Quentin Matsys Kontraktet

Sagan om det statslösa kapitalet

”Globalister” mot ”nationalister” – så drog Donald Trumps strateg Steve Bannon skiljelinjen inför presidentvalet i USA 2016. Ku Klux Klan, nyfascister och rashetsare slöt upp i följet. De känner sin tradition. Men även till vänster har tanken att storkapitalet övergett nationalstaten starkt inflytande. Tyvärr. Det är en saga med olyckliga slut. En artikel i Clarté nr 4/2018.


SIEMENS FÖRLORADE nyligen ett kontrakt i Irak värt 15 miljarder dollar. Den tyska industrikoncernen skulle ta över återuppbyggnaden av landets elförsörjning. Förberedelserna var långt gångna, men i sista stund ingrep USA:s president. Donald Trump påminde de irakiska ledarna om att 7 000 amerikaner dött i invasionen 2003 och det blodiga efterspelet. Brist på tacksamhet kunde få allvarliga följder.

Kontraktet tillfaller amerikanska General Electric. Siemens får nöja sig med en mindre del av uppdraget. En rådgivare till den irakiske premiärministern förklarade för tyskarna: ”Regeringen i USA håller en pistol mot skallen på oss.”[1]

En nyhet för affärstidningarna.

I politiska kretsar cirkulerar en annan berättelse. Där heter det att kapitalismen trätt in i ett nytt stadium. De finansiella kapitalen och de största industrikoncernerna har lämnat det nationella bakom sig. Utan band till någon enskild stat svävar de som kosmopoliter gränslöst omkring.

Bilden av det rotlösa kapitalet har länge haft en framträdande plats i argumentationen för EU. Demokratin kan inte göra halt vid Öresundsbron om den ska tygla de undflyende marknadskrafterna, hette det vid den svenska folkomröstningen 1994.

Vänsterradikalerna Michael Hardt och Antonio Negri förklarade vid millennieskiftet att en gränslös nätverkskapitalism, ”Imperiet”, lösgjort mänskligheten ur nationalstat och imperialistisk stormaktspolitik: ”… ett fundamentalt nytt globalt system håller på att utvecklas. Vilket inte längre kan förstås i termer av brittisk, fransk, rysk eller ens amerikansk imperialism.” De nya härskarna var ”internationella och övernationella organisationer som G8-gruppen, Världshandelsorganisationen, Världsbanken och Internationella valutafonden.”[2]

Det var en utveckling att bejaka, ansåg Hardt och Negri. Européernas devalverade nationalstater och folkstyren var totalitära konstruktioner. Nu återstod bara för ”multituden”, det globala myllret av individer, att ta de sista stegen in i frihetens rike.

Krigen i Afghanistan och Irak trasslade till teserna. Hardt och Negri talade om en kamp mellan två tendenser. USA hade, när allt kom omkring, inte lämnat nationalstatens manér bakom sig. Bushadministrationen hade tillfälligt återgått till förlegad imperialism.

Antonio Negri såg i förslaget till författning för EU en ny öppning för historiens gång. Konstitutionen var visserligen nyliberal, men det var en bisak. Nu skulle Europa slippa ”den förbannade nationalstaten” och skapa sig ”ett nytt politiskt utrymme” för myllrets motstånd.[3] Visionen om ett nätverkskapital utan nationella fästen fastnade i eurovänsterns drömmar.

Men även bland motståndare till EU och försvarare av nationell självbestämmanderätt har föreställningen om det statslösa kapitalet slagit an. Pål Steigan, före detta ordförande för Arbeidernes kommunistparti i Norge, skriver på sin välbesökta blogg om ett av World Economic Forums toppmöten i Davos:

”Förr kunde vi tala om nationella kapital förankrade i var sin nationalstat, och det gällde också multinationella företag. Så är det delvis också fortfarande, men jag har argumenterat för att det är på väg att ändra sig. Jag menar att vi ser en transnationell kapitalistklass växa fram… Den rikaste gruppen, de som har förmögenheter på över 500 miljoner dollar (4,5 miljarder kronor) att investera, utgör 3 100 individer eller 0,00004 procent av mänskligheten. För dessa människor är nationalstaterna ett reaktionärt dödkött. Deras lekplats är planeten.”[4]

Ordet ”globalist” har på sina håll börjat ersätta ”imperialist” när motståndaren ska betecknas. Ordvalet antyder nya ideologiska influenser.

Steve Bannon var Donald Trumps strateg i kampen om presidentposten 2016. Han gjorde valet till en kraftmätning mellan ”globalister” och ”nationalister”.

”En global maktstruktur är ansvarig för de ekonomiska beslut som bestulit vår arbetarklass, berövat vårt land dess rikedom, och placerat pengarna i fickorna på en handfull storföretag och politiska enheter”, förklarade Trump. ”… Hillary Clinton träffar i hemlighet internationella banker för att planera hur de ska förgöra USA:s suveränitet i syfte att berika dessa globala finanskrafter … Det här är en kamp för vår nations överlevnad. Tro mig … Det här valet kommer att avgöra om vi är en fri nation, eller om vi bara har en illusion av demokrati men i realiteten kontrolleras av en liten handfull globala särintressen som riggat systemet …”[5]

Liberala motståndare talade om rasism och retorik med antisemitiska undertoner. ”Jag är inte vit nationalist”, svarade Bannon. ”Jag är nationalist. Jag är ekonomisk nationalist.”[6] Men landets vit makt-kämpar tyckte sig känna igen stridsropen. Ku Klux Klan, nynazister och andra rashetsare slöt upp i Trumps följe. Bannon kallade dem losers men tog hjälp av dem för att göra fastighetsmagnaten till vinnare. Nyhetssajten Breitbart News hade han, som han uttryckte det, gjort till ”plattformen för den alternativa högern”.[7] Medarbetaren Milo Yiannopoulos odlade kontakter med vita nationalister, sjöng America the Beautiful för heilande fullblodsrasister och gjorde sig känd som en talför häcklare av feminism, globalism, invandrare, muslimer och politisk korrekthet.

