Den mänskliga hjärnan klarar vi oss snart utan, säger en tillverkare av robotar för industrin. Men med händerna är det knepigare. Hand och verktyg byter i den kapitalistiska produktionen plats. Den mänskliga handen blir verktygets förlängning. De enahanda jobben har inte blivit färre utan fler. Andra delen i en artikelserie om automatiseringen. Aftonbladet 3 augusti 2016.
JAG FAR LÄNGS RHEN mot sydvästra Tyskland. På höjderna längs floden reser sig minnen av ett tidigare klassamhälle: slott och borgar, de flesta romantiska rekonstruktioner från 1800-talet av en mytisk medeltid.
Ute på åkrarna väster om Koblenz invigde IT-jätten Amazon hösten 2012 ett monument över den nya tiden, en lagercentral stor som 17 fotbollsplaner.
Bogdan var med från början. Han är orderplockare.
Det är som Orwells 1984, säger han. Storebror övervakar dig hela tiden.
– Du har en skanner i ena handen. Den talar om för dig exakt vart du ska gå. Plan 4, hylla D210, fack A15. Du skyndar dit med din vagn och din gula plastlåda. Du får inte springa, men du måste gå raskt om du ska klara målet för kollin per timme. Du hittar facket, skannar streckkoden på facket, letar efter den vara du ska plocka, skannar streckkoden på varan och lägger varan i lådan på vagnen.
– När du plockat alla beställda artiklar talar skannern om för dig att du ska stänga lådan och lägga den på det löpande bandet som för den till packningsstationen.
– Så fortsätter det hela dagen. Det är förbjudet att sitta ner under arbetstiden. De registrerar ditt tempo, de noterar hur lång tid det tar för dig att ta dig från en punkt till en annan. Om du stannar till hos en arbetskamrat och pratar lite, kommer gruppledaren eller chefen och frågar varför det dröjde så länge för dig att ta dig till nästa fack. De vill veta vad du gjorde under den förspillda tiden. De får ett larm på sin skärm om du inte plockat en ny vara på sex minuter.
– Jag föreslog att vi kunde utföra ett moment snabbare och bättre på ett annat sätt. Lagledaren kom fram till mig. ”Du behöver inte tänka på jobbet”, sa han.”Gör bara vad skannern säger åt dig att göra.” Från det ögonblicket slutade jag tänka i arbetet.
Så var det inte sagt att datateknikens postindustriella kunskapssamhälle skulle se ut. Tvärtom, ideologiproducenterna försäkrade oss att löneslavarna i botten av samhällspyramiden var på väg att försvinna. De enahanda jobben tillhörde det förgångna. Med undantag för några stackare som halkat efter i kompetensutvecklingen skulle vi alla få utvecklande, kreativa sysslor.
Våra förutfattade meningar är en sak, det faktiska en annan. I statistik från USA framträder ingen ansvällning av utbildade mellanskikt utan tvärtom en påtaglig förtunning av de grupper av anställda som befinner sig i mitten av hierarkin. De högutbildade och välavlönade blir fler, men samtidigt sjunker alltfler medelamerikaner ner i ett utsjasat låglöneproletariat.
Sten Gellerstedt sammanfattar den svenska utvecklingen i en LO-rapport från 2011: ”Andelen med utarmade jobb har ökat starkt bland arbetare och lägre tjänstemän de senaste 20 åren. Det är tvärt emot vad som förväntas i kunskapssamhället … Andelen som ständigt upprepar samma arbetsmoment många gånger per timme ökade med tio procent/enheter/ bland både arbetare och tjänstemän under perioden 1991 till 2009. Kvinnliga arbetare toppar och ligger på 58 procent, strax följda av manliga arbetare på 56 procent …”[1]
Utvecklingen mot mer enahanda jobb har varit påtaglig inom privat service och bland kvinnor i den offentliga sektorn. Inom industrin har vissa grupper – Gellerstedt nämner gruvarbetare – fått mer kvalificerade arbetsuppgifter, men på slakterierna har styckaren som styckade hela djuret blivit filéutskärare eller kotlettkapare och i verkstadsindustrin är Henry Fords modell tillbaka: ”De flesta av de 20–25 procent i industrin som monterar har återgått till ett löpande band.”[2]
