Människors oro – ett vanskligt rättesnöre

Rädslan för terrorismen är groteskt överdriven i USA, och landet har en president som spelar på rädslan för att muslimer och invandrare håller på att ta över. Men ser det bättre ut här hemma? En gästkrönika i Proletären 30 maj 2018.


VI MÅSTE ta människors oro på allvar. Så låter det lite varstans numera. Hur klokt är rådet?

USA har byggt upp ett nytt statsorgan för att skydda befolkningen mot terrorister, Department of Homeland Security med 229 000 anställda. Kampen mot terrorismen tillhör också åtagandena för Pentagons över 400 000 anställda liksom för personalen hos CIA, NSA med flera underrättelseorgan.

Till detta kommer 854 000 privata kontraktörer involverade i massövervakningen av de digitala nätverken. Donald Trump har plussat på med inreseförbud för medborgare från sex i huvudsak muslimska länder.

Åtgärderna har möjligen avstyrt ett och annat attentat på amerikansk mark. Men hur omfattande är det hot som rättfärdigat insatserna?

Sedan 11 september 2001 har i genomsnitt 9 amerikaner per år strukit med i terrordåd utförda av anhängare till IS, al-Qaida och liknande grupperingar. Det kan jämföras med de i genomsnitt 21 liv som varje år släcks ut när småbarn leker med skjutvapen i USA, de 69 medborgare som tas av daga av gräsklippare, de 737 som trillar ur sängen så olyckligt att de avlider och de 11 737 amerikaner som skjuts ihjäl av landsmän.

Andelen muslimer i USA är 1 procent. Den allmänna föreställningen är att de utgör 17 procent och snart kommer att utgöra nästan en fjärdedel av befolkningen. Faktafelet är förknippat med en känsla av fara som statsledningen underblåser för att vinna stöd för den militära upprustningen och krigsföretagen i utlandet.

Det är lätt att se hur okunnighet och oförstånd brer ut sig i USA, men det ser inte mycket bättre ut i Europa. Sverige hade 2016 4,6 procent muslimer. 2020 beräknas siffran vara 6,5 procent. I det allmänna medvetandet tycks vi gå från 17 till 27 procent muslimer.

Lenin, den ryske revolutionären, skrev i en fotnot i en pamflett vid förra sekelskiftet: ”Arbetarklassen dras spontant till socialismen, men den borgerliga ideologin, som är mera spridd (och ständigt återuppstår i de mest olikartade former), är likväl den som spontant mest tränger sig på arbetaren.”

Det är värt att begrunda. Människor är inte dumma, men det korttänkta har ofta starka intressen som talar för sig.

1922 ledde kommunister i Sydafrika proletärer i gruvorna till väpnad revolt under parollen ”Arbetare i alla länder, förena er för ett vitt Sydafrika!”

Hur kom det sig?

Gruvägarna undergrävde rättigheter som de vita gruvarbetarna tillkämpat sig genom att använda svarta arbetare som strejkbrytare och lönedumpare.

De vita gruvarbetarna och deras familjer hade skäl för oro. Men oron hamnade med kommunistpartiets bistånd på avvägar. Den fastnade i apartheidsystemets tankemönster. Gruvägarna fick ett rättslöst underproletariat att exploatera och socialismen föll ur minnet.

Kommunistpartiet skiftade strax linje, men skadan var skedd.

Att ta människors oro på allvar är en vansklig sak. Oron blir lätt en ursäkt för att välkomna det som spontant mest tränger sig på.

Mikael Nyberg, Proletären 30 april 2018

 

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter
Share on LinkedIn
Linkedin
Email this to someone
email