Sverige var sinnebilden för ett land förött av liberala globalister. Hos Breitbart, den fjärde största nyhetssajten i USA, kunde väljarna ta del av anslående nyheter. Infödda svenska missbrukare i en kyrka i Kristianstad förvandlades i den digitala kanalen till ”ett nytt klientel” som i spåren på massinvandringen bajsade och onanerade i kyrkbänkarna.[8] Inför presidentvalet 2016 diskuterade Bannon och Yiannopoulos möjligheten att genomföra ett pride-tåg genom ”ett muslimskt getto” i Stockholm.[9]

Bannons intresse för alternativhögern var mer än en tillfällig allians. I Europa har han idag bildat organisationen The Movement för att förena rörelser som Le Pens Nationell Samling, Viktor Orbáns Fidesz och Jimmie Åkessons Sverigedemokrater i en revolt mot globalisterna i Europeiska unionen. Han har dollar och expertis i digital massmanipulering att erbjuda.

Liksom den ryske ortodoxt kristne traditionalisten Aleksandr Dugin och Europas etnonationalister och identitärer intresserar sig Bannon för inspiratörer till det tidiga 1900-talets fascism som René Guénon och Julius Evola. Hans världsbild är också färgad av den religiöst mättade konservatism i USA som i en kristen tradition obefläckad av feminism och andra moderna böjelser ser fundamentet för familjen och nationen.

När Donald Trump talar om dolda globala krafter bakom Hillary Clinton appellerar han inte till klassmedvetandet. Det är tron på sammansvärjningen mot nationen han hämtar politisk styrka ur.

Efter andra världskriget rensades stridbara, radikala ledare systematiskt ur fackföreningarna och de politiska institutionerna. Nationens förkämpar var övertygade om att frimurare och Illuminati låg bakom en internationell kommunistisk konspiration för att skapa en kollektivistisk världsregering. John Birch Society, grundat 1958, såg i medborgarrättsrörelsen och de statliga välfärdsprogrammen utslag av samma strävan. Gudlösa kommunister, snikna bankirer och köpta politiker sökte genom FN beröva Amerikas Förenta Stater dess självständighet.

Förr uppviglade kommunister ”niggrerna”, nu framträder muslimer i skräckvisionerna, och i hemlighet tycks mäktiga globalister dra i trådarna. TV-predikanten Pat Robertson, en av Trumps varmaste supportrar, larmar om hur Wall Street, Federal Reserve, Council on Foreign Relations, Bilderberggruppen, Trilaterala kommissionen samt frimurarna och Illuminati konspirerar för att införa den nya världsordningen ledd av Antikrist.

Somliga nyfascister och kristna fundamentalister räknar judarna och den israeliska statsbildningen till den goda sidan i kampen. Mot islam ställer de den judiskt-kristna traditionen. Hos andra är judarna liksom i början av 1900-talet sinnebilden för det rotlösa, giriga penningkapital som ruinerar nationen. Så får invandringen sin förklaring: globalisten George Soros underblåser migrationen för att förgöra de gemenskaper folk rotat sig i.

Judiska komplotter mot nationen är också ett tema till vänster på den politiska skalan. James Petras utpekar ”den judiska lobbyn” som det största hotet mot demokratin i USA.[10]

Även utan de antisemitiska inslagen finns starka likheter mellan visionerna hos dagens antiglobalister och den bild av världen nazisterna höll sig med. Doktor Paul Hartig skildrar i boken Dollardemokratin U.S.A., utgiven i Berlin under andra världskriget, hur ”ett tunt övre skikt av storindustriidkare, bankmän och börshajar” etablerat sig som ”självhärskare över amerikanska unionens näringsliv”. Nationalförmögenheten har delats mellan ”ett ytterst tunt ytskikt av mångmiljonärer å ena sidan och de breda befolkningslagren av arbetare och anställda å den andra sidan”. Förenta Staterna är inte en liberal demokrati längre, förklarar den nationalsocialistiske ideologen. Det amerikanska samhället har ”förvandlats till en regelrätt plutokrati, där ett tunt ytskikt av omätligt rika håller maktens tyglar fast i sin hand”. Endast ”ungefär sextio finansaristokratiska familjer … bestämma de amerikanska breda folklagrens öde och statens politik”.[11]

Kritiken av plutokratin återkommer i miljardären Donald Trumps och alternativhögerns retorik. 2014 framträder Steve Bannon för en exklusiv skara i Vatikanen. En ”upplyst kapitalism” skapade allmän välfärd och år av fred efter andra världskriget, säger han. Men nu har de andliga och moraliska grunderna för framstegen gått förlorade. När det sekulära tänkandet brer ut sig och den judiskt-kristna traditionen inte längre genomsyrar samhället, blir girighet och korruption kapitalismens kännemärken. Arbetare och tjänstemän arbetar hårdare än någonsin men får allt mindre i egen ficka. ”… alla bördor läggs på människor i arbetarklassen som inte får någonting av uppsidan.” Vinsterna hamnar hos ”fat cats” och kapitalister som skor sig på förfallet. Tea Party-rörelsen i USA och dess avläggare i andra länder är en revolt mot denna gudlösa kapitalism, förklarar Bannon, ”en populistisk center-höger-rörelse inom den verkliga medelklassen, arbetande män och kvinnor i världen som helt enkelt är trötta på diktaten från det vi kallar Davospartiet”.[12]

Det finns inget avståndstagande från kapitalismen i denna längtan till ett samhälle där uråldriga traditioner på nytt kommer till heders. ”Vi tror på kapitalismens fördelar”, säger Steve Bannon. ”Ju mer hårdför den är, desto bättre.”[13] Han kommer själv från Goldman Sachs, och liksom John Birch Society på 1950-talet stöttades av oljemagnaten Fred Koch, byggdes Breitbart News upp med kapital från hedgefondmiljardären Robert Mercer. Målet är en kapitalism rensad från de för nationen främmande elementen: globalisterna, Davospartiet.

På liknande sätt ställer doktor Paul Hartig fäderneslandet och dess strävsamma företagare och arbetare mot en finansaristokrati utan nationella rötter. Förklaringen till det växande klassavståndet i USA finner han i en ”judisk-plutokratisk allians”. Finansaristokratin är ”sammansatt av i utpräglad grad oamerikanska element”, det vill säga ”talrika judar”, ”internationella judar” och finansfamiljer som ”knutit talrika släktskapsband” med judar. Därtill är president Roosevelt ”också bevisligen en hög frimurare och upprätthåller intima förbindelser med det internationella frimureriet”.[14]

Att Steve Bannon strukturerar bärande delar av sin tankevärld efter ritningar som också kom till användning i Adolf Hitlers Tredje rike gör honom inte till nazist. Det säger heller inget om det sakliga värdet av hans utsagor. Föreställningarna om en kosmopolitisk finansaristokrati går inte att avvisa med argumentet att antisemiter i Europa resonerade i liknande banor i början av 1900-talet. Men det är klokt att vara medveten om beröringspunkterna.

Kritiken av globalisterna har mycket som talar för sig. Ekonomiskt är länder och världsdelar tätt sammanflätade. Livsmedel, bränslen och industriella råvaror har länge importerats från avlägsna platser. Migrationen är också en gammal företeelse. Men produktionen är idag finfördelad och utsträckt över gränserna i högre grad än tidigare, och de globala finansflödena har nått en väldig omfattning.

De 0,00004 procenten, överskiktet av ofantligt rika, är en realitet. Steve Bannon har rätt när han säger att ”det finns människor i New York som känner sig närmare människor i London och Berlin än folk i Kansas och Colorado”, personer som förutsätter ”att de ska tala om för alla hur världen ska styras”.[15] Dessa människor från samhällets överskikt strålar verkligen samman i Davos, Bilderberggruppen och Trilateralen för att diskutera världens öden. De ser i den nationella demokratin ett besvär och de drömmer om ett globalt styre som ska övervinna kapitalismens inre slitningar.

Zbigniew Brzezinski, som tillsammans med David Rockefeller bildade Trilateralen 1973, skrev om svårigheterna med en politik fångad i nationalstaten. Den gamla transnationella aristokratin var borta och kyrkan och de universalistiska ideologierna hade försvagats, men nu växte ett nytt transnationellt överskikt av affärsmän, akademiker och politiker fram. Brzezinski förväntade sig att det inom kort skulle utveckla ett ”i hög grad internationalistiskt och globalistiskt” sinnelag och därmed hamna i konflikt med de nationalistiska massorna.[16]

Men slutsatsen att de mäktigaste kapitalen kapat förtöjningarna till nationalstaten är förhastad.

Dokument från tanketrusterna och de slutna sällskapen ger inblickar i hur kapitalismens förvaltare försöker utveckla strategier för att säkra sina intressen. När jag skrev Kapitalet.se hade jag tillgång till ett omfattande material från European Round Table of Industrialists och det amerikanska Aspeninstitutet. Jag har också skrivit om det kotteri som med bistånd från Carl Bildt konspirerade för att driva fram kriget mot Irak.

Det är inget märkligt med dessa sammanslutningar i offentlighetens infrastruktur. Liksom arbetare samlas i fackliga organisationer och politiska föreningar, har borgerligheten sina organ för utveckling av klassintresset till medveten politik. Ibland sker arbetet öppet, ibland verkar kapitalägarna och deras förbundna i skymundan.

Enkla tankefel fördärvar perspektivet. Ett vanligt misstag är att förutsätta en rät linje mellan vinstkalkyler och politiska utfall. James Petras räknar cost-benefit på Irakkriget och finner att kapitalisterna i USA kunde ha säkrat tillförseln av olja till en lägre kostnad utan invasionen. Följaktligen låg någon annan – ”den judiska lobbyn” – bakom kriget.

Uträkningarna lämnar inget utrymme för felsteg, personliga nycker eller rena dumheter inom det spann intresset anger. En ofelbart kalkylerande motståndare tycks ligga bakom varje händelse som komplicerar ett historiskt förlopp. Vem tjänade på terrordåden den 11 september 2001? Det gjorde krigsaktivisterna i statsledningen. Följaktligen var det ingen tillfällighet att World Trade Center jämnades med marken.

Ett annat misstag är att förväxla materiella intressen med de ideologiska uttryck de tar sig. När Zbigniew Brzezinski efterlyser ett globalt styre, Hillary Clinton startar krig i världssamfundets namn och Klaus Schwab bjuder in företagsledare och politiker från hela världen till World Economic Forum i Davos tycks nationalstaten vara satt på undantag.

Skenet bedrar. Globalismen, ideologin, är inget uttryck för ett statslöst kapital, ingen spegling av intresset hos en ny, transnationell kapitalistklass.

Den omtalade nätverksekonomi som tycks breda ut sig bortom statens suveränitet, är i själva verket starkt beroende av statlig makt. Strax före millennieskiftet skrev krönikören Thomas Friedman i New York Times:

”För att globaliseringen ska fungera får Amerika inte tveka att agera som den allsmäktiga supermakt det är. Marknadens osynliga hand fungerar inte utan en osynlig knytnäve. McDonald’s kan inte frodas utan McDonnell Douglas, tillverkaren av stridsflygplanet F-15, och den osynliga knytnäve som gör världen säker för Silicon Valleys teknik heter Förenta Staternas armé, flygvapen, flotta och marinkår.”[17]

Den globalisering Friedman omhuldar är en värld där ett fåtal storföretag och finansiella institutioner samlar på sig merparten av de mervärden som utvinns ur produktionen. Kapitalackumulationen har global räckvidd, och de finansiella rikedomarna är ofta spridda över skatteparadis i när och fjärran, men sina säten har monopolkapitalen i kapitalismens kärnländer. Statsmakten de förfogar över använder de till att främja sina globala affärer. I förhandlingarna om handeln kräver storföretagen skydd för de patent, varumärken och upphovsrätter som markerar deras särställningar. De säkrar tillgång till strategiska råvaror, kräver garantier från svagare stater mot politiska ingrepp och håller vid behov en pistol mot huvudet på företrädare för främmande regeringar.

Det pågår ingen allmän försvagning av statssuveräniteten. Nationerna i kapitalismens periferi ser sin rätt att själva avgöra sina öden inskränkas. Men bestämmanderätten försvinner inte, den tillfaller staterna i världsekonomins centrum.

Föreställningen om en nyliberal offensiv mot staten, en tvekamp mellan politik och marknad, är missvisande. Monopolkapitalens företrädare eftersträvar inte en svagare stat. Tvärtom, de kämpar för en stat som är stark nog att klara sig utan eftergifterna för kraven underifrån. Då kommer den nyliberala ideologin till nytta, men den borgerliga revanschen efter 1900-talets bakslag är ingen triumf för statsfientlig libertarianism. Kapitalintresset förblir trolöst. Det håller sig med många husgudar. Jag skrev redan i Kapitalet.se 2001 om den idétradition som alternativhögern nu torgför. Reaktionärt tankegods från 1900-talets början kom till användning i restaureringen av chefsdiktaturen på arbetsplatserna och i uppgörelsen med den sociala ingenjörskonsten.

Vid sidan om säkrandet av gynnsamma allmänna förutsättningar för kapitalackumulationen är staten också direkt involverad i strategiska delar av produktionsprocessen. Israeliska företag är idag världsledande i utvecklingen av datoriserad tolkning av bilder. Ingenjörerna bakom tekniken kommer från en militär forskningsenhet, Unit 9900. Där har de utvecklat algoritmer för tolkning av de enorma datamängder som drönare och satelliter kontinuerligt förser den israeliska krigsmakten med. Staten investerade i forskningen för att ”hitta underrättelser att agera efter” i övervakningsbilderna från gatorna i Gaza och ökenområdena i Syrien och Sinai. Privata företag profiterar på tekniken.[18]

Fallet är inte unikt. Offentliga institutioner har, som Mariana Mazzucato visat, en central roll i utvecklingen av den teknik som gör det möjligt för privata storföretag att erövra särställningar på världsmarknaden. Varje iPhone är packad med uppfinningar från statligt stöttade projekt.[19]

Så vilket är det statslösa kapitalet, fritt svävande i de globala nätverken?

En självklar kandidat för ideologer till höger och vänster är de ”globala finanskrafter” och ”internationella banker” som Donald Trump talar om. På finansmarknaderna tycks en transnationell kapitalistklass, globalisterna, lämna nationalstaten bakom sig.

Ett faktum stör bilden: ju mer det finansiella kapitalet expanderar, desto mer beroende blir det av statligt understöd. De nominella rikedomarna rymmer långa kedjor av elektroniska skuldförbindelser, löften till långivare och innehavare av aktier, obligationer och andra finansiella tillgångar om andelar av de mervärden som utvinns ur arbetskraften. Om de samlade anspråken överstiger samhällets förmåga att leverera vinster riskerar kedjorna av krediter att falla isär. Värdepapper rasar på börserna, fordringar går om intet, rikedomar förtvinar och en efter en förlorar låntagarna sin kreditvärdighet. Ingen vågar längre lita till deras skuldförbindelser. Det finansiella systemet drar samhället med sig i djup kris – om inte en lender of last resort, en långivare med bevarad finansiell styrka, träder in på marknaden, köper upp värdepapperen som ingen annan vågar investera i och pumpar in friskt kapital i konkursmässiga banker och finansiella institutioner. Det är statens roll i en monopolkapitalism som hankar sig fram mellan svindelkonjunkturer och finansiella sammanbrott.

Åren efter andra världskriget var kreditväsendet strikt reglerat. I Sverige och många andra länder begränsade staten bankernas handlingsfrihet och såg till att infrastruktur och bostadsbyggande försörjdes med kapital. Idag har regleringarna lösts upp och penningpolitiken och övervakningen av det finansiella systemet placerats utom räckhåll för demokratiska influenser. Banker kan praktiskt taget utan begränsningar förse företag och enskilda med kreditmedel att köpa värdepapper, fastigheter och andra tillgångar med. Bankdirektörerna finansierar det mesta av krediterna med kortfristiga lån på de finansiella marknaderna. Förhållandet mellan bankernas skulder och det egna aktiekapitalet är i Storbritannien 20 till 1. I Sverige ser det lika illa ut. Det innebär att redan en liten ökning av antalet fordringar som inte går att driva in äventyrar bankernas fortlevnad.[20]

Endast med nationalstatens ingripanden gick det att under den senaste krisen avstyra ett internationellt ekonomiskt sammanbrott av samma omfattning som depressionen på 1930-talet. ”Det kom till stånd”, skriver Martin Wolf på Financial Times, ”genom att låta statliga balansräkningar stötta det kollapsande finanssystemet…”[21] Statsbudgeten ställdes till bankernas förfogande, och centralbankerna mättade finansmarknaderna med likvida medel. I Sverige fick ledamöterna i riksdagens finansutskott fyra dagar på sig att skriva ut en blank check till de bonusstinna direktörer som spekulerat bort sig i Baltikum. Det allmänna satte vårdhem, förskolor och sjukförsäkringar i pant för bankernas inlåning.

Ägaren till en bank eller hedgefond i kris struntar blankt i varifrån nödlånen kommer, men utan support från en statsmakt är det svårt att vidmakthålla kreditvärdigheten. Ju starkare stat, desto bättre. Hela den globala, förväxta finanssektorn rasar samman i det ögonblick den förlorar nationalstatens stöd.

Kapitalackumulationen känner inga gränser, den expanderade tidigt över länder och världsdelar. De monopolister och oligopol som idag behärskar handel och kapitalflöden är beroende av ordnade förhållanden på världsmarknaden. De kan drömma om en världsregering eller substitut som ett Europas Förenta Stater, men de facto är kapitalen knutna till enskilda stater. EU är en stormaktskartell med små och medelstora stater i följe, och FN, IMF, WTO och andra konstruktioner är sist och slutligen inget annat än vapenstillestånd i kraftmätningarna mellan olika stater och kapital.

Den för tillfället starkaste kapitalistiska staten kan säkra ett mått av stabilitet på världsmarknaden. USA tillhandahöll efter andra världskriget ett internationellt gångbart betalningsmedel, försåg de svagare kapitalistiska staterna i Europa med långfristiga krediter och drev på avvecklingen av hinder för handel och investeringar. Så sent som i den senaste ekonomiska krisen uppträdde USA som stötta i sista hand för det internationella finanssystemet. Bankerna i Europa hade levt på kortfristiga krediter i dollar, men i krisen upphörde tillflödet. Bankerna hade plötsligt inga dollar att betala sina skulder med. Federal Reserve, USA:s centralbank, räddade dem genom att träda in som långivare.[22]

Denna politik har aldrig handlat om välgörenhet eller ”globala särintressen”. Linjen var omstridd redan på 1940- och 50-talen, men båda lägren i debatten hade America First för ögonen. Frågan var hur de egna kapitalen bäst skulle få utlopp för sina företräden. Statsledningen i Washington hävdade att USA i eget intresse måste förhindra att omvärlden utvecklade sig i strikt nationella banor eller slutna handelsblock. USA hade väldiga kapitaltillgångar och stod 1950 ensamt för nära 60 procent av OECD-ländernas produktionsförmåga.[23] ”Vi behöver marknader – stora marknader – runt om i världen att köpa och sälja på …”, förklarade biträdande utrikesminister William Clayton. Av särskild betydelse var importen av strategiska metaller och mineraler. ”Vi begär inga särskilda privilegier. Amerikanska företag i utlandet fordrar bara jämlik behandling och rätt till fritt flöde av sina produkter till marknaden.”[24]

Kritikerna krävde i stället protektionistiska åtgärder för att minska beroendet av de främmande marknaderna. Ett underutskott i kongressen ondgjorde sig 1954 över att kommunistiskt anstrukna ”subversiva element” i statsledningen gjort USA beroende av strategiska råvaror från länder som Indien, Filippinerna, Belgiska Kongo, Nigeria och Indokina. Det ledde till ”globala åtaganden utan motstycke” för att garantera avlägsna nationers ”säkerhet och nuvarande politiska och ekonomiska status quo.” USA borde i stället, förklarade utskottet, återuppliva Monroedoktrinen och tillsammans med övriga länder på västra halvklotet göra sig självförsörjande.[25]

Motsättningen går igen i de pågående grälen i USA:s statsledning. Men omständigheterna är radikalt förändrade. Hegemonin som USA säkrade sig i mitten av 1900-talet är i upplösning.