I en fransk studie framträder en arbetskraft som är fullt uppkopplad till de digitala systemen. Men andelen anställda som uppger att deras arbete är repetitivt har mer än fördubblats sedan 1984, från 20,1 till 41,2 procent. Andelen som upprepar samma rörelser i cykler kortare än en minut har ökat från 5,5 till 10,2 procent. Över 80 procent av arbetarkvinnorna har ett repetitivt arbete, 31 procent ett som är extremt kortcykliskt. Automatiska maskiner och annan teknisk utrustning gör att arbetstakten är hårdare styrd än tidigare. Tidspressen har ökat, hierarkierna är striktare och alltfler fruktar bestraffningar om de gör misstag. 39 procent kan inte släppa arbetet med blicken. 1984 var andelen 16 procent.[3]
Det löpande bandet har med leveranser just-in-time och planerad underbemanning sträckts ut över tidigare fredade delar av produktionsprocessen, och nya yrkesgrupper som hemtjänstpersonal, lärare och lastbilschaufförer har fångats i kontrollsystem av det slag som länge omgärdat fabriksarbetet. ”… i arbetslivet har IT-utvecklingen växlat in på ett spår som innebär kontroll, styrning, dokumentation och statistikfetischism”, skriver informationsarkitekten Jonas Söderström. ”Det syns tydligast i offentlig sektor, men även delar av näringslivet börjar tyngas under en IT-överbyggnad som tar allt större resurser.”[4] Krångliga IT-system med ständigt nya formulär att fylla i är collateral damage i en kraftmätning om kontrollen över arbetsprocessen. Springluncherna längst ner i organisationen främjar produktiviteten, men det maskineri som kommit till för att pressa fram dem förminskar resultatet innan det når kurvan över BNP per arbetad timme.
Automatiseringen tränger inte ut människorna ur produktionen under överskådlig tid, förklarar Junji Tsuda, chef för robottillverkaren Yaskawa Electric. Robotarna klarar det tankearbete en vanlig arbetare förväntas utföra, men enkla handgrepp kan vara bortom deras förmåga. Han visar sin hand för reportern: ”Mänskliga händer har en oerhörd precision. Det finns fler än 10 000 sensorer här inne.”[5]
”Människan är den mest flexibla roboten”, sammanfattar en av Hondas chefer.[6] Roboten blir artificiell människa, människan blir levande robot. Verktyg och hand byter plats. Den mänskliga handen blir verktygets förlängning.
I den liberala ekonomiska teorin, där varje produktionsfaktor per definition lönas efter sin nytta på marginalen, är det just denna utarmning av arbetet som rättfärdigar berikningen av de översta bland de översta i den monopolkapitalistiska ekonomin. ”Även toppdirektörer har börjat kamma hem rockstjärneersättningar”, noterar MIT-ekonomerna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee i boken The Second Machine Age. Som om det vore en utveckling vid sidan om. ”Ett skäl för denna ökning av direktörsersättningarna är att teknologin ökar beslutsfattarens räckvidd, skala och övervakningskapacitet. Om direktörer använder digitala tekniker för att observera aktiviteter i fabriker runtom i världen, ge specifika instruktioner om att ändra en process och se till att instruktioner följs till punkt och pricka, då ökar värdet av dessa beslutsfattare.”[7]
Kapitalets strävan att kontrollera lönearbetet når i ideologens förvridna medvetande sitt mål: en företagsamhet förbehållen företagaren. Direktören trycker på sin knapp och hela maskineriet av digerdata, robotar och artificiell intelligens rör på sig. Längst ut de mänskliga händerna.
Rör de sig inte som de ska inom sex minuter kommer gruppledaren eller chefen springande.
Mikael Nyberg, Aftonbladet 3 augusti 2016
[1] Sten Gellerstedt: ”Fler arbetare måste få utvecklande jobb – inte digital taylorism”, LO 2011, s. 2.
[2] Sten Gellerstedt: ”Fler arbetare måste få utvecklande jobb – inte digital taylorism”, LO 2011, s. 10f.
[3] Élisabeth Algava, Lydie Vinck: ”Intensité du travail et usages des technologies de l’information et de la communication”, Enquetês Conditions de Travail, Synthèse Stat’, Juin 2015, s. 8, 20, 32, 133, 145.
[4] Dagens Nyheter 130707, http://www.dn.se/debatt/it-och-administration-har-perverterat-varden/
[5] Financial Times 150223.
[6] Financial Times 910220.
[7] Erik Brynjolfsson & Andrew McAfee: The Second machine Age. Work, Progress, and Prosperity In a Time of Brilliant Technologies, W W Norton & Co 214, s. 152.
Anmärkning: Amazonarbetaren Bogdan i artikeln har egentligen ett annat namn.
