krigsmakten skulle i stället bli en koalitionspartner till USA och Nato. Den skulle, som det hette i en hemlig rapport, rusta sig för globala insatser ”särskilt i de världsdelar där Sverige har vitala ekonomiska och/eller politiska intressen”.xviii

”Sveriges roll som regional makt i Östersjön skiftar från neutralitet till ledarskap”, förklarade de amerikanska konsulterna vidare. Därför skulle ”koalitionskrigföring och Sveriges förmåga att operera i samverkan med organisationer som Nato … få en ny och större betydelse”.xix Detta är bakgrunden till de pågående krigsövningarna i Norrland och vid de svenska kusterna. Det skrevs 1998, då den försupne Boris Jeltsin ännu styrde i Kreml och hela det ryska samhället med västliga rådgivares hjälp försatts i upplösningstillstånd.

Avvecklingen av invasionsförsvaret och neutralitetspolitiken gick smidigare än någon ansvarig rimligen kunde föreställa sig. Massmedierna hejade på med reportage om svenska pojkar och flickor som reste ut i världen för att skapa fred och rädda förtryckta kvinnor. Det blev rutin i etern att låta experter från Försvarshögskolan och Totalförsvarets forskningsinstitut kommentera världsläget. En av Ekots duktigaste reportrar blev informationsdirektör vid försvaret, och en programledare vid Studio 1 tjänade i hemlighet miljoner på ett projekt för krigsmakten.xx

Vapenindustrin, som med inordningen i EU och Natogemenskapen såg nya marknader öppna sig, belönade försvarspolitiker och höga militärer med chefstjänster och konsultuppdrag, samtidigt som krigsmakten och utrikesdepartementet utvecklade ett allt närmare samarbete med Svenska Freds- och skiljedomsföreningen. Organisationens dåvarande ledning förvandlade den pacifistiska folkrörelsen till ett toppstyrt, statligt finansierat lobbyorgan för den nya försvarspolitiken. Tanken var förledande: Neutraliteten leder till militärt försvar, värnplikt vapenindustri och vapenexport. Avskaffar vi neutraliteten slipper vi allt det andra, det blir fred och civila konfliktlösningar i stället. Med sådana förespeglingar tog Svenska Freds emot pengar från försvarsdepartementet för deltagande i så kallade civil-militära övningar, där frivilligorganisationer tränades för medverkan i Natoledda operationer.xxi Det slutade med yrkessoldater i Natotjänst, mer pengar till vapenindustrin och nya kolonialkrig. Nytänkarna i ledningen för Svenska Freds blev PR-konsulter.

Regering efter regering tunnade ut deklarationerna om neutralitet och alliansfrihet, och expertisen förklarade att neutraliteten blivit överspelad eftersom det inte längre fanns några stormaktsblock att vara neutral emellan. Det argumentet för samarbete med Nato är numera, liksom folkrättens upplösning på Balkan, raderat ur minnet. Men andra skäl lever kvar och aktualiseras så snart hangarfartygen börjar röra på sig.

Det tas för givet att USA och dess allierade har rätt att på eget bevåg ingripa i främmande länder när mänskliga rättigheter är i fara eller terrorism och massförstörelsevapen hotar säkerheten.

Så populariseras doktrinen om den första försvarslinjen. När de västliga stormakterna bestämt sig för att intervenera i inbördeskriget i Libyen röstade också Miljöpartiet och Vänsterpartiet för svensk medverkan. Revolutionären Andreas Malm ropade i Aftonbladet på JAS Gripen. Rapporterna om det pågående folkmordet visade sig i efterhand vara fabricerade.

Den rätt att ingripa som det självutnämnda världssamfundet tagit sig i Libyen och andra länder svär tvärt mot talet om gränsers okränkbarhet i konflikten med Ryssland om Ukraina.

Gäller motsvarande rätt för andra länder? Har de stater vars medborgare i åratal hållits fångna och torterats på Guantánamobasen rätt att för de mänskliga rättigheternas skull bomba New York och Washington? Kan Iran i förebyggande syfte gå till attack mot USA och Israel, två stater som från tid till annan hotar landet med krig och besitter massförstörelsevapen? Om Nato placerar sin första försvarslinje i Afghanistan eller Libyen, får Ryssland göra samma sak i Ukraina?

Frågorna framstår i vår del av världen som absurda. De avslöjar de dubbla måttstockarna. För Robert Cooper, EU-strategen, är det inget bekymmer. Tvärtom, han förklarar frankt att den rätt USA och EU tar sig inte kan tillkomma andra länder. Ty då skulle världen ”sjunka ner i kaos”. Rätten till angreppskrig måste vara ett privilegium för en ensam stormakt eller koalition av stormakter. Doktrinen om det förebyggande kriget måste därför förenas med en strävan efter varaktig strategisk överlägsenhet. USA har redan i föresatt sig att kväsa varje utmanare. EU måste hjälpa till, förklarar Cooper: ”Anta att världen … utvecklas mot en interkontinental kraftmätning. Är Europa då rustat för det?”xxii

I denna tanke ut i världskriget dånar stridsflygplanen fram över landet.

Mikael Nyberg, Fria Tidningen 29 maj 2015

NOTER

iv. Memorandum of understanding between the Kingdom of Sweden and Headquarters, Supreme Allied Commander Transformation as well as Supreme Headquarters Allied Powers Europe regarding the provision of host nation support for the execution of Nato operations/exercises/similar military activity, www.nyhetsbanken.se/arkiv/vardland.pdf

v. Dagens Nyheter 141114.

vi. Financial Times 080812.

vii. Address by President of the Russian Federation, 140318, http://eng.kremlin.ru/news/6889.

viii. The Alliance’s Strategic Concept, Approved by the Heads of State and Government participating in the meeting of the North Atlantic Council in Washington D.C., 990424, http://www.nato.int/cps/en/natolive/official_texts_27433.htm

ix. Robert Cooper: The Breaking of Nations. Order and Chaos in the Twenty-First Century, Atlantic Books, London 2004, s. 61f.

x. Cooper, a.a., s. 110.

xi. Cooper, a.a., s. 177.

xii. Peter van Ham: The Power of War: Why Europe Needs It, Netherlands Institute of International Relations, December 2008, s. 17, http://www.clingendael.nl/sites/default/files/20081203_cdsp_power_war.pdf, Frank Foley: Between Force and Legitimacy: The Worldview of Robert Cooper, EUI Working Papers, RCSAS 2007/09, http://cadmus.eui.eu/bitstream/handle/1814/6751/RSCAS_2007_09.pdf

xiii. Ove Bring: Neutralitetens uppgång och fall – eller den gemensamma säkerhetens histora, Atlantis, Stockholm 2008, s. 404ff.

xiv. Dagens Nyheter 990604.

xviii. SAIC: Dynamic Engagement. The Action Component of Sweden’s Revolution in Military Affairs, Stockholm : Headquarters, Swedish Armed Forces, 2001, s. 19.

xix. SAIC: Perspective Study Dominant Battlespace Awareness 2020, Final Report, September 2, 1998, For The Swedish High Command, s. 5, 7.

xxii. Cooper, a.a., s. 64f, 79.

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook156Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone