9 april fick jag på Varbergs teater ta emot Jan Myrdalbibliotekets Leninpris för 2016. Det här är mitt tacktal. Det handlar om Lenin, Vietnamrörelsen, städare i Bryssel, strejkande taxichaufförer och kollektivets möjligheter.
Först vill jag tacka för priset. Tack!
Jag tackar både för min egen utmärkelse och för priset som sådant.
Priset är ju inte bara en glädje för mig och andra utvalda. Det är också en uppmuntran för de kollektiv av politiskt aktiva människor som omger oss.
I förra veckan for jag i kortege genom Stockholm. Det hade inget med Leninpriset att göra. Jag följde med strejkande taxichaufförer som tog sig med sina bilar i karavan från Bromma till bolagskontoren, landstingshuset och Rosenbad.
Det gick inte fort. Först efter tre timmar var vi inne i city.
Klasskampen tar sin tid, och utvecklingen är inte så rätlinjig som den såg ut att vara för 40 år sedan.
Vårvintern 1970 tog jag och en kompis nattåget från Stockholm till Malmberget. Vi skulle göra ett specialarbete i skolan om LKAB-strejken. 4 500 arbetare hade satt sig i protest, men nu rörde sig gruvan på nytt efter 58 dagar i stillhet.
En äldre gruvarbetare berättade för oss om villkoren för gruvarbetarna:
– Det är bara materia i förgrunden. Oavsett hur mycket liv det kostar tänker arbetsgivaren aldrig på människan.
På kvällen var vi på studiemöte hos Gällivare Malmbergets FNL-grupp. Det var hemma hos Harry Isaksson, en av strejkledarna. På dagordningen stod Lenins fem punkter om imperialismen.
Vi läste Lenin i Vietnamrörelsen. Han hjälpte oss att begripa vad som pågick borta i Sydostasien och hur kriget hängde samman med utvecklingen här hemma.
Vi läste nog inte alltid med tillräcklig eftertanke. Vi förbisåg hur Lenin omgav sin definition av imperialismen med reservationer, hur han framhöll att det handlade om ”en företeelse i full utveckling”, en kapitalism i fortsatt förändring.
Det var lätt att fastna i det schema över historiens gång som kallades marxism i katedrarna i öst och väst.
Men vi läste också Mao och Myrdal. Då var den räta linjen plötsligt inte lika tvingande. Framtiden låg öppen. Klasskampen skulle avgöra.
Vi såg det som ett löfte. Vi tänkte inte så noga på att utgången kunde bli ett nederlag.
Min mor, konstnären Birgit Ståhl-Nyberg, gjorde en oljemålning där tre män i karriären stormade fram över duken. Happy Boys, kallade hon den. Det var 1974, bara fyra år efter LKAB-strejken. Jag tyckte att den gav en onödigt dyster bild av samhällsutvecklingen.
Men 1992, när vi öppnade en minnesutställning med hennes verk på Kulturhuset i Stockholm, var det någon som betraktade målningen och utbrast:
– Men titta, där är ju Carl Bildt!
Mamma hade inte målat Carl Bildt. Hon målade typer. 1974 var Bildt en ganska okänd ung politiker, men 18 år senare hade Sverige försett sig med en statsminister av just den typ min mor sett storma fram.
Vi lever idag i ett historiskt bakslag. Den kapitalägande klassen, the happy boys, segrar sig ner i ekonomisk depression, socialt sönderfall och nya kolonialkrig. Kapital ackumuleras i överflöd i ena änden, missriktad vrede i den andra.
Efter de senaste blodigheterna nere på kontinenten fick jag ett mejl från en vän i Bryssel. Han bor i Molenbeek, han är från Marocko och han är städare i ett av EU-palatsen.
De hade just avslutat morgonens pass när en av bomberna briserade. Han var 100 meter från den utsatta tunnelbanestationen, och flera av hans arbetskamrater stod och väntade på sina tåg.
De klarade sig, men han är ”mycket ledsen och mycket arg”, skriver han. De är dubbla offer. De riskerar att bli dödade som alla andra, och var de än rör sig på stan glor alla de andra på dem som om de vore terrorister.