Redan mot slutet av 1960-talet var påfrestningarna påtagliga. Systemet med fasta växelkurser knutna till dollarn var inte längre stabilt. Kostnaderna för Vietnamkriget och andra globala åtaganden steg samtidigt som USA:s industri, basen för dess särställning, förlorade mark till konkurrenterna i Japan och Västeuropa. Underskotten i utrikesaffärerna blev allt större, dollar hopade sig i utlandet, de inhemska företagen krävde lättnader i konkurrenstrycket, och tilltron till USA:s vilja och förmåga att på anmodan växla in sin valuta mot guld till det fasta priset 35 dollar per ounce sviktade. Följden blev en serie valutakriser. 1971 meddelade president Richard Nixon att USA inte längre skulle låta omvärlden byta till sig guld mot dollar. Han införde en tull på 10 procent på all import och krävde att övriga västländer skulle ”bära sin del av bördan för att försvara den fria världen”.

Därmed var bärande delar av Bretton Woods-systemet, den ordning för handel och finansrörelser som USA upprätthållit efter världskriget, raserade. Efter en ny valutakris 1973 försvann resterna av systemet med fasta växelkurser, och USA tvingade med hot om nya handelshinder sina konkurrentländer till så kallade frivilliga begränsningar av exporten av stål och andra varor.

Allt påminner om den aggressiva handelspolitik Donald Trump nu bedriver. Inte ens i retoriken hade åtgärderna något med folklig reaktion mot globalisters stämplingar att göra. Den strategiska linje Richard Nixon och hans rådgivare Henry Kissinger följde var ett försök att finna ny, fastare mark efter försvagningen av USA:s imperialistiska positioner.

Linjen var omstridd. En stark falang inom USA:s borgerlighet oroade sig över följderna. Zbigniew Brzezinski och David Rockefeller tog initiativ till Trilateralen för att reda ut slitningarna mellan ledarskikten i USA, Västeuropa och Japan och möta den kris kapitalismen befann sig i efter upproren i tredje världen, revolterna på hemmaplan och de ekonomiska kriserna. Borgerligheten reorganiserade sig för upprullningen av ett århundrade av folkliga framsteg, och USA, Västeuropa och Japan konstituerade sig som världssamfund med ensamrätt att överfalla vilket land de behagade.

Med Donald Trump är splitet och kivet i topside tillbaka. Men sprickorna har länge varit synliga. Richard Haass, högt uppsatt rådgivare i State Department och idag ordförande för Council on Foreign Relations, förklarade inför millennieskiftet att USA måste ta på sig rollen som världspolis. I denna strävan behövde landet allierade, skrev han, men det kunde inte låta sig bindas av allianser. Nato skulle användas för att konsolidera framryckningarna i Östeuropa, och enskilda medlemmar kunde rekryteras som hjälpredor i krigsföretagen, men något inflytande över härtågen skulle de inte få.[26]

Efter den 11 september 2001 var européerna i alliansen redo att under Natos ledning gå i krig på USA:s sida. De ansvariga i Washington svarade inte ens på propån. Nato ställdes åt sidan när USA inledde angreppet mot Afghanistan.

Denna arrogans chockade de europeiska stormakterna, och oron förstärktes av den nya säkerhetspolitiska doktrin George W Bush presenterade hösten 2002. USA gjorde öppet anspråk på ett globalt våldsprivilegium, en ensamrätt att angripa varje land som kunde pekas ut som ett hot mot USA:s säkerhet någon gång i framtiden. Ledarna i Västeuropa var själva inte främmande för att skjuta folkrätten åt sidan, men de ville inte ge upp sitt inflytande över operationerna. Därför krävde fransmännen med tyskt stöd beslut i FN:s säkerhetsråd om kriget mot Irak. Ledningen i Washington gav dem fingret.

Donald Trump företräder liksom Nixon och Bush en imperialistmakt på nedgång. Han personifierar den systematiska dumheten hos en borgerlighet som segrar sig ner i ekonomiska kriser, socialt sönderfall och klimatkatastrofer. Kanske försvinner han till sist lika plötsligt som de ministrar och medarbetare som varit inne i Vita Huset och vänt de senaste åren. Nationalstatens självutnämnda drabanter lär sörja honom precis som de sörjt Steve Bannon efter hans hastiga avsked från posten som presidentens rådgivare.

”Krigspartiet” låg bakom Bannons avpollettering, heter det. Termen syftar på den liberala och nykonservativa klassfraktion som förordar en aggressiv politik mot Ryssland och kräver att USA i världssamfundets namn ska intervenera militärt i det ena landet efter det andra. Så långt är benämningen träffande. Men den antyder också något annat. Bannon och Trump framträder som fredsänglar i kamp mot den djupa statens mörka krafter. Presidentens beslut att dra hem trupperna från Syrien och halvera antalet soldater i Afghanistan tycks bekräfta bilden.

Vad säger Steve Bannon? New York Times rapporterar: ”Trump, förklarade han, ville få ett slut på dessa militära kampanjer så att han kunde fokusera på den ekonomiska och geopolitiska kampen med Kina, som han ser som Amerikas största utländska hot. ‘Det här handlar inte om något återvändande till isolationism’, sa Bannon. ‘Det är ett fjärmande från internationalisternas benägenhet att dra oss in i humanitära interventioner.'”[27]

Politiken mot Ryssland står i centrum för grälen. Henry Kissinger spelade på 1970-talet ut Kina mot Sovjetunionen. I samtal med Trump har han förordat en vändning, en allians med Ryssland mot Kina.[28] Vladimir Putin hyste förhoppningar om den nye presidenten, men i den mån Trump gjort några allvarliga försök till närmanden har den liberala falangen effektivt satt stopp för dem. Större framgång har han haft med ett annat inslag i Kissingers och Nixons politik: kravet att de allierade i Europa ska bära en större del av kostnaderna för krigsföretag och militär upprustning. Natoländerna – och Sverige och Finland – har fogat sig och börjat bygga ut sina krigsmakter.

I föreställningen om en kraftmätning mellan globalister och nationalister gömmer sig en omgruppering av USA-imperialismens kvarvarande diplomatiska, ekonomiska och militära maktresurser, ett hushållande med den osynliga och ibland mycket påtagliga knytnäven, en upprustning av Förenta Staternas armé, flygvapen, flotta och marinkår för kommande, större uppgifter.

Bannon talar inte om fred. Han talar om ett nytt världskrig: ”… vi närmar oss ett större krig, ett krig som redan är globalt”.[29] Hotbilden är Samuel P Huntingtons: främmande civilisationer hotar ett judiskt-kristet västerland, vars försvarsförmåga underminerats av invandringen och den liberala vänstern.

Vid mötet i Vatikanen varnade Bannon för radikala islamister. Ett av Trumps första beslut som president var inreseförbud för medborgare från sju muslimskt dominerade länder. I Mellanöstern föresatte sig den nya administrationen att tillintetgöra IS och tränga tillbaka Iran. USA flyttade sin ambassad i Israel till Jerusalem, kurtiserade prins Mohammed bin Salman i Saudiarabien och återupptog trots européernas protester den ekonomiska krigföringen mot Iran.

Men Kina är huvudmotståndaren. ”Vi är i ekonomiskt krig med Kina …”, säger Bannon. ”En av oss kommer att vara hegemon om 25 till 30 år, och det blir dom om vi fortsätter på den inslagna vägen.”[30]

USA:s kapital fick efter andra världskriget utlopp för sin konkurrenskraft med politiken att öppna dörrarna för handel och investeringar. De profiterar ännu i övermått på sina monopolistiska positioner, men de avtal som reglerar den globala kapitalackumulationen  har också gynnat framväxten av en strategisk utmanare. Med statlig planering och kontroll över utrikesaffärerna har Kina dragit nytta av WTO-systemet och utflyttningen av masstillverkning från USA, Västeuropa och Japan. Kinesiska IT-företag och industrikoncerner har börjat slå sig fram i de lönsamma marknadssegmenten, och med lån och investeringar expanderar privat och statligt kinesiskt kapital över världen.

Trumpadministrationen har föresatt sig att stoppa utvecklingen. Med den nationella säkerheten som förevändning har USA infört tullar på en stor del av importen från Kina. Trump hotar med mer om inte kineserna gör eftergifter. Kravet är att Kina villkorslöst öppnar sig för de utländska monopolkapitalen och ger upp alla ambitioner att utveckla sig till en tekniskt ledande ställning. USA ämnar strypa exporten av spetsteknik till Kina, hindra kinesiska investeringar i västliga teknikföretag och inskränka utbytet inom vetenskap och teknik.

Framgångsrika kinesiska IT-bolag som ZTE och Huawei utsätts för trakasserier och utpressning. USA har tvingat myndigheterna i Kanada att häkta en av Huaweis högsta chefer. Meng Wanzhou, dotter till företagets grundare, anklagas för försök att kringgå USA:s folkrättsstridiga sanktioner mot Iran. Trump har lovat att göra sitt bästa för att få henne frisläppt bara kineserna är tillmötesgående i de pågående tvisterna.[31]

Ett nyligen infört förbud för företag i USA att köpa teknik från Huawei kan helt rasera företagets affärsplaner.[32] Telekombolag i andra länder kommer att akta sig för att skriva kontrakt med ett företag som USA bannlyst. Ericsson, som slåss med Huawei om ledarställningen på 5G-marknaden, kan glädja sig.

Både i USA och Västeuropa finns ett brett stöd i samhällets överskikt för en hårdare politik mot Kina. Men liksom under Nixons tid i Vita huset är företagsledare och strateger  oroade över de vidare följderna av Vita Husets aggressiva handelspolitik.

Bannons och Trumps ekonomiska nationalism stannar inte vid Kina. USA bedriver handelsutpressning också mot EU-länderna, Japan, Sydkorea, Mexico och Kanada, och statsledningen utnyttjar dollarns ställning som världsvaluta till att tvinga andra länder att rätta sig efter politiska beslut fattade i Washington. Banker och företag som gör affärer i dollar med Iran riskerar omfattande rättsliga bestraffningar.

Först trampade USA runt bland paragraferna i folkrätten. Med sin självpåtagna rätt att i världssamfundets eller den nationella säkerhetens namn åsidosätta FN-stadgans förbud mot angreppskrig har USA, ofta med energiskt stöd från allierade i Europa, raserat den ordning som för en tid lade band på rivaliteten mellan stormakterna. Den ryska statsledningen har dragit sina slutsatser.

Nu förstör den twittrande presidenten Donald Trump resterna av det system för handel och investeringar som sedan andra världskrigets slut reglerat konkurrensen på världsmarknaden.