Den senaste nyheten kommer inte att göra saken bättre. En av självmordsbombarna vid flygplatsen städade i EU-parlamentet två somrar för några år sedan.
Jag träffade några av städarna i Bryssel i höstas: två från Marocko, en från Tunisien och en från Sicilien.
De är inte anställda av EU-organen utan upphandlade efter lägsta pris. För varje ny upphandling blir arbetsvillkoren sämre. Förr skulle en städare klara två våningar med 65 rum på tre timmar. Nu är betinget tre våningar med 140 rum.
– Vi blir som maskiner, förklarade städarna. Vi ska producera mer och mer och mer. Men den här maskinen är inte som andra maskiner. Den går inte att reparera när den går sönder. När du inte klarar jobbet längre sparkar de ut dig.
Till arbetsbelastningen kommer en börda av annat slag: det förakt och den misstro de dagligen ska uthärda.
De jobbar två pass om dagen: tre timmar tidigt på morgonen, ytterligare några timmar på kvällen. De har krävt städning på kontorstid, men EU-politikerna och tjänstemännen vill inte veta av dem. Arbetskraften behöver de, men människorna som tillhandahåller den ska vara osynliga.
En städerska berättade vad som kan hända när hon tar hissen ner efter avslutat pass: Hissen stannar på en våning. Dörrarna öppnas och där står ett par EU-parlamentariker. Då får hon kliva ur och låta dem ta hissen.
Förr fick städarna som alla andra funktionärer i EU-byggnaderna parkera sina bilar i garagen. Det får de inte längre.
Det skylls på säkerheten. I de nya kolonialkrigens epok är varje städare från Nordafrika en potentiell fiende.
Så här ser hotbilden ut:
”I krig tar sig utlänningar hit våldsamt och öppet; i fred är deras ankomst mindre dramatisk och deras närvaro mindre påträngande, men verkningarna kan vara lika långtgående.”
Orden kunde komma från Nationella Fronten eller Pegida, men författaren är en av EU:s främsta utrikespolitiska strateger. Han heter Robert Cooper.
Det är ingen allmän främlingsfientlighet eller vithetsnorm som styr. Bryssel är fullt av migranter, men de är av två sorter. Somliga tillhör den resande EU-cirkusen, andra städar, lagar maten och bygger husen. Föraktet, misstron och undantagsbestämmelserna drabbar bara den ena gruppen.
Kamal, en av städarna, berättade om sin namnbricka. Framsidan är blå och försedd med städbolagets logga. Den signalerar att han tillhör tjänstefolket. Men baksidan är vit. Den går inte att skilja från ämbetsmännens namnbrickor.
– Har jag den blå sidan utåt ser de ner på mig, säger han. Men vänder jag på brickan tar ingen notis om mig. Då är jag en av dem. Det är en rasism som överskrider hudfärgen, en rasism fixerad vid yrket.
Fientligheten som städarna i EU-palatsen i Bryssel möter är mättad med klasshat och imperialistisk ideologi. Den är funktionell, lönsam, produktiv. Den främjar överexploateringen av arbetarklassens undre skikt och de militära operationerna i kapitalismens periferi.
Jag frågade städarna om de försökt snacka ihop sig och sätta sig till motvärn. Det går inte, svarade de. Den som kräver sin rätt åker ut. Beställaren av städtjänsterna kan när som helst peka ut en städare och säga:
– Dig vill jag inte se här mer. Ge mig brickan.
På samma sätt är det för taxiförarna i Stockholm. Ett fåtal stora taxibolag äger beställningscentralerna och varumärkena. De kan när de vill kalla upp en förare på kontoret, klippa hans kort och beröva honom försörjningen.
Ändå strejkar chaufförerna, ändå far de i karavan genom Stockholm. Det handlar inte om individuellt mod, det handlar om kollektivets möjligheter. Var och en har de inget att sätta emot, var och en får de fortsätta att köra elva, tolv timmar om dagen sex dagar i veckan.
Men tillsammans i kortege genom Stockholm är det en annan sak.
Vi kommer ingen vart utan kollektiven som omger oss. Det gäller både städare, taxichaufförer och Leninpristagare.
Mikael Nyberg, tal i Varberg 9 april 2016