Vi ser inte nationalstaten upplösas, vi ser den tvärtom mobiliseras för kraftmätningarna. Steve Bannon och Donald Trump spelar ett spel som spelats förr av de styrande i USA. Det handlar om att splittra arbetarklassen, ställa vita, manliga arbetare mot minoriteterna och kvinnorna och vinna dem för de imperialistiska projekten. Rasismen, den nationella chauvinismen och hetsen mot de föregivna landsförrädarna tillhör traditionen.

Det viftas med nationens fana på många håll i en värld där starkare kapitalistiska stater kivas om herraväldet och svagare ser sin suveränitet devalveras. Det gäller att veta vem fanan är riktad emot.

Mikael Nyberg, Clarté 4/2018

Noter

[1]  Financial Times 181018. Jfr. https://financialtribune.com/articles/energy/94554/us-intimidates-iraq-to-kill-siemens-deal-in-favor-of-ge

[2]  New York Times 20 juli 2001.

[3]  Libération, 050513, http://www.multitudes.net/oui-pour-faire-disparaitre-cette/

[4]  Pål Steigan 180104, https://steigan.no/2018/01/det-sosiale-grunnlaget-for-hoyre-og-venstreglobalismen/

[5]  Vox 161014, https://www.vox.com/world/2016/10/14/13288138/donald-trump-anti-semite-israel-david-duke-racism-misogny-clinton

[6]  Politico 161118, https://www.politico.com/story/2016/11/steve-bannon-trump-hollywood-reporter-interview-231624

[7]  Mother Jones 160822, https://www.motherjones.com/politics/2016/08/stephen-bannon-donald-trump-alt-right-breitbart-news/

[8]  Breitbart News 161209, https://www.breitbart.com/europe/2016/12/09/church-new-clientele-masturbating-pews/

[9]  BuzzFeed.News 171005, https://www.buzzfeednews.com/article/josephbernstein/heres-how-breitbart-and-milo-smuggled-white-nationalism

[10] The James Petras Website 061222, https://petras.lahaine.org/why-condemning-israel-and-the-zionist-lobby-is-so-important/

[11] Doktor Paul Hartig: Dollardemokratin U.S.A., Berlin 1942?, s. 19f, 24f,

[12] BuzzFeed.News 161116, https://www.buzzfeednews.com/article/lesterfeder/this-is-how-steve-bannon-sees-the-entire-world

[13] BuzzFeed.News 161116, https://www.buzzfeednews.com/article/lesterfeder/this-is-how-steve-bannon-sees-the-entire-world

[14] Doktor Paul Hartig: Dollardemokratin U.S.A., Berlin 1942?, s. 90ff, 102.

[15] BuzzFeed.News 161116, https://www.buzzfeednews.com/article/lesterfeder/this-is-how-steve-bannon-sees-the-entire-world

[16] Dino Knudsen: The Trilateral Commission. The Global Dawn of Informal Elite Governance and Diplomacy, 1972-1982, The Saxo Insitute, Department of History, University of Copenhagen, 2013, s. 43ff.

[17] New York Times 990328.

[18] Financial Times 181121.

[19] Mariana Mazzucato: The Entrepreneurial State: debunking public vs. private sector myths, Anthem Press 2013.

[20] Financial Times 180606, Reimo Juks: Why banks prefer leverage?, Penning- och valutapolitik 3/2010, s. 23.

[21] Financial Times 180905.

[22] Financial Times 180721.

[23] United States International Economic Policy in an Interdependent World. Report to the President Submitted by the Commission on International Trade and Investment Policy, July 1971, Washington DC, s. 351.

[24] Department of State Bulletin 461124, s. 950, 953.

[25] Accessibility of Strategic and Critical materials to the United States in Time of War and for Our Expanding Economy. Report of the Minerals, Materials, and Fuels Economic Subcommittee of the Committee on Interior and Insular Affairs, Washington 1954, s. 14, 29, 158ff.

[26] Richard Haass: The Reluctant Sheriff. The United States After the Cold War, Council on Foreign Relations, New York 1997, s 82, 97.

[27] New York Times 181227, https://www.nytimes.com/2018/12/27/us/politics/trump-syria-afghanistan-withdraw.html

[28] Financial Times 180810.

[29] BuzzFeed.News 161116, https://www.buzzfeednews.com/article/lesterfeder/this-is-how-steve-bannon-sees-the-entire-world

[30] Guardian 170817, https://www.theguardian.com/us-news/2017/aug/17/steve-bannon-calls-far-right-losers-trump-warns-china-trade-war-american-prospect.

[31] South China Morning Post 181216, https://www.scmp.com/news/china/diplomacy/article/2177896/why-us-needs-stand-canada-and-set-aside-politics-prosecution

[32] https://www.cbc.ca/news/business/huawei-canada-us-1.4953974

TIPSA GÄRNA DINA VÄNNER!
Share on Facebook97Tweet about this on TwitterShare on Google+0Share on LinkedIn0Email this to someone

One comment

  1. Jag nämner i förbigående kampanjen mot George Soros. BuzzFeed.news har nyligen publicerat en artikel om dess upprinnelse: https://www.buzzfeednews.com/article/hnsgrassegger/george-soros-conspiracy-finkelstein-birnbaum-orban-netanyahu
    Soros – och miljardärsvälgörenheten i allmänhet – förtjänar granskning. Jag har själv skrivit om hans strävan att med sin förmögenhet som hävstång få narkotikan legaliserad. Men det pågående larmet om Soros från Trump och andra handlar om något annat.

Lämna ett svar till Mikael Nyberg Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>